Lyckan kommer, lyckan går.
2 december 2001
Flygplanet taxar sakta in mot terminalen. Solen står lågt på himlen och får vattnet i lagunen att glittra. Det speglar sig i taket och solkatterna dansar fram över "fasten your seatbelts"-skylten. Jag tittar ner på mina händer.
De darrar.
Jag knyter händerna så att knogarna lyser vita, men det hjälper inte. De fortsätter darra. Som i ett töcken lämnar jag flygplanet och går igenom säkerhetskontrollen. Och på andra sidan står hon. Hon tittar mig rakt i ögonen och ler på hennes alldeles speciella sätt. Vi har inte setts på tre månader. De åtta stegen fram till henne känns omöjliga att ta. Jag gör det i alla fall.
Åtta.
Sju.
Sex.
Fem.
Fyra.
Tre.
Två.
Ett.
Vi säger inget. Håller bara om varandra. Hennes huvud vilar mot mitt bröst. Jag kan känna min puls bulta hårt mot hennes tinning. Vi står stilla mitt på terminalgolvet medan stressade medpassagerare passerar runt omkring oss. Som en vågbrytare i ett hav av människor. De tvingas vika undan. Inget kan skilja oss åt. Jag tar hennes hand och vi går ut. Dimman över lagunen gör scenen än mer overklig. Vi sätter oss i båten som snabbt backar ut och iväg. Vi säger fortfarande inget. Det behövs inte. Det är vi igen. Människorna omkring oss är bara statister i detta ögonblick.
Vårt ögonblick.
Varje detalj kommer för alltid att vara fastbränd på min hornhinna. Båten glider fram genom det mjölkvita. Vi börjar skönja hus i dimman. Torn. Båtar. Staden börjar få konturer. Färger. Människor i fönster. En mamma skäller på sin son och daskar till honom på rumpan. Duvor lyfter från taken och ändå är allt tyst. Venedig i början av december är som en overklig kuliss.
Båten lägger till vid Piazza San Marco. Det bevingade lejonet vakar över oss. Vi tar våra väskor och går rakt över torget. Duvorna lyfter och banar väg för oss. På en vacker bakgata ligger det palazzo där jag bokat rum. Vi checkar in. Mina händer skakar när jag skriver in mitt namn. Il signore bakom disken har varit med förr. Han lägger en valkig näve över min. Han ler. Han säger inget, jag förstår att jag kan skriva in mig senare. Det är bara en signatur. Han ger mig nyckeln och tar våra väskor. Vi följer honom upp för trapporna till översta våningen. Allt är tyst.
Vi kliver in i rum nummer nio. Sätter oss ner på sängen. Bakom hennes huvud ser jag hur duvorna flyger runt kampanilen. Det var inte så här jag hade planerat det. Men jag förstår att jag inte kan vänta. Jag kan ju knappt prata. Att vänta ett helt dygn till som jag tänkt kommer inte att gå. Jag tar hennes händer i mina. Hon kramar dem hårt.
- Vill du gifta dig med mig, säger jag.
Hennes ögon svämmar över av tårar.
- Ja, säger hon. Ja.
Jag tar fram ringarna av blått papper som jag gjort av en sönderriven meny på flygplanet. Hon skrattar och snörvlar.
Det är den lyckligaste dagen i mitt liv.
Flygplanet taxar sakta in mot terminalen. Solen står lågt på himlen och får vattnet i lagunen att glittra. Det speglar sig i taket och solkatterna dansar fram över "fasten your seatbelts"-skylten. Jag tittar ner på mina händer.
De darrar.
Jag knyter händerna så att knogarna lyser vita, men det hjälper inte. De fortsätter darra. Som i ett töcken lämnar jag flygplanet och går igenom säkerhetskontrollen. Och på andra sidan står hon. Hon tittar mig rakt i ögonen och ler på hennes alldeles speciella sätt. Vi har inte setts på tre månader. De åtta stegen fram till henne känns omöjliga att ta. Jag gör det i alla fall.
Åtta.
Sju.
Sex.
Fem.
Fyra.
Tre.
Två.
Ett.
Vi säger inget. Håller bara om varandra. Hennes huvud vilar mot mitt bröst. Jag kan känna min puls bulta hårt mot hennes tinning. Vi står stilla mitt på terminalgolvet medan stressade medpassagerare passerar runt omkring oss. Som en vågbrytare i ett hav av människor. De tvingas vika undan. Inget kan skilja oss åt. Jag tar hennes hand och vi går ut. Dimman över lagunen gör scenen än mer overklig. Vi sätter oss i båten som snabbt backar ut och iväg. Vi säger fortfarande inget. Det behövs inte. Det är vi igen. Människorna omkring oss är bara statister i detta ögonblick.
