Att träffa föräldrarna
Ah, med åren har jag blivit en jävel på att träffa föräldrarna. Jag kan föra mig, konversera om ditten och datten och jag brukar lyckas få tummen upp av även de hårdaste fäder. Och mödrar.
Annat var det förr.
Jag gick ut med en flicka ett tag. Igen talar vi om ett annat sekel. Längesen.
Ni förstår.
Vi bodde båda hemma, så oftast hängde man på kaféer eller utomhus. Picnic i Slottskogen. Cykla till Ganlet. Ta båten till Vrångö. Såna saker. Hösten bestämde sig dock för att komma tidigt det året. Hånglandet på filtar och på parkbänkar byttes därför ut mot huttrande på samma platser. We had to move inside. Vilket då betydde hemma.
Hos.
Föräldrarna.
Inte precis vad man är sugen på när man är i den åldern.
Första gången jag skulle träffa hennes föräldrar satt vi i hennes rum. Familj med anor. Jag har aldrig haft problem med att träffa nytt folk. Snarare har jag älskat att stå i centrum. Så speciellt nervös var jag inte. Det skulle ju bara hälsas. Tas i hand. Kanske skulle jag säga var jag bodde och vad jag sysslade med. Men mer fanns det inte att vara nervös för.
Efter en stund går vi så ner i vardagsrummet. Jag skall enligt min plan bara gå fram, ta i hand och presentera mig. Inget mer.
Tyvärr blev det inte så.
Det som hände tog säkert inte mer än 3 sekunder. När jag går igenom det i huvudet känns det fortfarande som tre timmar.
Av total förnedring.
Jag kommer alltså ner för trappan från övervåningen. Går leendes fram över parkettgolvet med blicken fokuserad på fadren. Han reser sig upp från sin plats i soffan. När jag kommer fram till soffbordet lutar jag mig fram för att ta i hand och bocka.
Ingen fara så långt.
Dock lyckas jag av någon anledning skalla till taklampan när jag lutar mig fram. Inte hårt, men ändå tillräckligt för att den skall börja gunga lite.
- Oj, säger jag.
Jag lutar mig fram lite ytterligare. Jag får tag på lampan. I detta ögonblick halkar jag dock till. Mattan jag står på halkar undan en bit. Jag står i det här läget framåtlutad på ett ben med ena handen på taklampan. Balansen är inte fullgod. För att inte ramla tar jag därför tag i lampan. Lampan lossnar då från sitt fäste i taket. Utan att ha återgivit mig ens ett uns av balans. Jag och lampan faller därför handlöst rakt ner på glasbordet under oss. Glasbordet vill inte heller vara med och leka. Det går i tusen bitar.
Jag reser mig upp och borstar av mig. Till synes oskadd. Åtminstone fysiskt.
Det tas i hand.
Presenteras.
Dock är det sista gången jag träffar föräldrarna. Att ersätta bord och lampa var det aldrig tal om. De ville nog bara glömma mig så fort som möjligt.
And who can blame them?
Annat var det förr.
Jag gick ut med en flicka ett tag. Igen talar vi om ett annat sekel. Längesen.
Ni förstår.
Vi bodde båda hemma, så oftast hängde man på kaféer eller utomhus. Picnic i Slottskogen. Cykla till Ganlet. Ta båten till Vrångö. Såna saker. Hösten bestämde sig dock för att komma tidigt det året. Hånglandet på filtar och på parkbänkar byttes därför ut mot huttrande på samma platser. We had to move inside. Vilket då betydde hemma.
Hos.
Föräldrarna.
Inte precis vad man är sugen på när man är i den åldern.
Första gången jag skulle träffa hennes föräldrar satt vi i hennes rum. Familj med anor. Jag har aldrig haft problem med att träffa nytt folk. Snarare har jag älskat att stå i centrum. Så speciellt nervös var jag inte. Det skulle ju bara hälsas. Tas i hand. Kanske skulle jag säga var jag bodde och vad jag sysslade med. Men mer fanns det inte att vara nervös för.
Efter en stund går vi så ner i vardagsrummet. Jag skall enligt min plan bara gå fram, ta i hand och presentera mig. Inget mer.
Tyvärr blev det inte så.
Det som hände tog säkert inte mer än 3 sekunder. När jag går igenom det i huvudet känns det fortfarande som tre timmar.
