Ett liv i exil

Nytt skal

2007-06-19T00:40:00.000+10:00

Hej då.

Nu slutar jag blogga här.

I fortsättningen hittar ni mig på metrobloggen.se/ettliviexil

Mer om detta senare, nu ska jag dricka mer rosé.

Vi ses på andra sidan.

Rosa kiss

2007-06-18T21:16:00.001+10:00

Ok, nu blir det lite internt. Jag är ju i Cannes för "VM i reklam". I morse vaknade jag upp av att min AD skrek av glädje. Tydligen hade vi lyckats hamna på den ack så prestigefyllda "shortlisten". Vi har fyra nominerade bidrag så här långt och Paul är glad som ett barn.

Nu ska jag dricka rosé.

Typ en hink.

Wien

2007-06-16T14:10:00.000+10:00

Klockan är strax efter sex på morgonen och solen går upp över Wiens flygplats. Jag har sovit tre timmar sen i torsdags morse. Beslutet att gå ut och festa kvällen innan jag drog till Cannes visar sig så här i efterhand inte ha varit det allra smartaste. Jag sover på planet som jag brukar. Jo, tjena. Det hade säkert gått bra om det inte vore för flygamatören i sätet bakom mig som konstant, under 9 nio timmar mellan Bangkok och Wien, dunkar till ryggen av mitt säte av olika anledningar. Antingen skulle hon dricka, sova, sträcka på sig och fan vet vad. Varje gång dunkade hon dock till mig i ryggen. Jag vet att det är trångt på planet, min kära, men eftersom jag själv har ett ryggstöd i ansiktet så måste jag också fälla mitt säte, håll käft, sluta sura, det är så det funkar.

När jag klev ut från gaten här i Wien för en halvtimme sen insåg jag att jag var i exakt samma gate som när jag lämnade Europa för tre år sedan. Uppenbarligen hade minsta detalj från området utanför etsats sig in i mitt minne för så fort jag kom ut vällde minnena över mig. Märkligt.

Men märkligast av allt på den här flygresan var en annan sak. Jag älskar att resa utan sällskap. Som i en bubbla kan man tyst ta del av vad alla andra gör medan man själv tyst och nästan meditativt varvar ner. Och som svensk har utanförskapet alltid markerats än mer genom att ingen annan talar ens språk. Man sitter där själv och lyssnar på andra och deras språk.

Den här gången fanns inte samma bubbla.

Alla runt omkring mig talade mitt språk - engelskan, det språk jag talar varje dag, det gick helt enkelt inte att sluta sig från de andra på samma sätt som tidigare. I Bankok anslöt sen svenskarna som varit och badat och knullat. Och då plötlsigt var bubblan helt försvunnen.

Nu vill jag sova, men kroppen säger nej. Min hjärna säger att klockan är 14.29. Sova är inte att tänka på.

Om fyra timmar är jag i Cannes.

Yessss.

Little Girl Giant

2007-06-14T14:51:00.000+10:00

Jag använde den här filmen som referens när jag presenterade en sak för en kund häromdagen. Jag tycker den är lika magisk varje gång jag ser den.

T minus 24

2007-06-14T11:51:00.000+10:00

Jag sitter och visualiserar en salad nicoise och ett glas rosé på Croisetten i Cannes. Inte långt borta nu, om två dagar är det jag och medelhavet igen. Fem år sen jag var där senast, det känns som 15. De senaste fyra åren har varit de händelserikaste i mitt liv, försöker jag sortera alla minnen och intryck snurrar de bara suddigt framför mig som en löjligt stor snurrande humla. Ur fokus. Så istället visualiserar jag den där salladen och glaset med rosa vin. Jag behöver den där semestern nu, jag gör det.

På ärten

2007-06-14T10:45:00.000+10:00

Jag sov i natt under:

1 lakan
1 filt
1 överkast
1 duntäcke

Det var alldeles lagom varmt.

Gränd - nu med bil

2007-06-13T23:56:00.000+10:00

Bildredaktören: Vi tar bilden med vetevaginan!

2007-06-13T17:37:00.000+10:00

Reta aldrig en aussie för hans gula sandaler

2007-06-13T11:11:00.000+10:00

Christine Kellett | June 12, 2007
A Brisbane man bullied for wearing bright yellow thongs to a backyard barbecue stabbed the host in the face before killing one of the guests, a court has heard.

Benjamin Haydn MacRae, 28, used a paring knife to stab neighbours Ian Macdonald and James Croker after being dubbed a "gaylord" by one of the men over his choice of footwear.

Mr Macdonald later died as a result of his injuries.
Brisbane's District Court today heard the group had been drinking at a residents' barbecue at the Acacia Ridge caravan park - where they all lived - on November 19, 2005 when the atmosphere turned sour.

"There had been some banter between Ian Macdonald and Benjamin MacRae during the day," Crown prosecutor Todd Fuller said.

"Ian Macdonald had suggested on a number of occasions that Benjamin MacRae was a gaylord because of the colour of his thongs. The mood was a good one, but it deteriorated."

Somebody tried to throw the yellow thongs away, causing MacRae offence. He was also accused of disrespecting some of the barbecue guests and was asked to leave.

The court heard two scuffles ensued near the caravan park's toilet block and MacRae was seen to strike Mr Croker three times with the knife in the jaw, back and spine.

Till er som blev upprörda på riktigt när jag - i ett försök att göra klippet roligare - skrev att alla skåningar är nazister:

2007-06-13T10:10:00.000+10:00

Wow

Till alla kvällstidningar

2007-06-13T09:56:00.000+10:00

Till att börja med vill jag be er att dra åt helvete. Fuck off and die. Så. Men sen vill jag komma med en uppmaning. Ni skriver var fjortonde dag om ett par saker som jag tror att vi förstått nu. Det räcker. Tack, ni kan sluta. Den första är tipset om hur man kan få perfekt syn på 15 minuter. När jag läste den nyheten första gången våren 1789 tyckte jag det var fascinerande att man kunde bränna med laser i ögonen och därmed få perfekt syn på en kvart. Men nu, efter att ni rapporterar om den varannan vecka börjar jag tröttna lite. Bara lite. Om ni inte skriver om det på säg fyra veckor kanske jag blir sugen att höra om det igen i mitten av juli, but don't get your hopes up. Förmodligen kommer jag att komma ihåg hur det går till att få bättre syn på en kvart utan att ni behöver påminna mig.

Grej nummer två.

Så gör du din dator snabbare! Gratis!

Got it. Första gången. Jag vill inte höra om defragmentering en enda gång till.

Nästa gång ni skriver om det är det jag som straffknullar Gerdin, I'm telling you straight away.

And I'm not bringing the lube.

Isolering

2007-06-13T09:00:00.000+10:00

Jag bor i en stor lägenhet som ni säkert känner till. Alla fine and dandy om det inte vore för att det är vinter nu. Och i och med att de aldrig hört talas om isolering i det här landet blir det allt som oftast nästan komiskt när det blir kallt. Sitter man i vardagsrummet är sidan av ansiktet som vetter mot gatan med en gång 6 grader kallare än den som vetter mot rummet. Men en gång förstår jag texten i "Mors lilla Olle" lite bättre. Rosor på kind syftar på EN kind. Den som är kall som ett as. Olle bodde i Melbourne, det måste ha varit så.

Man skulle kunna tända en tre meter hög brasa mitt på golvet i mitt vardagsrum utan att det skulle hjälpa. Så fort man släckt elden (och förbannat det oerhört dumma att tända eld på golvet) skulle kylan bita tag i en igen. På kvällarna låter jag vår AC gå på högsta effekt. Det blåser varmluft i hela lägenheten så att det fladdrar i de påhittade gardinerna. Grejen är att den låter så mycket så det är omöjligt att ha den igång på natten. Man låter värmen gå hela kvällen, när det är dags att sova är det runt 22 grader i lägenheten. Om man har tur. Sen går man och lägger sig under dubbla täcken.

När man vaknar morgonen efter är det 12-13 grader i sovrummet. Och fuktigt. Det känns som att man sovit utomhus. Ni känner igen känslan. Det är inte den skönaste av känslor. Man vevar igång ökenvindmaskinen igen, tar sig en het kopp te och skållar sig i duschen tills man tror att huden ska trilla av. Och så håller det på. Och då bor jag ändå i en nyrenoverad lägenhet, bor du i ett gammalt hus är det inte ens skrattretande. Jag sov hos en flicka en gång där det blåste in trots att alla fönster var stängda. En isande kall vin letade sig in genom väggen och högg en i... ansiktet... där man låg och... försökte sova.

