Ensam är du stark
Sakta tar jag mig ur sängen. Sängen som varit min ö, min sista utpost under ett par veckor där jobbet har hotat att äta upp mig. Stressen har varit enorm utifrån, men på något sätt har jag lyckats behålla lugnet. Folk i min närhet har fått sparken och pressen att prestera har funnits där hela tiden. Men inte prestationsångesten. Bara vetskapen att jag måste prestera. Det är en balansakt. Till sängen har jag återvänt kväll efter kväll och låtit den omfamna mig och hyssja mig till sömns. Renad och mindre stressad har jag sen vaknat morgonen efter av att solen letar sig in genom sovrumsfönstret. Jag väcks av något. Men inte någon.
Ensam, men ändå inte.
Jag kommer alltid att vara ensam.
Ensam även i tvåsamheten. Jag kommer leva parallellt med någon, och låta hennes vardag vävas in i min till någon sorts enhet, men vi kommer alltid att våra två trådar i denna väv. En väv som hålls samman av kärlek och envishet, men som till slut kan tråcklas upp när man minst anar det.
För ensam är jag stark.
Ensam klarar jag allt.
Du helar dig själv.
Du behöver inte mig.
Jag har aldrig i min karriär stött på någon lik dig.
Du är en elitmänniska.
Elitmänniska.
Så sa han.
Psykologen.
Men jag vet inte. Visst helar jag mig själv. Det har jag alltid gjort. Men elit? Vad är det här? Hitlerjugend? Jag vet inte. Jag djupdyker i mig själv och bearbetar det onda för att sedan komma upp igen som en helare människa. Men igen. Elit. Yeah, right. När jag vacklade och behövde hjälp sa en av Sveriges bästa psykologer att jag inte behövde någons hjälp. Du klarar dig utan mig.
Ensam är du stark.
Och så är det kanske.
Men jag skulle hellre vara bara stark.
Och inte ensam.
Ensam, men ändå inte.
Jag kommer alltid att vara ensam.
Ensam även i tvåsamheten. Jag kommer leva parallellt med någon, och låta hennes vardag vävas in i min till någon sorts enhet, men vi kommer alltid att våra två trådar i denna väv. En väv som hålls samman av kärlek och envishet, men som till slut kan tråcklas upp när man minst anar det.
För ensam är jag stark.
Ensam klarar jag allt.
Du helar dig själv.
Du behöver inte mig.
Jag har aldrig i min karriär stött på någon lik dig.
Du är en elitmänniska.
Elitmänniska.
Så sa han.
Psykologen.
Men jag vet inte. Visst helar jag mig själv. Det har jag alltid gjort. Men elit? Vad är det här? Hitlerjugend? Jag vet inte. Jag djupdyker i mig själv och bearbetar det onda för att sedan komma upp igen som en helare människa. Men igen. Elit. Yeah, right. När jag vacklade och behövde hjälp sa en av Sveriges bästa psykologer att jag inte behövde någons hjälp. Du klarar dig utan mig.
Ensam är du stark.
Och så är det kanske.
Men jag skulle hellre vara bara stark.
Och inte ensam.
skrev Silverfisken klockan 10:32
16 Comments:
I slutändan är man ju alltid bara själv. Andra människor är underbara och betyder allt, men ändå är det alltid bara du som kan hjälpa dig själv. Eller..?
Vill bara säga att jag gillar dig, du är skön. Trodde aldrig att jag skulle börja följa en blogg, men här är jag.
Puss i pannan. Och Gomorron. :o)
Ensam är kanske stark.
Men alla (nästan iallafall) mår bara bra av att besöka en psykolog, eller en terapeut av något slag.
En av Sveriges bästa psykologer hade fel.
Men du. Att vara ensam i en tvåsamhet eller i stora sällskap är värre än att vara ensam med sej själv. Tycker jag. Därför väljer jag ensamheten i perioder. Det gör mindre ont.
But still...Time is the healer.
Ha en ljuvlig dag!
Självklart är man ensam och i många situationer behöver man hela sig själv. Men det innebär inte att man inte kan få stöd och hjälp från andra människor. Denna människa behöver inte vara psykolog utan det räcker ibland gott och väl med en vanlig lyssnande person!