Vårt ögonblick.
Varje detalj kommer för alltid att vara fastbränd på min hornhinna. Båten glider fram genom det mjölkvita. Vi börjar skönja hus i dimman. Torn. Båtar. Staden börjar få konturer. Färger. Människor i fönster. En mamma skäller på sin son och daskar till honom på rumpan. Duvor lyfter från taken och ändå är allt tyst. Venedig i början av december är som en overklig kuliss.
Båten lägger till vid Piazza San Marco. Det bevingade lejonet vakar över oss. Vi tar våra väskor och går rakt över torget. Duvorna lyfter och banar väg för oss. På en vacker bakgata ligger det palazzo där jag bokat rum. Vi checkar in. Mina händer skakar när jag skriver in mitt namn. Il signore bakom disken har varit med förr. Han lägger en valkig näve över min. Han ler. Han säger inget, jag förstår att jag kan skriva in mig senare. Det är bara en signatur. Han ger mig nyckeln och tar våra väskor. Vi följer honom upp för trapporna till översta våningen. Allt är tyst.
Vi kliver in i rum nummer nio. Sätter oss ner på sängen. Bakom hennes huvud ser jag hur duvorna flyger runt kampanilen. Det var inte så här jag hade planerat det. Men jag förstår att jag inte kan vänta. Jag kan ju knappt prata. Att vänta ett helt dygn till som jag tänkt kommer inte att gå. Jag tar hennes händer i mina. Hon kramar dem hårt.
- Vill du gifta dig med mig, säger jag.
Hennes ögon svämmar över av tårar.
- Ja, säger hon. Ja.
Jag tar fram ringarna av blått papper som jag gjort av en sönderriven meny på flygplanet. Hon skrattar och snörvlar.
Det är den lyckligaste dagen i mitt liv.
47 Comments:
men, sen då??? vad hände? du måste berätta mer!
I blew it.
Att bara ha fått känna den känslan... att det inte finns något annat i världen som är rätt...
Kärleken är vad vi lever för...
Tiger Woods (!) far sa klokt i en intervju: Det svåraste med att bli gammal, det är att veta hur rätt man kunde ha gjort när man var ung om man hade vetat vad man vet idag.
Suck.
Men man kan inte gå runt och ångra det man redan gjort, det blir man bara gråhårig av...
Jag ångrar mig inte. Tog rätt beslut. För oss båda. Men ont, ont, ont gjorde det. Då. Och nu.
Gott!
Kan säga att det var bland det vackraste och det sorgligaste jag läst.
Det fick mitt ensamma hjärta att längta ännu mer...
Mycket vackert. Ett minne att vårda ömt. Jag förstår varför du arbetar med ord, du har ett sätt (som jacob Hellman nästan sa).
Oh yes, för första gången har tårarna börjat rinna på mig i skolbiblioteket. Är en erfarenhet och en favoritblogg rikare. Du är så himla bra!
Men gud.
Sluta aldrig skriva. Det här är ju det du ska göra.
Med tanke på hur mycket det känns bara att läsa det du skriver, kan jag bara föreställa mig hur mycket det kändes att leva det. Du är jäkligt duktig på att uttrycka dig.
Shit, not a good time for inlägg som detta...
men oj.. här sitter jag med en aningen till tårar i mina ögon. Det var så fint skrivet.. wow. Min syrra LuckyEm läser alltid din blogg och tipsade mig om den.. och jag gillar dig och den redan ;)
Du är allt magisk du...
Precis som syrran så satt jag här med tårar i ögonen när jag läste ditt inlägg. Du skriver undebart...synd att det inte funkade...hoppas du är lycklig idag;)//Emma
herregud, så bitterljuvt vackert skrivet. som sagt, om det känns så mycket att läsa, hur mycket måste det inte ha känts att leva det?
Jag får ont i magen av att läsa det här...
Allt här i livet har en mening, även om man inte alltid förstår sig på det just när det sker. Allt ont för något gott med sig...
Underbart vackert men så sorgligt.
Vad hände?
Sant som Molly säger.. man vill åtminstone intala sig det. Men man förstår det banne mig inte.
Silverfisken: Måste erkänna att jag är ytterligare en som blivit beroende av din blogg.. vet inte riktigt hur det gick till. Tror det började med en tråkig dag på jobbet... Gött mos!