Ett tips till svenska byggare/snickare/elektriker/rörmokare/you name it.

Flytta utomlands.

Oj vad med hantverkarsex ni skulle få.

Fotografi

2007-06-12T23:36:00.000+10:00

Adde undrar nedan hur mycket jag trixat med bilden på gränden. Jag publicerar mitt svar här.

adde: det där en diskussion jag tänkt ta upp som ett inlägg, men det får vänta lite. Jag "pillar" med alla bilder jag tar, men det beror mest på att jag plåtar i RAW. På samma sätt som du måste framkalla ett negativ "måste du" ju oftast pilla lite med en raw-fil. I just den här har jag ökat kontrasten något, men mest har jag mörkat det mörka och gjort väggen aningens mer gröngul än den var i original. Den oranga väggen har jag till och med fått dämpa något.

Att kameran endast är till för att redovisa exakt hur saker ser ut i verkligheten håller jag inte med om alls. I så fall skulle ju i stort sett all konst vara helt värdelös. Picasso skulle ju vara helt rubbad med tanke på hur han målade.

Visst finns det puritaner som anser att allt pillande med bilder i photoshop är fusk, men i stort sett alla fotografer måste pilla med sina bilder, antingen i mörkrummet eller i ett bildbehandlingsprogram. Frågan är väl bara hur mycket pillande som anses vara ok. Jag anser att man får pilla så mycket man vill, så länge man inte påstår att man skildrar verkligheten.

Grejen med en kamera är ju också att den är mycket sämre på att skildra verkligheten än det mänskliga ögat. Våra ögon anpassar sig till hur mörkt eller ljust det är till exempel, medan kameran endast har ett visst dynamiskt omfång. Är det "rätt" att ljusa upp mörka partier och dämpa ljusare partier på samma sätt som våra ögon gör, eller är det också att "fuska"?

Vilket är bästa sättet att skildra verkligheten när tekniken inte kommer nära hur vår hjärna och våra ögon fungerar?

Diskussionen är intressant och jag har en ganska klar åsikt.

Kanske det sämsta

2007-06-12T23:24:00.000+10:00

Det förra inlägget var det sämsta jag någonsin skrivit. Jag läser det igen och känner det starkt. Det är som en molande värk i hela kroppen. Som en spark på pungen. Fast överallt.

En kannibal?

2007-06-12T22:14:00.000+10:00

Jag gick just ut för att hämta lite take away. Pizza. På vägen till pizzerian mötte jag först en kille som bar på en kanot. Mitt i stan. Mycket konstigt. Speciellt som det är 7 grader ikväll i Melbourne.

Ett par meter senare mötte jag en full engelsman som hade ordet "cunt" skrivet i pannan med svart spritpenna. Han såg lite berusad ut.

Jag funderade direkt på vad vad jag skulle stöta på runt nästa hörn.

Canberra?

En kantor?

Bouncing light

2007-06-12T16:56:00.000+10:00

That's my dogs

2007-06-12T12:18:00.000+10:00

Jag fick ett mail häromdagen som avslutades med orden "jag tycker om dig även på tomgång." Och det var ju fint. Tack. Själv är jag mer tveksam. Men jag kan utlova stora förändringar på bloggen, och det inom det snaraste. Vänta och se bara. Tills jag samlat mina egna tankar får jag samla på andras och förmedla dem här.

Tycker man inte att den här låten är rolig får man helt enkelt gå härifrån för att aldrig mer återvända. Varsågod, dörren är där. Eller adressfältet. Eller nåt. Fan. "Adressfältet är där!" blir liksom inte lika filmiskt och starkt som att visa någon dörren. Lite som att slänga på luren med mobiltelefon. Går inte så bra.

Fler klipp med "Flight of the Conchords" hittar ni här.

CB

2007-06-11T22:42:00.001+10:00

På tiden

2007-06-11T21:26:00.000+10:00

Kanske har du aldrig hört Missy Higgins tidigare. Då är det dags nu.

Missy Higgins - Secret (mp3)

Rock 'n' Roll

2007-06-11T20:45:00.001+10:00

Jag vet inte riktigt vad jag tänkte. En fotograf hörde av sig till mig efter att han sett den här bilden av mig på Flickr.

Killen ifråga var väldigt fascinerad av mina fönster. Så fascinerad att han ville komma och plåta ett band där. Vid mitt fönster. Jag har aldrig blivit tillfrågad om nåt sånt tidigare, så utan att tänka efter tackade jag ja. Han blev väldigt glad. Plåtningen ska ske hemma hos mig i morgon kväll.

Efter nån dag slog det mig att jag kanske borde frågat vad bandet hette. Tänk om de är kända eller nåt. Eller tänk om de är kända för att vara grymt rock'n'roll. På det dåliga sättet. Att band kastar tv-apparater vet man ju sen gammalt och eftersom jag just köpt ny tv blev jag lite orolig. Jag frågade vad bandet hette.

"Carnivore (köttätare)", svarade Kane som fotografen heter.

Det är kört, hann jag tänka innan jag upprepade namnet. Det visade sig dock att jag hört fel. Bandet heter Karnivool och kommer från Perth. Jag gick in och kollade in deras MySpace och helt bra var det väl inte. Bandet spelar metal. Eller nåt. Tv-kastar-varning är det i alla fall.

Dessutom står det följande efter en av killarna:

Steve Judd - Drums/Vodka

Jag tänker fan nita fast tvn i golvet, det säger jag bara.

Bluebird

2007-06-11T15:58:00.000+10:00

there's a bluebird in my heart that
wants to get out
but I'm too tough for him,
I say, stay in there, I'm not going
to let anybody see
you.

charles bukowski

Did you make it home alright?

2007-06-11T12:20:00.000+10:00

Måndag i ett kallt Melbourne. Alla är lediga idag; vi firar drottningens födelsedag. Mig veterligen fyller hon inte alls år nu, men jag klagar inte. Jag har återigen tagit lite ledigt från orden, från bloggen, från allt. Rätt skönt, faktiskt.

Ibland är bloggen som en full kompis som man måste valla runt i natten medan han kräks var femtionde meter. Ibland lackar man ur och lämnar vännen på en busshållplats eller i en taxi för att själv få leka vidare utan att behöva hålla en kalaspackad vän under armarna. Morgonen efter har man dåligt samvete och ringer upp och kollar hur vännen mår. Så det gör jag nu.

Hur mår du?

Fick du bort kräkset från jackan och byxorna?

take me to your leader

2007-06-10T17:03:00.001+10:00

I'll race you

2007-06-09T19:04:00.001+10:00

Ägg

2007-06-08T17:16:00.000+10:00

Solen har precis försvunnit ner bakom husen och det börjar bli mörkt i Melbourne. För varje dag ser man fler och fler människor med mössa och vantar. Men vintern är kort; de flesta Melbournians välkomnar möjligheten att få bära riktiga kläder ett par månader om året.

Jag käkade lunch med en svensk kille idag och "tvingades" prata svenska för första gången på ett bra tag. Det gick förvånansvärt hackigt. Meget märkligt. Flera gånger kom jag på mig själv med att tänka på engelska medan jag lyssnade på Mats. Det kändes ännu konstigare.

Ikväll har jag tänkt att bli lite full.

Siktar på ägg.

A piece of tail

2007-06-08T15:25:00.001+10:00

Malmö

2007-06-08T12:28:00.000+10:00

Att alla skåningar är nazister har man ju vetat länge, men att det var så här illa visste jag inte.

Säkert

2007-06-08T10:27:00.000+10:00

Via Carolina hittar jag Annikas nya. Texten är sjukt bra.

Faller isär
Lalalalalalala
Jag föll isär igår
Jag är fortfarande trasig
men ingen ser ens sår om man bara går fort

Doggy heaven

2007-06-08T10:17:00.000+10:00

Emmas inlägg är inte mer än en och en halv rad långt, men jag börjar grina med en gång jag läst det. Kanske för att jag själv haft en golden retriever, kanske för nåt annat, jag vet inte. Jag vet bara att jag sitter och snorar lite snyggt på mitt kontor. En bra början på fredagen.

Ensam

2007-06-07T22:43:00.000+10:00

Jag har inga vänner.