Psykologer kan ha fel precis som alla andra människor.
Oavsett vad hoppas jag att du träffar den som kan få dig att "bara" vara stark. Kan den personen få dig att känna att du inte alltid måste vara stark, så mycket bättre.
"Att vara ensam i en tvåsamhet eller i stora sällskap är värre än att vara ensam med sej själv. Tycker jag. Därför väljer jag ensamheten i perioder. Det gör mindre ont."
Precis så.
Sjalvklart helar du dig sjalv. Det gor alla..Tillslut sa ar det ju bara du sjalv som kan se till att det blir battre. Det tar lite langre for vissa att fatta det bara.
sa jag vet inte hur elit det skulle vara..kanske fattar lite snabbare bara
Tycker att det låter vettigt med ensamheten i tvåsamheten. Det blir mer fruktbart då, när det finns två världar att inspireras av och vårda. Men man ska inte låta rädslan för att behöva någon styra för mycket heller. För visst, ensam är stark, men stark är också väldigt ensam ibland.
Du kanske inte bara är ensam och stark... du kanske även är rädd...
Jag är inte rädd alls. Jag är en schweizisk armékniv.
Nä, ensam är inte stark. Tycker inte jag i alla fall.
Men
"Till alla ensamma människor vill jag bara säga,
var inte ledsna - ni är inte ensamma.
Ni är jättemånga."
Charlie Sommar Engstrand
Klart att man kan vara ensam i en tvåsamhet. Kan man inte vara ensam med sig själv och må bra, då är man riktigt illa ute.
Jag tycker inte att man ska vara beroende av någon annan för att må bra. Att det sedan är väldigt skönt att dela vardagen med någon är en helt annan sak.
I am a Swiss Army Knife. Vilken låttitel. Fullt i klass med 'I was a Teenage Hand Model'.
Känner igen mig i beskrivningen med djupdykningar i sig själv. Sen brister det väl i bearbetningsfasen hos mig, och tenderar att övergå i självförakt i stället. Eller divergens och allmänt filosoferande i ett större perspektiv.
Ensamheten kan vara en grym livskamrat. Men samtidigt är det något nästan katharsiskt över det. Att bara vara är rätt trevligt ibland. Även fast även jag nog hellre skulle sova bredvid någon jag älskade än ensamheten på natten...
Svala och Lotta det handlar inte om att vara ensam (tillbringa tid själv) - det handlar om att känna sig ensam fast att det finns folk runt omkring en. En helt annan sak. Själv både är och gör jag saker ensam (till exempel som att resa) och tycker det är fint.
Korova: visst förstår jag att det handlar om det också. Men jag tror att den känslan kan inte någon annan än man själv göra något åt.
Att ha egna intressen och vänner i ett förhållande är väl något självklart, i alla fall hoppas jag att alla tycker det.
Lotta, det är väl ingen som sagt något annat? Det var ju det som var grejen, att det inte var det inlägget (eller några av kommentarerna) handlade om... Ok, nu har jag påpekat det två gånger.
Det är så fascinerande när man inser att alla människor är människor. Med brister. Även de som man trodde var snygga och glada och framgångsrika JÄMT är nere ibland. Du kanske är elit. I min värld är du elit i ordets finaste bemärkelse, men vill du inte kalla dig elit, så då gör du inte det.
Det är så spännande att få tal del av din värld. Musiken fattar jag inget av, men allt det andra...herregud vilket spännande liv du lever!! Jag är oerhört tacksam över att få läsa vad du väljer att dela med dig.
Tack, kära Silverfisken!
/Soppan
Låter kanske förmätet, men jag tyckte det lät lite tragiskt. Att vara ensam i tvåsamheten. Ensam är stark, och så är det väl. Men stark är inte detsamma som lycklig. Och överleva lyckas vi väl alla, men vi vill väl leva också? Dela livet med någon förstärker upplevelsen, oavsett om det är en partner, ett barn eller en vän. Hoppas Du når den tilliten en dag, det är en lång väg men väl värd att vandra
Skicka en kommentar
<< Home