Julafton 1979

Rödvinsvänstern.
I dess innersta upplevde jag min barndom.
Det var lata eftermiddagar på Angeredsteatern varvat med diskussionkvällar och konserter på Sprängkullen. I juni, dagen efter skolavslutningen packade vi volvokombin, körde de 25 milen till Oskarshamn och tog färjan över till Visby. Längs småvägarna söderut kryssade vi mellan överkörda igelkottar medan svalorna gjorde saltomortaler i morgondimman. Väl framme sågs vi alla igen på Herte. Vår strand. Våra människor. Samma människor. Fast nu på Gotland.

Anton hade just spelat in "Mitt liv som hund" och vi andra var avundsjuka. Han skulle bli fotbollsproffs. Min bror ville bli bagare. Jag ville bli skådis. Jävla Anton. Jag sparkade honom på smalbenen när han försökte dribbla av mig.

Anyway.

Julafton 1979.
Jag och min lillebror vaknar till i huset hemma. Allt är tyst och stilla. Inga julsånger. Koldolmar och Kalsipper från stereon. Vi tassar ner i vardagsrummet. Nån julgran har vi inte. Julgran är småborgerligt. Jag och min bror letar desperat efter julklapparna. Under bordet. Ingenting. Bakom benjaminfikusen. Ingenting. Mamma kommer ut i vardagsrummet. Min brors underläpp darrar lite nervöst.

- Vi har en liten överraskning, pappa och jag. Det blir ingen julmat i år. Och inga julklappar. Vi ska fira jul på Blå Stället. Alternativ julafton. Det blir väl kul!?

Min bror rullar ihop sig till en liten boll på den handtuftade mattan. Resan ut till Angered från de västra förorterna är ett töcken. Åttans spårvagn. Kvävda snyft från två chockade bröder i matchande kläder. Plysch.

Pappa tar mig i handen och vi går in. Alla är där. Svenne och Viveka. Familjen Glanzelius/Hirdwall. Kenta. Alla.

- Det blir julklappar i alla fall, viskar pappa.

Min ögon lyser upp, men bara för ett par sekunder.

- Alla har med sig en julklapp, man lägger de under granen och sen byter man. Fint va, säger han.

Min bror får en bicpenna, ett anteckningsblock som luktar vanilj och ett luktsuddigummi i form av en melon. Den luktar precis som en kondom. Fast det visste jag inte då. Jag får en uppstoppad ekorre. Vänster framben saknas helt. Höger bakben är fasttejpat med silvertejp.

Det bjuds på julspel. Utan rökelse, vise män eller stall. Traditionella vänsterlåtar varvas med "Det blåser högervindar" och "Balladen om Olsson" med NJA-gruppen.

Jesus is nowhere to be seen.

Vid midnatt åker vi hem. I taxi. Så minns jag julafton 1979. Att vi sen fick julklappar och julmat dagen efter hör inte hit. Eller det kanske gör. Men ändå.

Upp till kamp.

För i helvete.