Kanske låter jag cynisk, men jag är i alla fall ärlig.

Jag har inga vänner.

jag skrämmer iväg dem som kommer mig nära.

Nära?

No can do.

Jag skrämmer antingen skiten ur dem jag träffar eller så gillar de mig. Med en gång. Men jag skrämmer alltid skiten ur dem jag träffar. Alltid. Jämt. Ni tittar mig i ögonen och undrar. Vem är han? Varför pratar han inte med mig? Varför verkar han vara både den självsäkraste mannen jag någonsin sett, samtidigt som han verkar vara rädd för sig själv. Varför flackar han? Varför står han där? Själv. Varför?

Skit i honom. Jag försökte. Han sket i mig.

Tänker de.

Tänker ni.

Medan jag sluter mig.

Igen.

Tlött

2007-06-07T16:02:00.000+10:00

Ett tecken på att man jobbat lite för mycket är när man tittar på namnen i inboxen på mailprogrammet och tror att man tittar på artister i iTunes. Förundrat säger man till sig själv:

- Weird, I haven't heard any of these artists...

Jag sa söndag

2007-06-07T11:20:00.000+10:00

Bor man i Malmö och tänker strunta i SoKos gig på Debaser på söndag förtjänar man a good old spanking on the ass. Have I made myself clear?

What I do all day

2007-06-07T09:30:00.000+10:00

Morgon

2007-06-07T08:34:00.001+10:00

På andra sidan jorden är klockan 08.34.
Solen går sakta upp över skyskraporna.
Det är 12 grader varmt och pendlarna väller ut från Flinders Street Station som en kaskadspya av illa skurna kostymer.
Torsdag i Melbourne och allt är som vanligt.

Med blicken i backen

2007-06-06T23:34:00.000+10:00

Ni som vandrar genom livet, mot ett ständigt fjärran mål
Stanna upp ett tag och grubbla: är det nån som sett min tvål?

Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar blott: var är tvålen, broder?
Ge mig tvålen, syster!
Söken och leten tåligt,
Va’ de’e det dåligt,
Utan tvål
(Skum, skum, skum)

Well well well, well well well,
Om du så har gyllene borstar, om du så har silverkar
Utan tvålen blir du blott och bart en badande barbar
Du må komma parfymerad, i dyra oljor smord
Utan lödder badar slödder, det är dock ett visdomsord

Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar: var är tvålen, broder?
Ge mig tvålen, syster!
Kärnan ska va i skalet,
Va’ de’e galet,
Utan tvål

En man ska va förmögen, och ha pengar på sin bank
Men uti badet utan tvål kan han betrakta sig som pank
(skum)
Du kan likna hela jorden vid ett tvättfat i emalj
Som blir värdelösa utan denna renande detalj

Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar: var är tvålen, broder?
Ge mig tvålen, syster!
Att sin lekamen löga
Lönar föga,
Utan tvål
(skum skum skum)

Tvål-eluliah!
När Susanna var i badet, för att öva sim och krål,
Hade Joakim rest in till Babylon att köpa tvål.
Litervis champagne i karet hade Madamme Pompadour:
Trettitvå när hon klev i, och trettitre när hon klev ur…

Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar: var är tvålen, broder?
Ge mig tvålen, syster!
Mycken må vara möjligt,
Va’ de’e löjligt,
Utan tvål

Var det inte bra (utan tvål)
Ingenting att ha (utan tvål)
Bara fusk (utan tvål)
Var det snusk (utan tvål)

Var den gul? (Nej, nej, nej)
Var den blå? (Nej, nej, nej)
Var den svart? (Nej, nej, nej)
En liten rutig tvål
Säg, var den lång? (Nej, nej, nej)
Var den kort? (Nej, nej, nej)
En fet tvål? (Nej, nej, nej)
En liten knubbig tvål.

Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar: var är tvålen, broder?
Ge mig tvålen, syster!
Söken och leten tåligt,
Var det dåligt,
Var det galet,
Var det tokigt,
Visst e det ruskigt konstigt
Utan tvål!

Halv Liter!

2007-06-06T19:40:00.000+10:00

Jaha, så ni har nationaldag och skit. Jag sitter och dricker Black Russian och ska snart gå till Madame Brussels, en bar på Bourke Street. Jag funderar på att heila lite och skrika Sverige jättehögt. Som man gör på nationaldagar. Eller är det 30 november? Fan vet. Om baggy jeans är på väg tillbaka så vet jag helt enkelt ingenting längre. Jag får gå ut med mina smala jeans och heila lite. Kanske är jag helt ute. Det går inte att hänga med. Bajs. YouTube. Är det tufft? Man kanske skulle lägga ut sin MySpace-adress och be om att bli addad av hela jävla världen. Känns fräscht.

Om halsen

2007-06-06T17:17:00.000+10:00

I afton dans

2007-06-06T16:22:00.001+10:00

När jag vaknade i morse hade jag en fras på hjärnan:

Mannen som kunde dansa med hästar.

Det var allt.

Minnet hade inte lämnat nån som helst förklaring, bara en virtuell post-it-lapp med orden "Mannen som kunde dansa med hästar".

Jag är både nyfiken, förbannad och förundrad.

Man undrar ju varför.

Sen funderar jag på hur filmen hade sett ut. Snackar vi pardans, alltså? Eller är det en kille som tar ut hästar på nattklubb? Eller är det nåt annat, nåt djupare som jag inte förstår?

Jag tror att jag behöver den här semestern ganska snart.

Bottenskrap

2007-06-06T15:19:00.000+10:00

Ni får helt enkelt ursäkta mig för det torftiga bloggandet. Jobbet ligger på mig med blåslampa i och med att jag åker till Cannes nästa fredag, jag har knappt ens tid att svara på mail. Ni vet hur det är; det går i vågor det här med bloggandet. Antingen är det det eller så har jag kommit i klimakteriet.

En låt tycker jag i alla fall att ni har förtjänat.

YACHT - I Believe In You (mp3)

Från ganska märkliga, men braiga, skivan "I Believe In You. Your Magic Is Real"

Vill ha, vill ha, vill ha!

2007-06-06T09:46:00.000+10:00

Vi som bor i förorten

2007-06-05T23:33:00.001+10:00

Det blir helt uppenbart att jag bor i en avkrok av världen när en av Australiens största tågolyckor på 30 år inte får mer än en notis internationellt. 12 döda här och många skadade.

Ni får handla sprit på nätet.

Gött.

Gimme an A, a red one.

2007-06-05T22:21:00.000+10:00

La Blogotheque

2007-06-05T17:28:00.000+10:00

Om ni gillar den musik jag tipsar om bör ni kolla in "La Blogotheque", ett gäng fransmän som spelar in akustiska framträdanden med diverse artister. Grejen är att de gör det på de konstigaste platser. Oftast i Paris.

Jag har tidigare lagt upp när Andrew Bird spelade på gatorna på Montmartre och även ett par andra. Senast idag kollade jag på ett nytt klipp de lagt upp där Sufjan Stevens spelar på ett tak i Cincinatti. De har även ett klipp med Chris Garneau som jag skrev om för ett tag sen.

När jag såg den här videon med "I'm From Barcelona" första gången blev jag alldeles tårögd. Varför vet jag inte riktigt.

Ni hittar samtliga videos de spelat in här.

No way, Che!

2007-06-05T16:02:00.000+10:00

Jag hade ju tänkt berätta om helgen också, men jag känner mig matt. Kanske är det aids? Fan vet. En sak har plågat mig enda sen i söndags. Min vän Che berättade att hans favoritband var Evanescence. På allvar. Att vi inte delar musiksmak hade jag nog listat ut, men att han skulle vara helt från vettet hade jag inte riktigt räknat med. Jag vet inte riktigt hur vi ska kunna gå vidare efter det här.

Dagens

2007-06-05T14:49:00.001+10:00

The Soft Lightes - Girlkillsbear (Lo-Fi-Fnk Remix) (mp3)

Bad hair days

2007-06-05T13:41:00.000+10:00

Jag har länge tänkt att jag ska skriva ett inlägg om australiska killfrisyrer. Jag har tassat runt ämnet, samlat inspiration i det tysta och byggt upp mod. Jag tror att jag är redo snart. Jag tror att världen är redo. Shane här får utgöra första smakprovet.

