Dart
Burs, södra Gotland, 1979.
Det är i början av juni. Familjen har som vanligt bilat från Göteborg via Oskarshamn och Visby. Det är skönt att äntligen komma fram, få springa barfota i gräset, tokrusa över gräsplanen så att tjurkalvarna i hagen flyr hals över huvud. Det luktar Gotland och vattnet i kranen är fullt av kalk. Svalorna flyger snabbt, snabbt över våra huvuden.
Min bror går in i vedboden och hämtar en piltavla och tre rostiga gamla pilar. Jag fortsätter tokrusa fram och tillbaka från ena syrénhäcken till den andra.
Kan.
Inte.
Sluta.
Springa.
Jag vänder vid ena syrénen och springer tillbaka med blicken i marken. När jag tittar upp ser jag min bror titta rakt upp i luften. Jag ska precis till att titta upp när jag hör - och känner - en dov duns.
I mitt huvud.
Det känns egentligen ingenting. Mest som att någon knackat mig i huvudet. Jag tittar upp i luften för att se vad som träffat mig. Men inget där. Jag tittar runt omkring mig. Inget. Jag tittar på min bror. Hans ögon är vidöppna och han gapar stort.
- Vad?, säger jag.
Han tittar bara stumt och blinkar ett par gånger. Jag tittar ner på min egen skugga. Den ser ut som den brukar.
Förutom en liten detalj.
Det sticker upp nåt ur huvudet på mig.
Konstigt, tänker jag och knallar in i köket där mamma håller på att koka kaffe. Hon ramlar bokstavligt talat av stolen.
- Herre Gud!, skriker hon samtidigt som hon rusar upp och greppar mig om midjan. Med mig under ena armen rusar hon ut på gårdsplanen.
- Beppe! Sätt dig i bilen!, skriker hon till min bror.
Halvförsiktigt sätter mamma mig i baksätet. Min bror sitter på sätet bredvid. Han gapar fortfarande. Jag sträcker på mig för att titta i backspegeln.
Det sitter en dartpil djupt inborrad i skallen på mig.
Jag tittar på min bror. Han gapar fortfarande. Vi kör de tio kilometerna till Hemse i rallyfart.
- Hur mår du?, undrar mamma panikartat hela tiden.
- Jotack bra, hur mår du?, svarar jag lillgammalt eftersom jag faktiskt mår bra och mamma ser ut att må jättedåligt.
På vårdcentralen i Hemse är det fullt i väntrummet. Alla vänder sig om när vi kommer in. Mamma ser ut som nåt ur en skräckfilm. Jag ser ut som Skorpan i Bröderna Lejonhjärta. Fast med en pil i huvudet.
En man i grön Lantmännenkeps pekar med en valkig näve på dörren till doktorn.
- Gå före ni, säger han på bred gotländska. Sen bockar han. Märkligt.
Mamma rusar in. Till och med sköterskan ser lite småchockad ut. Alla småspringer lite panikartat. Jag är mest fascinerad. Det gör inte ont alls. Jag mår kalas. Vilket jag försöker påpeka gång på gång. Ingen lyssnar.
Jag röntgas. Alla är tysta och mycket koncentrerade hela tiden.
- Hur mår du?, frågar doktorn.
Jotack bra, hur mår du?, svarar jag eftersom jag mår bra och alla andra ser ut att må kasst.
När röntgenplåtarna till slut ar klara tittar doktorn på dem koncentrerat. Han ler. Sen går han fram till mig, tar tag i dartpilen och drar ut den. Bara så där.
- Han hade en väldig tur. Den satte sig i ett ställe där benet är tjockare. Ingen skada skedd, säger doktorn.
Sen åker vi till stranden och äter glass.
Jag åt en nogger.
Den var god.
skrev Silverfisken klockan 15:25
19 Comments:
vilket osökt leder mig till att tänka på 'spik i foten'.
Och nogger ÄR god.
OMG! Jag har varit med om en väldigt liknande sak, inte riktigt lika traumatisk, men väl liknande:
Klassresa i femman, jag ligger på en solig gräsmatta och pratar med några andra. Plötsligt kommer en dartpil vinande i luften rakt mot oss (tuff-elaka Jens hade siktat och kastat med avsikt att träffa oss) och jag tittar på den hela tiden som om allt gick i slow-motion. Ser hur pilen sätter sig i min överarm med ett ljudligt "thump".
sen oroliga vuxna, sjukhus, sansad läkare, ut med pilen och sen... glass. Jag TROR att jag åt Nogger också, men det vore nästan för bra för att vara sant.
