Farmen
- Let's go to a party tomorrow, skriker Peta och hoppar upp och ner i soffan.
Hennes vän Germaine fyller år och bjuder på fest på en farm 10 mil norr om Melbourne. Problemet är dock att det inte finns några sängplatser. Vilket Bec påpekar.
- We can all sleep in my van, skrattar Peta.
Hon hoppar fortfarande upp och ner i soffan. Drinken hon köpte nyss har skvalpat ut över klänningen och soffan. Hon bryr sig inte. Peta är sån. Och eftersom jag är kalaspackad tycker jag det låter som en jättebra idé. I love äventyr.
Klockan 10.00 nästa morgon när Peta ringer på dörren är det inte lika roligt. Huvudvärk är bara förnamnet. Och under natten måste någon ha brutit sig in och bajsat i min mun. Och släpat hem en jättestor tavla. Jättekonstigt.
Det blir en tyst bilresa. Petas van gör inte mer än 70 km/h på motorvägen norrut. Vi stannar i Woodend för att köpa alkohol på en drive-in-bottle shop. Woodend är en av alla dessa insomnade småstäder som ligger utslängda över hela Victoria. Jag längtar efter stan så fort jag ser dem. Skelögda män som pratar obegriplig dialekt har aldrig varit min kopp.
Väl på plats på farmen börjar det drickas. Och tittas på footy, eller Australian Rules Football som det heter officiellt. Alla säger dock footy. Just denna dag råkar det vara grand final. Sydney Swans spelar mot West Coast Eagles eller Bulldogs eller Squirrels. Eller nåt. Sydney vinner.
Jag leker med djuren istället. Emuerna är dumma djur, hundarna gillar bollar, gässen är högljudda och känguruerna tittar på oss från skogsbrynet.
Efteråt ska det jammas. Många på festen spelar i olika band och allt är riggat i en lada - trummor, gitarrer, basar och fan och hans moster. Jag grabbar en mick och sen jammar vi non-stop i ett par timmar. Hits som "Sunshine, Schmunshine", "Don't share the love" och "I love your cans, honey" skrivs på stunden och förlöses ur min strupe. Jag låter lite arg. Själv är jag mest glad över att få sjunga igen. Det var ett tag sen. Efteråt sitter jag utanför ladan och värmer mig vid en eld. Pratar med nya och gamla bekantskaper. Jag somnar sittande i skräddarställning.
När jag vaknar är det nästan gryning. Någon har lagt en filt om mina axlar. Det ligger en flicka och sover rofullt intill mig. Hon har huvudet i mitt knä.
Jag känner henne inte.
Jag tråcklar mig loss och bär henne i famnen in i ladan.
Hon vaknar inte ens till.
Solen går sakta upp över ladans plåttak.
Jag tar ett djupt andetag.
Där och då vet jag att allt kommer bli bra.
Hennes vän Germaine fyller år och bjuder på fest på en farm 10 mil norr om Melbourne. Problemet är dock att det inte finns några sängplatser. Vilket Bec påpekar.
- We can all sleep in my van, skrattar Peta.
Hon hoppar fortfarande upp och ner i soffan. Drinken hon köpte nyss har skvalpat ut över klänningen och soffan. Hon bryr sig inte. Peta är sån. Och eftersom jag är kalaspackad tycker jag det låter som en jättebra idé. I love äventyr.
Klockan 10.00 nästa morgon när Peta ringer på dörren är det inte lika roligt. Huvudvärk är bara förnamnet. Och under natten måste någon ha brutit sig in och bajsat i min mun. Och släpat hem en jättestor tavla. Jättekonstigt.
Det blir en tyst bilresa. Petas van gör inte mer än 70 km/h på motorvägen norrut. Vi stannar i Woodend för att köpa alkohol på en drive-in-bottle shop. Woodend är en av alla dessa insomnade småstäder som ligger utslängda över hela Victoria. Jag längtar efter stan så fort jag ser dem. Skelögda män som pratar obegriplig dialekt har aldrig varit min kopp.
Väl på plats på farmen börjar det drickas. Och tittas på footy, eller Australian Rules Football som det heter officiellt. Alla säger dock footy. Just denna dag råkar det vara grand final. Sydney Swans spelar mot West Coast Eagles eller Bulldogs eller Squirrels. Eller nåt. Sydney vinner.
Jag leker med djuren istället. Emuerna är dumma djur, hundarna gillar bollar, gässen är högljudda och känguruerna tittar på oss från skogsbrynet.
Efteråt ska det jammas. Många på festen spelar i olika band och allt är riggat i en lada - trummor, gitarrer, basar och fan och hans moster. Jag grabbar en mick och sen jammar vi non-stop i ett par timmar. Hits som "Sunshine, Schmunshine", "Don't share the love" och "I love your cans, honey" skrivs på stunden och förlöses ur min strupe. Jag låter lite arg. Själv är jag mest glad över att få sjunga igen. Det var ett tag sen. Efteråt sitter jag utanför ladan och värmer mig vid en eld. Pratar med nya och gamla bekantskaper. Jag somnar sittande i skräddarställning.
När jag vaknar är det nästan gryning. Någon har lagt en filt om mina axlar. Det ligger en flicka och sover rofullt intill mig. Hon har huvudet i mitt knä.
Jag känner henne inte.
Jag tråcklar mig loss och bär henne i famnen in i ladan.
Hon vaknar inte ens till.
Solen går sakta upp över ladans plåttak.
Jag tar ett djupt andetag.
Där och då vet jag att allt kommer bli bra.
skrev Silverfisken klockan 14:31
14 Comments:
Självklart...
Usch vad jag blir avis, jag vill också sjunga i en lada på Australienska landsbygden. Jag vill också se emuer, kängrus och kanske en och annan koala. Se solen gå upp över plåttaket.
Ser det framför mig som om det var på riktigt.
Fan, vad bra du skriver... Du inser väl att du ger alla andra bloggare prestationsångest?
Party party! En check av njurarna e inte att tänka på? ;-)
tomas: *ler och blir jätteglad*
cissi: Njurar? Jag bytte dem mot en shot sambuca för ett par helger sen.
Ville bara meddela att jag nu har inforskaffat The Book of Joe efter din rekommendation. It had better be good.
asa: aj då, rekommendationsångest, en ny upplevelse.
Meddelar dom senare i veckan.
måste påpeka att jag känner en viss avundsjuka när jag läser att det finns dom som sover intill en kille som dig...
Hahaha, har du varit pa bond bal?
Go the Swans!!!!
Go Swannies
Memories... ja, det är vad det här väcker. Även om jag inte varit i den ladan och jammat. But still... Australia. Jo, det låter som en bra fest trots att du vaknade med lite poo i munnen. Det får man ge dig cred för, att orka. En annan orkar inte ens lyta ögonbrynen när hon är bakis...
Inte har du haft någon dussinhelg precis, eller... ?
Jag är förutom din språkliga förmåga allra mest imponerad av att du faktiskt minns så mycket.
Eller är det din författartalang som visar sig?
Hur som helst så är du fantastiskt duktig på att förmedla bilder i skrift.
Ja, de andra är inte så pjåkiga de heller...
Sniff: Hon var liten. Som en stor ekorre ungefär.
Skicka en kommentar
<< Home