Bloody Mary

2007-06-05T10:59:00.000+10:00

Jag har suttit och funderat på saker att skriva om här. Jobbet är ofantligt segt för närvarande och äter upp mycket av min vakna tid. Cannes är hägringen på horisonten. 10 dagar, sen sitter jag på det där planet västerut igen. Jag har inga problem med att flyga i 24 timmar, så just nu ser jag mest fram emot att komma ombord. Up, up and away. Kanske dricka en Bloody Mary. Jag brukar göra det. På samma sätt som jag brukar bedöma restauranger efter hur de tillagar klassiska efterrätter brukar jag bedöma flygbolagen efter deras Bloody Mary. Jag flög med Lufthansa förra gången och hade ganska höga förväntningar. Inga infriades. Det var inte bara min drink som var kass. Det trodde jag inte om dyskarna. Singapore Airlines är precis så kalas som alla säger och Qantas ligger inte långt efter. Den bästa Bloody Mary jag någonsin fått var nog den på det lokala flyget mellan Bangkok och Kho Samui. Den var så het att mina ögon tårades. Den var faktiskt så het att jag började skratta för mig själv där jag satt i flygstolen mol allena. Läpparna hade domnat bort. Men hellre lite spänst i drinken än det jag fick på Lufthansa.

Vodka.

Und.

Tomatensaft.

Bitte sehr.

foto: Sighthound

Self esteem fund

2007-06-04T22:29:00.000+10:00

Ok, det här är intressant. Jag vet inte om filmen går i Sverige än, men jag undrar hur ni känner när ni ser den här. Själv tycker jag det känns lite småäckligt. Fastän jag själv jobbar med reklam känner jag ett visst obehag när jag ser den. Jag tycker inte att det känns helt "ärligt". Kanske för att det kommer från Dove, kanske för att det kommer från ett företag som vill sälja produkter, men i alla fall. Och det är kanske konstigt, det är ju för en god sak. Väl? Är jag skadad? Vad känner ni? Flera tjejer jag pratat med gillar den jättemycket. Me? Obviously not so much. Kanske är jag för cynisk.

Alt + Shift + F5 + 1297634

2007-06-04T21:02:00.000+10:00

Det är ännu en av de där ordlösa måndagarna. Normalt sett flyter mitt skrivande rätt hyfsat, men vissa dagar, dagar som den här, vill det sig helt enkelt inte. Och jag vägra söka efter saker att skriva om.

På samma sak har jag svårt att se hur jag skulle använda det där tricket en del nämner. Det där när man trycker på olika konstiga kombinationer för att få å, ä och ö. Jag tackar ödmjukast för tipset, men jag har extremt svårt att se hur man kan få flyt i skrivandet om man måste trycka på shift + alt +125839 för att få fram ett lite simpelt "å".

Så mycket har jag inte att säga.

Så desperat är jag inte när det gäller att bli läst.

Det är nära, men inte så nära.

Hade man sluppit shift så...

Och törstig är han säkert också.

2007-06-04T17:15:00.000+10:00

Bakfylleångest känner man ju till.
Tänk er dansken som sprang in på planen.
Han mår nog gött idag.

Nedräkning

2007-06-04T13:44:00.000+10:00

Veckan börjar med alldeles för många möten om ingenting. Samma typer av människor säger samma saker till mig i varje möte. Jag nickar. I tanken är jag redan i Cannes. Två veckor ledigt; det ska bli fruktansvärt skönt. Så utvilad kommer jag väl inte vara när jag kommer tillbaka, men det är en välsignelse att få ett avbrott mitt i vintern.

I Australien är man i princip bara ledig runt jul och nyår; det finns ingen "naturlig" anledning till att ta ledigt på mitten av året, vilket gör att det som förr var månader man förknippar med nåt roligt, numer bara är månader då man biter ihop och jobbar. Juli och augusti är lite som oktober och november hemma i Sverige.

Och kanske lite som januari, februari och mars.

Och delar av april.

Äh, man kanske inte ska klaga ändå.
Skit sak samma.
Cannes.
Det ska bli skönt.

I know I'll be watching

2007-06-04T13:41:00.000+10:00

don't litter

2007-06-03T23:53:00.000+10:00

på resande fot

2007-06-03T21:28:00.001+10:00

on a mountain

2007-06-03T09:24:00.000+10:00

jag ligger i en sang i ett hus pa ett berg och ser solen ga upp over mornington. det ar ganska soft, aven om min vans dator saknar basala prickar och ringar. jag var uppe med tuppen eftersom jag alltid vaknar tidigt nar jag druckit rodvin. go figure. jag var ute och tog lite bilder, de blev mest bajs, but i like walking around with my camera. raddade livet pa en hund. gick tillbaka. laste zoes inlagg "ensam ar inte stark" annu en gang. det tycker jag att du ocksa borde gora; it's pretty fucking fantastic.

Det sista bildspelet

2007-06-02T11:03:00.000+10:00

Jag funderar mycket. Har alltid gjort. En gammal flickvän tittade mig djupt i ögonen en gång och sa till mig att jag funderar alldeles för mycket. Ibland är det som att du inte har tid att bara vara, sa hon. Och så är det säkert. Dagdrömmeri och funderande har alltid varit en del av den jag är. En stor del till och med.

Häromdagen hade jag svårt att sova så i stället gick jag upp på taket på mitt hus i Melbourne för att fundera lite. Jag gick fram till kanten av huset och tittade ner. Det skulle jag förstås aldrig gjort. Jag är löjligt höjdrädd. Ibland är jag inte det minsta rädd, andra gånger kan jag inte ens gå ut på en balkong. Den här gången smög sig den sedvanliga höjdrädslan på. Jag får för mig att jag kommer att hoppa över kanten. Det är förstås en jättelöjlig känsla, men så funkar det för mig. Jag får för mig att jag inte kan kontrollera mig själv och att jag kommer hoppa över kanten. Smart kille. Fort som fan lyckades jag rycka tillbaka huvudet. I stället för att hoppa började jag fundera. Är det inte det ena så är det det andra. Om jag nu hade hoppat, tänkte jag, då ska ju livet flasha förbi framför ögonen som något sorts bildspel på speed. Vilka bilder ur mitt liv skulle spelas upp, fortsatte hjärnan. Vilka situationer ur mitt liv skulle vara viktiga nog för att kvala in på denna livets sista lista? Har jag levt ett liv intressant nog eller skulle det bli oändliga bilder av gångerna man tog bussen till skolan. Boy, vilket antiklimax i så fall. Här ska man till att bli köttpannkaka och allt hjärnan vill spela upp är lökiga bilder från en buss i Göteborg. Fy fan.

Jag satte mig ner och funderade vidare medan solen sakta letade sig upp över hustaken i Melbournes innerstad. Men lite har du väl ändå levat, Jonas? Du har älskat så att hjärtat gått sönder, du har sett nära och kära både födas och dö. Tänk till. Och medan solens strålar sakta värmde mig började någon sorts lista formas. Bildspelet tog form. Plötsligt mindes jag gången när hela min familj satt och kurade bakom en stenmur någonstans på Fårö. Det blåste som fan, precis som det alltid brukar göra på Fårö. Hela familjen satt och kurade tillsammans med mina sysslingar och deras familj. Vi skulle äta lunch och inget jävla väder i världen skulle få förstöra vår dag. Vinden ven, barnen frös, men här skulle det jävlar i mig has picnic. Så det hade vi.

Andra bilder kom till mig. Vissa av dem har jag redan skrivit om här tidigare, ögonblick som på många sätt format mig till den jag är. Min första kyss platsar säkert på listan. Flickan i fråga hade ingen aning om att just den kyssen var min första. I hennes värld var jag en världsvan kille som visste allt. Det var förstås helt fel. Jag var extremt osäker, rädd och vilsen, och till slut var det hon som tog tag i mig och kysste mig så att mina knän blev till sladdrig gelé. Till och med där och då förstod jag att det var ett speciellt tillfälle. Jag bokmärkte minnet redan då. Klick.

Gången jag blev av med oskulden är förstås ett annat. Vilken plats får det? Det var faktiskt fint. Ett minne jag vårdar. Samma sak för henne. Hoppas jag. Om det skulle platsa i hennes sista bildspel vet jag inte, men nu är det jag som håller på och dör här, vi glömmer henne för en stund.

