Carpe Diem
skrev Silverfisken klockan 16:08
måndag, oktober 24, 2005
Previous Posts
- Klockan 01.34 lördag natt
- Råttan
- Rodeo och Juliet
- Måndag
- Dagens smärta
- Sluta flina!
- Fyra ankor och en röv
- Jante, go home!
- Var är Fjant?
- Om bloggande
12 Comments:
Det finns inga ord som räcker till. Det berör.
jag kan inte tänka mig något värre. och känner mig ganska gnällig som klagar över att jag fryser och är stressad idag.
Grip dagen som sagt.
Livet kan snabbt byta färg.
Att läsa om Joakim berör så djupt att det blir svårt att andas.
Ja, det är verkligen för jävla jobbigt att läsa om. Skrev lite om det på min egen blogg också. Samtidigt var han ju stark in i det sista. Han hade kontrollen. Han låg inte och lät sig tyna bort. Oerhört imponerande, tycker jag.
(Sedär. Nu har jag horat också. Läs inte min blogg. Som straff. I'm a bad boy. Stryk borde jag ha. Usch. Fy! Smisk.)
Tragiskt. Verkligen tragiskt.
Dock blir jag aningen illamående av kvällstidningarnas ständigt återkommande snyftreportage!
Exakt, Sandra. Valfriheten finns inte när det gäller en värdig död. I stället blir alternativen att dö i en alltigenom fruktansvärd borttyningsprocess (the Swedish way) eller så som Joakim gjorde, det vill säga dö på egna villkor, men då utomlands.
Jag antar att det har att göra med gamla dammiga kristna 'värderingar' där människans egna val får stå tillbaka för vad som av kyrkan anses vara rätt. Det vill säga livet är alltid heligt, även om det inte är ett liv.
För övrigt utövar ju läkare redan regelbundet dödshjälp med för stora doser smärtstillande i fall då enda alternativet är liv endast i biologiskt hänseende, men i ett vegetativt tillstånd. Men detta talas det ju tyst om, eftersom det i realiteten är ett lagbrott.
Och när man läser det där förstår jag inte varför det finns några tveksamheter om att ta bort landstingen och lämpa över det ansvaret på kommunerna. När de kan bolla en människas drägliga tillvaro mellan sig till synes utan någon hänsyn, ja, då är ju nåt åt helvete.
Grrrr...
Tårarna trillar här. Fruktansvärt att inte kunna leva det liv man vill leva. Man får verkligen vara glad för varje dag man får, att få vara frisk och att ens nära&kära är det känns som bland det viktigaste.
Så stark och modig skulle jag vilja vara.
Berättelsen om Joakim berörde mig, liksom alla andra, men jag kan inte låta bli att vara lite kritisk. Han körde trots allt ikapp med en vän i 180 km/h. Jag säger inte att han får skylla sig själv, för vi kan alla hamna i en bilolycka, men hade han varit offer för exempelvis en rattfull persons idioti, hade jag blivit så mycket mer berörd.
Du är hård du V, så ett liv är mindre värt för att man gör ett dumt och ödesdigert misstag? Allt jag kan tänka är stackars honom, fy satan vad han lär ångra den kvällen, och kanske är det just det misstaget som gjorde att livet blev så svårt att leva. Jag kan inte gradera vad jag blir berörd av, jag sörjer med alla människor som lider. Vare sig de råkat orsakat sitt lidande själv eller nån annan gjort ett misstag.
Som jag skrev, jag blev och blir berörd när jag läser om Joakims öde och man kan inte sätta värde på en människa. Vem som är värd vård först, och vem som ska behöva vänta. Ska en människa med fetma som kommer in till akuten med hjärtattack få snällt sätta sig i väntrummet och vänta, för att man anser att han har orsakat skadan själv genom att hela livet ätit fet mat? Det finns etiska regler som säger att vi alla har rätt till samma vård, och det är just i sådana situationer som man måste rätta sig efter dom. Att bli förlamad från hakan och nedåt är straff nog och självklart lär han ångra att han gjorde det just den kvällen.
v: Hm, ditt resonemang verkar bygga på straff. Är straff verkligen någonting nödvändigt och bra?
Förtjänar Joakim ett straff av denna karaktär för att han var omdömeslös och körde för fort?
Dock är saken klart att han de facto var omdömeslös..
Skicka en kommentar
<< Home