Lyckan kommer, lyckan går.

2 december 2001

Flygplanet taxar sakta in mot terminalen. Solen står lågt på himlen och får vattnet i lagunen att glittra. Det speglar sig i taket och solkatterna dansar fram över "fasten your seatbelts"-skylten. Jag tittar ner på mina händer.

De darrar.

Jag knyter händerna så att knogarna lyser vita, men det hjälper inte. De fortsätter darra. Som i ett töcken lämnar jag flygplanet och går igenom säkerhetskontrollen. Och på andra sidan står hon. Hon tittar mig rakt i ögonen och ler på hennes alldeles speciella sätt. Vi har inte setts på tre månader. De åtta stegen fram till henne känns omöjliga att ta. Jag gör det i alla fall.

Åtta.
Sju.
Sex.
Fem.
Fyra.
Tre.
Två.
Ett.

Vi säger inget. Håller bara om varandra. Hennes huvud vilar mot mitt bröst. Jag kan känna min puls bulta hårt mot hennes tinning. Vi står stilla mitt på terminalgolvet medan stressade medpassagerare passerar runt omkring oss. Som en vågbrytare i ett hav av människor. De tvingas vika undan. Inget kan skilja oss åt. Jag tar hennes hand och vi går ut. Dimman över lagunen gör scenen än mer overklig. Vi sätter oss i båten som snabbt backar ut och iväg. Vi säger fortfarande inget. Det behövs inte. Det är vi igen. Människorna omkring oss är bara statister i detta ögonblick.

Vårt ögonblick.

Varje detalj kommer för alltid att vara fastbränd på min hornhinna. Båten glider fram genom det mjölkvita. Vi börjar skönja hus i dimman. Torn. Båtar. Staden börjar få konturer. Färger. Människor i fönster. En mamma skäller på sin son och daskar till honom på rumpan. Duvor lyfter från taken och ändå är allt tyst. Venedig i början av december är som en overklig kuliss.

Båten lägger till vid Piazza San Marco. Det bevingade lejonet vakar över oss. Vi tar våra väskor och går rakt över torget. Duvorna lyfter och banar väg för oss. På en vacker bakgata ligger det palazzo där jag bokat rum. Vi checkar in. Mina händer skakar när jag skriver in mitt namn. Il signore bakom disken har varit med förr. Han lägger en valkig näve över min. Han ler. Han säger inget, jag förstår att jag kan skriva in mig senare. Det är bara en signatur. Han ger mig nyckeln och tar våra väskor. Vi följer honom upp för trapporna till översta våningen. Allt är tyst.

Vi kliver in i rum nummer nio. Sätter oss ner på sängen. Bakom hennes huvud ser jag hur duvorna flyger runt kampanilen. Det var inte så här jag hade planerat det. Men jag förstår att jag inte kan vänta. Jag kan ju knappt prata. Att vänta ett helt dygn till som jag tänkt kommer inte att gå. Jag tar hennes händer i mina. Hon kramar dem hårt.

- Vill du gifta dig med mig, säger jag.

Hennes ögon svämmar över av tårar.

- Ja, säger hon. Ja.

Jag tar fram ringarna av blått papper som jag gjort av en sönderriven meny på flygplanet. Hon skrattar och snörvlar.

Det är den lyckligaste dagen i mitt liv.