Sedan ett annat minne. Det var första dagen på sommarlovet och jag och min lillebror lekte på gräsplanen framför huset i Burs på Gotland. Jag kunde höra svalorna, känna doften av syrenhäcken och vinden i ansiktet. Men det jag kunde känna mest var känslan när dartpilen satte sig rakt i huvudet. Min lillebror hade kastat en pil som satte sig rätt i skallen på mig. Bilden av min mammas ansikte när hon såg mig komma in i köket glömmer jag aldrig. Vi hade varit där i tio minuter och hennes söner hade redan lyckats se till att en av dem fått en pil i skallen.

Andra minnen flashar förbi. Minnen som alltid finns där. Minnen jag går igenom varje dag. Jag ser henne framför mig där i sängen i hotellrummet i Venedig. Jag frågar nervöst om hon vill gifta sig med mig. Hon gråter och skrattar och säger förstås ja. Jag plockar fram ringarna av papper som jag gjort på flygplanet och allt är magiskt. Även om det tog slut senare.

Jag ser min pappa. Han ligger där med händerna knäppta över bröstet, död efter år av plågor i cancer. Bilderna fortsätter välla över mig och jag inser att jag omöjligt kan välja. Kärlek, död och allt man kan önska. Det skulle nog bli ett ganska magnifikt bildspel, trots allt. Jag tror emellertid att jag fortsätter leva lite till. Den gång livet flashar förbi mina ögon ska jag reagera förundrat.

Du har levt, Jonas, ska jag tänka.

Se på fan, du har faktiskt det.

Man kanske skull...

*ploof*

Dream on?

2007-06-01T22:29:00.000+10:00

Jag har en vän som är filmare. Hon tjänar knappt nog att betala hyran, så nu har hon tagit ett jobb som house-sitter en bit söderut längs kusten. Hon pendlar tre timmar varje dag, men hon slipper i alla fall hyra och många andra utgifter.

Saken är att hon inte är speciellt duktig på det hon gör. Jag har sett ett par av hennes kortfilmer och vi snackar extremt mycket lök. Inte nog med att de är dåligt regisserade, det mesta är ganska mediokert. Allt, faktiskt. Hon har gått fyra år på filmskola, men jag kan inte se ett spår av talang. Problemet är väl att ingen annan gör det heller.

Jag är inte en av hennes närmaste vänner, så att jag skulle vara den som sa till henne att hon kanske borde fundera på att göra nåt annat känns inte riktigt aktuellt. Grejen är att nån borde säga nåt. Snart. Hon sitter hon ruttnar i ett hus ett par timmar härifrån för att hon inte kan få nåt jobb. Hon väntar på sin stora chans. Och tro mig, jag är den sista som skulle säga till nån att de ska ge upp sina drömmar.

Grejen är att hennes chans är att ge upp sina.

Jag tror ärligt talat att hon har valt fel.

Och det känns så grymt.

Å andra sidan ska man ju göra det som känns rätt.

Kanske är det värt plågan.

Kanske är det vi som har fel.

Vilka är vi att döma?

---

tillägg lördag morgon: Vad jag menar är att hon inte är lycklig idag. Filmandet är ett ok på hennes axlar och hon är ständigt deprimerad. Det enda som håller henne uppe är hoppet om "att lyckas".

Inte mina ord.

Ska man tala om för henne att hon inte kommer "att lyckas", eller ska man låta henne hållas för att det lilla hopp hon har ligger i att henner dröm går i uppfyllelse?

Jag vet inte, jag tycker det är svårt. Jag är själv en drömmare, men just hennes dröm får henne att må dåligt.

Love live the king

2007-06-01T17:02:00.000+10:00

Fick radera allt. Inget gick att rädda. Har dock aldrig varit mycket för att gråta över spilld mjölk. Inte så mycket jag kan göra, mer än att rekommendera att ni backar upp viktiga filer. Min Macbook Pro var/är sex månader gammal. Har nu installerat om OS X. Saknar ALLA program.

Och ja, den var helt död, jag tog den till ett Apple Repair Centre. De trodde själva att de skulle kunna rädda den, men icke. Det GÅR dock att skicka iväg den till specialister som lägger tid på att rädda filer, men det kostar skjortan. Så nej.

The king is dead.

Long live the king.

Drinking out of cups

2007-06-01T15:59:00.000+10:00

Tiger shark

2007-06-01T11:49:00.001+10:00

foto: Jeff Rayner

Hej då, hårddisken.

2007-06-01T10:41:00.001+10:00

Det är en sorgens dag. På sätt och vis. Igår kväll bestämde sig min laptop för att dö. Utan förvarning försvann hela hårddisken efter en omstart. Jag orkar inte gå in i på detaljer, men efter att ha pratat med lite it-snubbar verkar hårddisken ligga pyrt till. Jag har back-up på det viktigaste, men många foton, filmer av vänner och annat personligt kan ha gått upp i rök.

Jag vet inte varför jag känner mig så sorgsen. Det känns nästan som att gå ur ett förhållande, minnena kommer finnas kvar, men det vi hade tillsammans, varje dag, kommer inte att finnas mer. Jag vet att det låter jättelöjligt, men jag känner så. Brev, filmer på fyllan, foton, allt är borta. Kanske kan nån reparatör rädda delar av hårddisken, men han lät inte speciellt hoppfull på telefon.

Det känns som att göra slut och gå vidare och jag skrattar lite åt det enfaldiga i att tänka så, men none the less, det känns. Jag har extremt mycket personligt på min dator och även om det finns back-up på en del så har jag inte dubbelsparat alla små minnen och tramsiga saker.

Vissa delar av min dator är som den där skokartongen man hittar ett par år efter man gjort slut med nån; en låda fylld med konsertbiljetter, menyer från kackiga restauranger och konstiga stenar från stranden i Nice.

Min dator var fylld med såna småsorgliga skokartonger.

Och nu är de borta.

I please myself

2007-05-31T16:25:00.000+10:00

Radical Face - Wrapped In Piano Strings (mp3)

G'day

2007-05-31T14:37:00.000+10:00

Det finns förstås ett annat Australien än det ni sett på tv. Inte minst klimatmässigt. Där jag bor är det ganska kallt till exempel. Åker man ett par timmar härifrån så snöar det redan. Jag berättar det här för svenskar ibland, men jag tror inte riktigt det går in. Man får liksom inte ihop bilden av kängurur som står och huttrar i snön. Det ska vara röd jord, hoppande kängurur, didjeridoo och sol som får luften att vibrera av värme.

Sorry, det är inte riktigt så. I alla fall inte överallt. Visst, bilden stämmer väl kanske till stor del, any given time hittar du allt det där nånstans i Australien, men om du åker till Melbourne i juli och räknar med nåt av det kommer du att bli duktigt besviken. Dessutom kommer du frysa röven av dig. I alla fall på vintern.

Och jag vet att det är kallare i Sverige, bla, bla, bla, men har du inte upplevt en vinter här får du inte uttala dig, såna är reglerna, ok? Hos dig känns det inte som att man faktiskt sover utomhus, det gör det här.

Jag spenderade min första vinter här i en lägenhet i St Kilda. Det var miserabelt på fler sätt än ett. Kanske mest beroende på att allt inte blev riktigt som jag hade tänkt mig. När jag lämnade Melbourne svor jag tyst för mig själv att aldrig komma tillbaka.

Ett år senare körde jag och min kreative partner, A, in i ett smällkallt Melbourne efter ett år i Sydney. A, klädd i linne, shorts och thongs, tittade på mig och sa tyst:

"Bro, what the fuck have we done?"

Det var nollgradigt och blåsigt.

Det var inte utan att jag undrade själv.

Å andra sidan var det bara några månader senare över 45 grader varmt. Den där julidagen var ett undantag. Den största delen av året är vädret ganska fantastiskt, det ska man väl inte sticka under stol med, men i alla fall.

Filmen nedan heter "Somersault" och har väl egentligen inget med det här att göra, men den visar ett annat Australien, ett som ni säkert inte sett. Det är en alldeles lysande film, se den om ni får en chans.

Det här landet är så mycket mer än kängurur, barbeques och slitna klichéer.

Bara så ni vet.

En jäger och 15 dussin ägg, tack.

2007-05-31T12:20:00.000+10:00

Me, myself & I.