Av total förnedring.
Jag kommer alltså ner för trappan från övervåningen. Går leendes fram över parkettgolvet med blicken fokuserad på fadren. Han reser sig upp från sin plats i soffan. När jag kommer fram till soffbordet lutar jag mig fram för att ta i hand och bocka.
Ingen fara så långt.
Dock lyckas jag av någon anledning skalla till taklampan när jag lutar mig fram. Inte hårt, men ändå tillräckligt för att den skall börja gunga lite.
- Oj, säger jag.
Jag lutar mig fram lite ytterligare. Jag får tag på lampan. I detta ögonblick halkar jag dock till. Mattan jag står på halkar undan en bit. Jag står i det här läget framåtlutad på ett ben med ena handen på taklampan. Balansen är inte fullgod. För att inte ramla tar jag därför tag i lampan. Lampan lossnar då från sitt fäste i taket. Utan att ha återgivit mig ens ett uns av balans. Jag och lampan faller därför handlöst rakt ner på glasbordet under oss. Glasbordet vill inte heller vara med och leka. Det går i tusen bitar.
Jag reser mig upp och borstar av mig. Till synes oskadd. Åtminstone fysiskt.
Det tas i hand.
Presenteras.
Dock är det sista gången jag träffar föräldrarna. Att ersätta bord och lampa var det aldrig tal om. De ville nog bara glömma mig så fort som möjligt.
And who can blame them?
skrev Silverfisken klockan 17:01
18 Comments:
ah! Det var ju fruktansvärt! Men en aning underhållande... Mina sympatier.
Förlåt... Jag skrattade. Mycket. Fy på mig.
Ganlet! Blev allt lite överumplad av barndomsminnen där! Hehe, av nån anledning kallade vi det alltid för "Ganglet". Antar att det är som med Kalle Janka kanske..
Självklart sa vi också Ganglet. Men det stavas Ganlet. For some reason.
Can't
Stop
Laughing
:)
Sorry
Din blog är inte jobbsäker! Jag hade stora problem att hålla masken inför patienten som just dök upp. :)
hahahahahahahahaha.
men allvarligt, hade det varit en amerikansk film så hade ni gift er och levt lyckliga i solnedgången.
*s* Det sägs ju att tiden läker alla sår, men känslan av förnedring kan man ha med sig ett bra tag. stackare, jag antar att det inte hon som är Frk Right? Kan kännas lite stifft med sådana svärisar
jag trodde att det var sånt som bara hände i amerikanska teen-movies. Men man har svårt att hålla sig för skratt när man läser det =)
det var lite Papphammar över det där :-)
Brillie!
(Australiofiering av ordet Brilliant efter exempel av herr'n tidigare nämnd art.)
Haha...klockrent!
:)
ganglet ja. men dit orkar man ju inte gå med allt jävla folk från stan, om man har fribadet in på knuten. ack, barndomen vid havet :oD
Å, Stackare!
Huh, fy farao. Fick ont i magen av att läsa det där, värre kan det ju nästan inte bli.
min vän i mörkret! har varit med om en liknanade händelse.. jag var och kollade på brorsans och hans apsnygga kompis nya lägenhet. Vi sätter oss ned vid deras finbord (ett glasbord med en slags kristallkrona över) och fikar litet. Så efter ett tag måste jag gå och pudra näsan så jag reser mig upp, skallar lampan så att en rund glasdel av lampan lossnar, ramlar ner och krossar glasskivan i bordet under.. efter några ursäkter så smyger jag skamset därifrån.. fortfarande kissnödig och med en bula i pannan. det tog låång tid innan jag vågade mig tillbaka, och då försäkrade jag mig först om att kompisan inte var närvarande. skönt att man inte är ensam om att skalla kristallkronor, tack! grymt bra blogg! keep up the good work
Grym historia.
Min värsta föräldrarpresentation var när jag träffade min sambos föräldrar och föreslog att vi skulle se danska dogmafilmen "Idioterna". Min tjej somnade efter 15 min och jag fick genomlida gruppeknallscenen själv med blivande svärföräldrarna. Kändes halvbra att ha valt just den filmen.
Det här inlägget läste jag för länge sen kommer jag ihåg. Tyckte om det!
Skicka en kommentar
<< Home