Jag satte mig på en blyertspenna en gång. Den fastnade i ena skinkan och gjorde jätteont. Men jag fick ingen glass efteråt.
Sitter under en rast i femman tror jag det var och håller på att reta upp en tjej i klassen. Plötsligt kör hon blyertspennan (nyvessad) i låret på mig precis över knät. Herr doktor slutade efter cirka 30 min att försöka att lirka ut spetsen med skalpel och nål och allt vad han hade, kratern blev bara större och större men spetsen sitter fortfarande kvar idag över 10 år senare.
själv har jag fått en gaffel genom pekfingret. Det gjorde ont. Jag fick inte heller någon glass efter.
Skrattar så jag gråter...
Förlåt, men du skriver underbart!
den här texten gjorde hela min dag :)
Ja, herregud! Du skriver verkligen underhållande.
Detta får mig osökt att minnas när min storebror lyckades vifta fast ett fiskedrag i den här kalibern ungefär i vår då ca 8-årige kusins näsa. Den mittersta kroken (av de 3 krokarna) gick rakt igenom näsväggen och han såg ut ungefär som tjuren Ferdinand.
Jag fick inte följa med till distriktssköterskan och bevittna borttagningen av fiskedraget, men tydligen grät han inte en endaste tår när draget plockades bort (utan att knipsa av kroken, som trots allt gått rätt genom näsväggen) med höllingar och allt.
Jag tror att även han fick glass efteråt. :-)
Jag trampade på en spik en gång, den gick rakt in i foten men jag fick ingen glass. Däremot fick jag ett glas juice en gång när en geting hade stuckit mig. Jag tror mina föräldrar är mer 70-tal än dina.
Jag måste ju få berätta jag med.
I mellanstadiet sydde jag något blommigt och matade i mer tyg utan att släppa på gasen. Med resultatet att jag sydde mig igenom pekfingret, rädd blev jag och ryckte av nålen som satt kvar i fingret. Syslöjdslärarinnan var inte av den sympatiska sorten utan skrek bara att jag skulle gå till syster. Tror tanten tyckte att det var mer obehagligt än vad jag gjorde ärligt talat.
Förlåt, men jag bara garva när jag läste det här. Det är precis som du skriver som det var när man var liten, helt ovetande.
Och jag bara garvar..
Haha, den här storyn fick mig att skratta högt! Tack för det :)
Jag har råkat häfta fast handen i köksbordet en gång. Jag minns inte riktigt hur det gick till när den togs bort, men jag misstänker att jag bara fick dra bort handen.
Jag fick ett äpple efter. Hmpf.
Hohoho, växte upp i Hemse. Min bror fick en dartpil i ryggen när vi var små, kanske är det nåt med dart+gotland?
Min personliga variant av den här historien innefattar en grepe genom min arm. Men det var ju å andra sidan i Skåne.
Jag ahr asgarvat konstant i en kvart. kan inte sluta! Tack. helt underbart.
Jag vet inte om du får kommentarer på såna här gamla inlägg, men jag måste få säga att jag skrattade som en tok åt det här! Fy fan vilken bild du målar upp!
Påminner mig om när jag var liten och jag och mina syskon (har tre stycken, är nära i ålder så vi såg ut som fyrlingar när vi var små) satt på rad några meter bakom pappa och kollade på när han skulle försöka dra upp en gädda. Well, han slängde bak linan, och på något helt otroligt sätt lyckades den fastna i min underläpp. Alltså rakt igenom. Vi snackar piercing, ingen lätt liten touch. Det var lustigt.
Luckily är min pappa läkare, så det hela gick bra och jag har förträngt all smärta och kommer bara ihåg själva händelsen som en kul grej på nåt sätt.
Hehe. Ja minsann.
Jag har just nu åtagit mig uppgiften att läsa igenom hela din blogg. Det är en undebar uppgift såhär en ledig fredags morgon.
Detta inlägget var något av det roligaste hitils. Det är typiskt en grej jag skulle göra, jag är tjejen som stukar foten på en spinning cyckel.
Jag kan lyckas med allt.
Hmmm cirka ett år senare hände samma sak i Uppland... en dartpil i huvudet, det blev inte lika panikartat hos doktorn då pilen trillade av sig själv men... den lilla bulan sitter fortfarande där en bit ovanför örat...
Den "skyldige" grannen bjöd på saft och kaka efteråt :)
det här inlägget kommer bli en favorit i kategorin texter-att-läsa-när-jag-behöver-ett-gott-skratt!
Tack.
Och jag är glad att det ite gjorde ont! :)
Skicka en kommentar
<< Home