2007-05-31T11:14:00.000+10:00

Nu ska jag gå till banken och få dem att förstå att det inte bor tre olika Jonas på min adress. Enligt min bank bor i min lägenhet på 57 Elizabeth Street följande herrar:

Jonas Peterson
Jonas Petterson
Jonas Pettersson

Alla tre har olika bankkonton; ett sparkonto, ett kreditkortskonto och ett kontokortskonto.

Jag kan se framför mig vilket jävla käbblande det måste bli varje gång det kommer post. Det där är till mig! Är det junte! Mitt! Nä! Mitt!

När en av dem ville ha möjlighet att samordna kontona för att till exempel kunna föra över pengar kontona emellan uppstod ett problem. Eftersom det enligt banken uppenbarligen rör sig om tre olika personer kan man inte slå ihop kontona under en och samma internetbank. Nej, hur skulle det se ut? Tre personer som har tillgång till varandras konton hur som helst, nej det går verkligen inte.

Så nu går vi till banken alla tre.

Vi får se hur det slutar.

En av dem medtar hagelgevär.

Eller fan, de delar på ett.

Vitt kiss

2007-05-30T23:45:00.000+10:00

Det snöar i Alperna nu.
Australiens alper, alltså.
Samma alper som får mer snö än Schweiz varje år.
Joho-o-då.

Vad gör de på banken efter tre?

2007-05-30T22:48:00.000+10:00

I fyra timmar har jag försökt aktivera ett nytt kreditkort via telefon.
Utan framgång.
Att det här landet överhuvudtaget fungerar är ett rent mirakel.
Stenålder, I tell you.

Alltså, så här.

2007-05-30T20:27:00.001+10:00

(klicka för större version)

höstlöv i gränd (fuckers)

2007-05-30T16:05:00.000+10:00

Starter for 10

2007-05-30T12:23:00.000+10:00

Idag tänkte jag se "Starter For 10" som jag har... köpt.

Är den bra? I have a good feeling in the mage, men man vet ju aldrig. För att skildra vad jag menar återkommer jag - igen - till Elizabethtown, en film som, om man tittar på trailern, verkar rätt ok. Non vero? En del av er vet att jag inte tyckte att filmen levde upp till det trailern lovade.

Om man säger så.

Så nu undrar jag; är det nån som sett Starter For 10? Any good? Och pöh-lease, inte leta upp recensioner på nätet. Googla kan pappa göra själv. Jag vet att den fått väldigt bra kritik.

Nån som sett den?

(Elizabethtown - trailer)

cockfight

2007-05-30T00:10:00.000+10:00

57 channels and nothing on

2007-05-29T21:59:00.000+10:00

Jag tror att det här är den sämsta tv-kvällen i Australiens historia. Jag skriker inombords över det faktum att jag inte kan få kabel-tv till lägenheten. Jag får nöja mig med de fem nationella kanalerna. Just nu är reklampauserna roligast. Lawn Bowls i slow motion hade varit roligare.

På ABC visas ett program som beskrivs "A 3 part series in which contemporary artists pay homage to the the blah, blah zzzzznark"

På SBS kör de en dokumentär, säkert bra, men jag har missat mer än halva. Gissar jag. Det extreeeemt långsamma tempot får mig att vilja dra förhuden över huvudet.

På Channel 7 går All Saints, en klassisk inhemsk polis/sjukhusserie. Jag har aldrig riktigt fattat vad den går ut på. Kvällens avsnitt gör mig inte visare.

På Channel 9 går det en gammal australiensisk film som säkert är jättekul om man gillar såna. Det är nåt med Eric Bana. Från typ 1982. Jag har försökt i en kvart, men det går inte.

På Channel 10 visar de Numb3rs. Skräddarn säger nej.

Vad vill de att man ska göra? Umgås?

Fy fan, säger jag bara.

Melbourne

2007-05-29T16:11:00.000+10:00

Här följer en liten reklamfilm om Melbourne. En del av er kanske känner igen vissa av platserna eftersom jag lagt upp bilder på dem här på bloggen. Det jag funderar på när jag ser den är hur motsvarande reklamfilm för Göteborg hade sett ut. Jag har jobbat med reklam ett tag nu och inget var så frustrerande som att jobba med turistorganisationer i Sverige. Tillsammans bygger vi bilden av vår stad och vårt land. Turistgöteborgs värld är fylld av räkfrossa, langos, Lisebergskaniner och... Bo Maniette.

Sverige är fantastiskt, men måste vi paketera det så jävla klämkäckt?

Den andra filmen är för delstaten Victoria. Tänk er hur motsvarande film för Bästkusten hade gjorts.

Hjälp.

När får vi se den alternativa sidan av Göteborg?

Eller Sverige för den delen?

You’re gonna start a war

2007-05-29T14:27:00.001+10:00

Ni trodde väl inte på allvar att jag tipsat färdigt om "The Nationals" senaste skiva "Boxer"?

Nah (kaa?).

I'm pretty fucking far from done.

The National - Start A War (mp3)

Såna gillar man

2007-05-29T12:33:00.000+10:00

Nånstans respekterar jag människor som inte har en blogg eller myspacesida mer än jag respekterar dem som har både och.

Jag tycker om dem.

Riktiga människor.

Samma människor gillar inte sms, tänker jag.

Vill du mig nåt så får du ringa.

Den typen av människor.

Nej, jag tänker fan inte snacka med dig genom en sida på nätet, vill du mig nåt så ses vi nånstans och pratar. Vi säger där och där klockan sex, se till att vara där, ok.

Den typen.

Old school.

Såna gillar man.

Tasmanien T/R

2007-05-29T12:08:00.000+10:00

Tänk om man skulle skita i allt, resa sig upp och säga som han i den där snutten. Näe, nu får det vara nog. Jaa, det får det. Och sen skulle man välta kontorstolen. Lite försiktigt förstås, stolar är dyra saker. Och storma ut. Försynt. Ut på gatan, ner för backen, vinden i håret, ett leende på läpparna, sätta sig på spårvagnen och titta alla de andra hålögda människorna i ögonen. Jag har gjort slut med det liv som är, skulle man tänka medan man log lite överseende mot killen i slips och för korta byxor. Inte hans fel att han inte har nån koll på etikett, men nu får det bli han som får det unkna leendet i nacken. Och sen går man av vagnen nånstans nere i Port Melbourne, palmerna vajar lite snyggt i vinden medan man knallar in och beställer en enkel resa till Tasmanien. Mest för att man inte varit där, men också för att det skulle vara så jävla fel att åka till Tasmanien av alla ställen. Man ska börja ett nytt liv och sen åker man till världens ände. Så där sitter man på terminalen och ler åt sin lysande idé. Båtresan minns man inte så mycket av. En färjetur liksom. Man ser Tasmanien. Man är framme. Och inser att det ju inte är så jävla spännande på Tasmanien. Så man köper en ny enkelbiljett tillbaka. För att man faktiskt får göra vad man vill när man börjat ett nytt liv. Så där sitter man på båten tillbaka till Melbourne och pratar med nån. Från Mildura. Han har inte heller varit på Tasmanien förut. Och sen är man tillbaka i Melbourne. Bara sådär. Han ber om ens nummer och man ger numret till nån annan. Varför vet man inte riktigt. Kanske för att han slickar sig om munnen när han ber om det. Och sen tar man en taxi tillbaka till stan, kanske käkar man lite mat, en sushirulle eller en skål potatis. Och sen går man tillbaka till kontoret och sätter sig i sin stol som nån ställt upp igen. Tänk om man skulle göra så. Hur jävla dumt skulle inte det vara? En skål potatis, liksom.

Spontandans

2007-05-29T10:55:00.000+10:00

Den här remixen fick mig att smådansa hela vägen till jobbet. Måste ha sett jättelöjligt ut.

A Plus D - Close to Konichiwa (Robyn Vs. The Cure) (mp3)

Känn ingen sorg för mig, Göteborg.

2007-05-29T10:15:00.000+10:00

Kanske handlar det om att släppa taget. Kanske handlar det om nåt annat. Jag har en väldigt kluven inställning till min hemstad. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till Göteborg. Det kanske låter konstigt. Måste man ställa sig till Göteborg? Ja, låt oss säga att man måste det.