Det ar sa vackert och bitterljuvt att jag blir alldeles svag.
Jag gillar människor som inte väntar! Varför ska man vänta? Brinner man så mycket handlar man eller skiter i det helt! Me like!
Tvivlar dock starkt på att allt har en mening. Det är ett sätt att smita från smärtan. Tyvärr.
Kanske ska jag bli lite mer inbillsk?
Nej, allt har inte en mening. Det är ett skönt sätt att tänka när man tex vill slippa ifrån ansvaret för de misstag man begår. "Ödet" är ett mänskligt påfund som tröstar oss när vi känner oss otrygga. Varje människa är ensam ansvarig för sina val, och för konsekvenserna av dessa. Så kantigt kan jag tyckas se på livet. Men mitt synsätt innebär också att vi har total frihet att forma vår egen framtid - på ont och gott.
Och jag känner så med dig. Jag vet hur det känns att "blow it". Jag känner dessutom att jag i viss mån kommer ångra mitt val så länge jag lever - hoppas inte samma sak gäller för dig...
Men JONAS då...
Vackert. Hjärtsnörp.
Åh GUD vad jag önskar att jag fick vara med om något sådant.
Bara vara förlovad i åtta år är fan i mig lite för länge.
Maj gad. Det var dagens vackraste, och sorgligaste...
Som ett vidöppet sår. Du skriver så underbart. Favoritbloggen nummer 1 för tillfället.
Åh Rebecka gråter
Vackert och sorgligt.
Många kommentarer får du också; kanske för att fler har lättare att relatera till känslor, bitterljuva sådana, än till humor och ironi som kanske är mer situations- och generationsbunden.
Du verkar inte riktigt ha gått vidare i ditt liv, än.
Eller...?
Jag vill också gifta mig.
MVH Karro på Glamourbloggen
Tack allihop.
Jag mår kalas. Har dock en förmåga att återberätta saker så ni tror att jag fortfarande är kvar där. Jag har gått vidare. Hindrar inte att minnet av mitt misslyckande fortfarande gör ont. Nåt giftas blev det aldrig, btw.
Intressant att ni tycker det är sorgligt. Lyser det igenom, eller är det för att ni vet att jag är singel idag. Jag tycker mest att det är/var vackert.
Otroligt vackert skrivet. En liten rörd tår i ögat kryper fram..
Vackert, men du borde inte få skriva så här. Min tant och jag läser din blogg, och hur ska jag nu kunna toppa detta den dagen jag friar? Snacka om att sitta ribban högt.
Åh Gud, vad vacker skrivet! Som alla nästan redan skrivit; du skriver helt underbart.
-Sorligt, för att vi vet lite mer, annars är det "bara" vackert.
Venedig var ju också ett bra val, årstiden, stämningar, ja bilden hjälper också till.
Du vaknar. Du ser dig omkring i ett rum du inte längre känner som ditt. Ni är två fast ensamheten slår dig stenhårt i ditt tunga sprängande bakfyllda huvud. Tankarna ryms inte längre. Eftersom du redan illa har fäktat är det lika bra att fly. Fan.
Plötsligt exploderar du i insikt, reflektionen förvandlas till något högst påtagligt. Det var där vi var vi. Nu är du ni och jag är kvar. Fan.
Vart är jobbet du inte vill gå till?
Vart är morgonen då du inte vill vakna?
Vart är morgonen då du vill vakna?
Vart är jag vi.
Jag letar oss.
Jamen det var fan.
Jag har skuggat din blogg i ett par dagar nu och.
Jävla skit jag har inte råd att sitta här och gråta. Skriv om ankor och rövar, inte om sånt som träffar ända ända in. Ända in.
Karismatiskt skrivet - där svider till mitt hjärta - där dagen jag tänkte på att jag mötte min silverfisk till guldfisk - vi vigde oss - i två kulturella länder -
Fått dig som en ny favorit bloggläsare - ska följa dig -
åh vad fint.
Åh, kom igen. Ingen bor i Venedig under vintern. Det svämmar, sa räven.
Gud vad vackert. och jag som inte trodde att det fanns romantiska män som du :)
Ditt inlägg kan ha varit något utav det finaste jag läst. Man lever sig verkligen in när man läser och jag kan inte låta bli att rysa! Fortsätt skriv, det här gör du bra.
Ja gillar dina foton. Dom e fina dom.
Det finaste jag läst. Vackert!
Skicka en kommentar
<< Home