Jag har bott i Australien i tre år nu, men större delen av mitt liv har jag bott i Göteborg. Trots det har de stora händelserna i mitt liv ägt rum på andra platser. Visst, jag föddes där en tidig augustimorgon nån gång på sjuttiotalet, men sen då? Vad har Göteborg gett mig mer i form av minnen för livet? Min första kyss skedde på en helt annan plats. Oskulden blev jag av med långt från mammas gata. Jag förlovade mig en gång. I Italien. Första fyllan kan jag i och för sig ge Göteborg. Till och med första kräkfyllan med efterföljande bakfylla från helvetet kan Götet stoltsera med. Tekniskt sett var det på Stenabåten till Danmark, men jag tycker Göteborg kan få ta äran. Fyllan påbörjades och avslutades där, det får räcka. Du får kräkfyllan, Göteborg, jag bjuckar på det.

Men sen? Ingenting att skriva hem om. Göteborg är en stad jag har bott i. Mer är det inte. Detta blev väldigt tydligt när jag för första gången var på besök i Göteborg förra sommaren. Alla som nån gång kört ner för backen förbi Delsjön vet vad jag pratar om. Plötsligt ser man Götlaborg i all sin ära. På ett par sekunder ser man alla Göteborgs sevärdheter på Horisonten. Allt från Liseberg, till Ullevi och Älvsborgsbron dyker upp från ingenstans.

För mig var det en märklig känsla att åka ner för den där backen. Känslan av att se Göteborg igen. Den var så bekant, men för första gången i mitt liv samtidigt så oerhört främmande. På ett sätt var det sorgligt, för så fort jag körde in i Allén kände jag en ny känsla välla över mig. Här kommer jag aldrig att bo igen. No mas. Aldrig mer. Det fanns inget aggressivt i känslan, det var lite mer som att träffa ett gammalt ex man undrar hur i helvete man kunde dela ett helt liv med. Nån man inte har något gemensamt med. Jag förstod att jag var färdig med Göteborg.

Trots att varje sekund av min resa var fylld av minnen, varje gathörn hade nån sorts symbolik så förstod jag att jag aldrig skulle bo där igen. De saker som tidigare känts speciella med olika platser kändes nu inte lika spännande längre. Vi åkte förbi Smaka på Vasaplatsen. När Smaka var ungt spenderade jag oerhört mycket tid där. Jag har hånglat upp flickvänner och gjort saker, den ena märkligare än den andra. Men när jag körde förbi nu var allt det där magiska borta. Smaka var bara en restaurang.

I nästa gathörn ligger Jazzhuset och trots ändlösa nätter där kunde jag inte se det magiska. Vi åkte förbi Erik Dahlbergsgatan och jag tänkte på Karin och hennes rum där vi spelade musik för varandra. Nu var det bara en gata, en skylt och en bit asfalt. Trött kände jag att Erik Dahlbergsgatan mist all sin charm.

Men sen tänkte jag efter. Och tvärvände. Det var klart att det fanns charm där. I alla fall i minnena. Kanske endast i minnena, men charmen fanns där. För någon som inte delat de där ögonblicken på den där gatan var förstås Erik Dahlbergsgatan bara en gatstump utan nån laddning. För mig var Göteborg fyllt av minnen. Vanliga gator var boulevarder jag dansat fram på för att jag varit upp över öronen förälskad, konstiga kaféer med skitäckligt kaffe och kass service var för mig platser där livsviktiga beslut tagits. Allt var minnen. Överallt vällde de över mig. Handelshögskolan där jag spenderade tre år utan att egentligen förstå varför. Överallt fanns de minnen. Hagaparken. Jag mindes när min bror tog studenten från Rudebecks och jag mindes gången då jag satte mig i solen där med två citroner pressade över håret för att jag ville bli naturligt blondare. Det gick sådär.

Min uppväxt kom tillbaka och levererade det ena roliga minnet efter det andra. Vi åkte förbi Första Långgatan och jag tänkte på svartklubbarna där. Då hette de Mickes, Röda Rummet och LPC – Lucky People Center, idag heter de säkert nåt annat. För mig var varje plats sprängfylld med nostalgi. Minnen från förr.

Men mer var det inte.

Utan alla dess minnen var Göteborg bara en stad. Ett skal. En plats jag kanske skulle kunna göra till min igen, ett ställe där jag eventuellt skulle kunna bygga upp nya minnen.

Men jag tror inte det.

Alla platser kan bli ställen som betyder något. Jag har massor. Men där och då, med då sakliga glasögonen på kände jag bara en sak.

Paddan? Liseberg? Svenska Mässan? Nån schysst fest på Storan då och då? Kanske nån HDK-fest?

Jag är ledsen, Göteborg.

Det räcker inte.

Jag släpper taget nu.

dawn of the...

2007-05-28T22:37:00.000+10:00

Studion

2007-05-28T22:11:00.000+10:00

Jag dansar lite för mig själv här.
På riktigt, alltså.
Glädje i dess renaste form.
Jag hade missat att Studio 60 är tillbaka.

Allokering

2007-05-28T19:28:00.001+10:00

Jag vet inte om det är likadant för er andra som både tycker om att skriva och fotografera, men när jag skriver mycket tar jag färre bilder, och tvärtom. De senaste dagarna har jag plåtat mycket, vilket är väldigt meditativt på många sätt. Grejen är bara att jag märker på mig själv att jag blir tystare, inte bara här, utan i allmänhet. Det är som att hjärnan allokerar resurser till olika kreativa delar av hjärnan. Och bara till en del i taget. Just nu verkar den ha allokerat en väldigt massa resurser till en del av hjärnan som gillar att skriva svamliga inlägg om ingenting. Den pumpar fan in resurser. Som en flod av nonsensadrenalin. Liksom.

Döda

2007-05-28T15:57:00.000+10:00

Såg säsongsfinalen på Lost.
Tänker vågra vägra nästa säsong.
För en sån blir det.

Love

2007-05-28T13:44:00.000+10:00

En sak jag älskar med att bo här är sättet man blir bemött på. För det första är det nästan alltid vänligt. Är det inte ett "mate" så blir man kallad "sir" eller det ack så fina "love".

"What can I do for you, love?"

När man beställer en bit hämtmat på fiket i bottenvåningen.

Jag tycker det är fint.

Linsavaganza

2007-05-28T09:59:00.000+10:00

Usch, nu känner jag mig lite smutsig igen. Jag kunde inte hålla mig utan var "tvungen" att köpa ännu ett objektiv till kameran. Jag vet inte ens hur det gick till, plötsligt stod jag bara där med ett nytt objektiv i en kasse. Visst, jag har kikat på det ett tag, men eftersom jag inte behöver objektivet hade den vettiga delen av hjärnan hotat prylhjärnan med kniv. Här skulle fan inte köpas nåt. Nånstans på vägen måste dock habegärshjärnan och prylhjärnan fintat den vettiga delen av hjärnan, för nu sitter jag här med ett "Tamron AF 17-50mm f2,8 SP XR Di-II LD Aspherical (IF)" och känner mig smutsig. Jag är sjuk. På så många sätt.

hemma hos fisken

2007-05-27T20:27:00.000+10:00

vägval

2007-05-27T12:53:00.000+10:00

Linda

2007-05-27T08:29:00.000+10:00

Lustigt nog är det Alex Schulman som kommenterar hela Linda Rosing-karusellen bäst.

Big Brother

2007-05-26T17:05:00.001+10:00

Ämne nummer två det ska klagas på är Big Brother. Jag har inte tittat på årets upplaga av Australiens Big Brother, och kanske är det därför jag läser detta på en svensk sida. Pappan till Emma, en av tjejerna i huset, har dött i cancer. Big Brother bestämmer sig för att inte berätta om dödsfallet för Emma. Jag tycker det är helt sjukt. Dödsfall i familjen är en traumatiskt händelse som det är, det här kommer skada henne för livet. Skuldkänslor, ångest, allt möjligt, kommer att förfölja henne för lång tid. Berätta för henne! Nu!

Ja, nej, det var väl ungefär det.

Kräks

2007-05-26T10:16:00.001+10:00

Det är lördag i Melbourne. Vinden viner längs Flinders Lane när jag går ner till Baker's Delight för att köpa bröd, en kloss till limpa som jag ber tjejen bakom kassan skiva upp för mig.

Jag känner att jag vill klaga på nåt, so here it goes. Du som kommenterade mitt cocktailpartyinlägg igår med orden:

Ska inte du ta hand om ditt barn nån gång istället för att gå på massa cocktailpartyn??

Är du dum i huvudet? Är det så? Vaknade du upp en dag utan hjärna och kände att du tvunget måste kommentera anonymt på en blogg? Eller är du bara en liten pissmyra?

Vad jag gör med min familj har du ingen som helst aning om, du vet inte vem som byter blöjor eller klappar om min son mitt i natten. "Ta hand om mitt barn nån gång". Du vet ingenting. Och om jag vinner ett pris som ger mig en vecka i Cannes så ska jag inte behöva känna mig skyldig på grund av det. Har du förstått? Dessutom passar min tjej på att ta en vecka i London när jag är i Cannes.

Jag är så innerligt trött på att behöva ta skit från alla förståsigpåare efter att man fått barn. Nämen, inte dricker du väl alkohol hemma nu när barnet är fött? Ojdå, cocktailparty får du inte gå gå. Sluta lev, stäng av allt som var. Bli en av oss. Gå med i sekten. It's spelled H-E-L-Y-L-L-E. Det går bra att komma med råd i alla välmening, men det är sällan det händer.

Håll er borta från mig, jag säger det en gång. Jag tar med mig mina värderingar in i den här matchen, den dag jag vill låna era kommer jag att säga till. Jag är fullt kapabel att uppfostra min egen son och jag och min flickvän lever våra liv som vi vill.

Capisce?

Aga

2007-05-25T17:21:00.000+10:00

Mikey berättade just att lärarna gav dem stryk i skolan när han gick i högstadiet. Slöjdläraren piskade honom med käpp så att han började blöda. Idag är det olagligt, men det här var ändå på 80-talet.

It's a fucked up world.

Tillägg: Det är fortfarande tillåtet att hemma aga sina barn i Australien.

Arbetsuppgifter

2007-05-25T16:24:00.000+10:00

Fredag eftermiddag i underlandet. Solen står redan ganska lågt och snart kommer mörkret och sveper om oss. Vi har just öppnat fredagens första öl och sitter och pratar skit om precis ingenting. Jag sitter och suger på en penna. På den nivån är det. Inte så spännande.

Min chef har just givit mig ett schema med saker jag är tvungen att göra för byråns räkning när jag åker till Cannes i mitten av juni. Jag suckade lite och gick och satte mig för att läsa igenom allt jobbigt som måste göras.

Söndag - Cocktailparty och middag
Måndag - Cocktailparty
Onsdag - Workshop och Cocktailparty
Torsdag - Cocktailparty
Fredag - Cocktailparty och middag
Lördag - Cocktailparty

Tufft schema, men om jag biter ihop ska det nog gå.

Thongs

2007-05-25T10:50:00.000+10:00

När man trodde att det var över

2007-05-24T15:14:00.000+10:00

– Just nu ska jag strippa och vara naken. Men jag är öppen för alla förslag. Om jag vill bli porrstjärna kanske jag blir det.

The National

2007-05-24T14:28:00.000+10:00

Ett av mina favoritband just nu är "The National". Deras senaste skiva "Boxer" har just släppts och jag kan rekommendera den varmt som varmt. Även deras förra skiva "Alligator" är fin som snus.

Den här låten kommer från deras debutskiva "Cherry Tree".

You’re all humming live wires under your killing clothes.
Get over here; I wanna kiss your skinny throat.
You’re a wasp nest, you’re a wasp nest.

The National - Wasp Nest (mp3)

Från Boxer:
The National - Fake Empire (mp3)

When there's nothing left to burn, you have to set yourself on fire.

2007-05-24T10:17:00.000+10:00

När jag flyttade till Sydney 2004 hamnade jag mitt i Kings Cross, eller "The Cross" som området normalt kallas. Det var inget medvetet val, byrån som anställt mig pröjsade för boendet och de hade fixat en lägenhet i en skyskrapa mitt i "The Cross".

"The Coke sign? That's the epicentre of Sydney", sa nån till mig när jag frågade.

Allt jag visste om Kings Cross var det jag läst i guideböckerna, området är Sydneys "red light disctrict" med allt vad det innebär. Konstigt nog tänkte jag inte på det där så mycket. Jag antar att tanken på att flytta till Sydney själv utan några vänner, utan nånting, var mer skrämmande än tanken på att bo i skumma kvarter.

Konstigt nog blev förälskelsen total. Jag föll direkt för allt som har med "The Cross" att göra. Att första gången gå ner för Darlinghurst Road och se inkastare, strippor och horor överallt, kändes på samma gång både magiskt och tragiskt. Det var nåt med det trasiga jag inte kunde slita mig ifrån. Se, men inte röra människor som hade det långt värre ställt än jag, killen som frossade i sin egen olycka.

Jag bodde där i knappt ett år, men eftersom hela mitt liv var en berg-och-dal-bana under den här tiden skulle det lika gärna kunna ha varit ett dygn eller ett sekel. Minnena går i varandra, nätter som blev dagar som blev nätter igen. Allt vi gjorde hände på nattklubbarna i The Cross. Att ringa på ringklockan för att få komma in på Tatler's, att se det fina folket på Hugo's, de polynesiska dörrvakterna utanför strippklubbarna dit jag var tvungen att gå gång på gång för att hämta min bästa vän. Oftast satt han i ett hörn med en knippe 20-dollarsedlar i näven, hög, ledsen och uppgiven. Sen hade vi alla nätter tillsammans med Stu och hans vänner på Lady Lux och inte minst klubbarna på Club 77 på William St.

Allt hände där och då.

När jag tänker tillbaka på min tid i The Cross känns det aldrig hotfullt eller farligt. Trots att folk i min närhet i andras ögon var skumma på många sätt kändes det alltid tryggt i kvarteren runt mitt hem. I alla fall för mig.

Jag har aldrig känt mig säkrare än jag gjorde mitt i natten på Darlinghurst Road.

A life in high definition

2007-05-23T23:51:00.000+10:00

Jag sitter och tittar på digital hdtv på min nya lcd-tv. Det blev en Samsung full HD 46" M81 till slut (för er som bryr er om detaljer) Jag har aldrig sett nåt liknande. Bitvis känns det som att sitta och titta genom ett fönster, så bra bild är det. Helt overkligt. Och bilden blir bättre och man ser ännu fler detaljer om man flyttar sig närmare tvn. Jag minns med bestämdhet att det var tvärtom när jag var liten. Problemet med mig är bara att jag med en gång vill köpa andra prylar för att kunna utnyttja skärmen till fullo. Blu-ray hit och HD-DVD dit. Jag pluggade tidigare ikväll in min laptop och tittade på säsongsfinalen av Heroes. Det var en ganska rejäl skillnad jämfört med att titta direkt i datorn om vi säger så.

I morgon tänker jag kolla om man kan koppla in sig själv till skärmen på nåt sätt.

Vara ett med sin skärm, liksom.

Alla prylkillars dröm.

Dop

2007-05-23T15:54:00.001+10:00

Det här blir som en liten teaser, en bloggtrailer of sorts.

Vi har redan döpt Noah. Min flickvän är katolik, jag är mer eller mindre ateist. Vi är inte gifta och planerar inte att gifta oss anytime soon. Prästen var inte så förtjust i något som hade med mig att göra.

Att han hade Tourettes märkte vi dock inte förrän vi stod vid dopfunten.

Jag lovar att skriva ner denna lilla händelse, det var som en scen hämtad ur en film av Måns Herngren och Hannes Holm. Eller kanske Kustorica.

Och dessutom är den helt sann.

Fredrik, please don't go.

2007-05-23T15:47:00.000+10:00

Jag tycker Bjurmans "Virtanenhyllning" är lite fin. Vänner som vågar berätta att de tycker om varandra. Jag gillart. Och jag saknar redan El Virto i bloggvärlden. Han var på nåt sätt ganska unik.

Själv fick jag ett mail från mannen i fråga förra veckan:

är det helg i dag i Australien?

(Jag undrar för att börsen inte vrkar ha öppnat...)

fred

Jag tyckte det var lite roligt.

ungar

2007-05-23T12:35:00.001+10:00

Dreams are made of this

2007-05-23T12:22:00.001+10:00

Jag drömde om en kvinnlig medbloggerska häromnatten. Vi har träffats en gång. I drömmen stod hon med ryggen mot mig naken i mitt kök och diskade. Eventuellt gjorde hon drinkar. Svårt att avgöra. När hon vände sig om såg jag till min förvåning att hon hade blivit med snopp. Vi pratade. Sen vaknade jag.

Jag har ingen som helst lust att försöka tyda drömmen.

No way.