Okändis
Du har Sveriges populäraste blogg, skriver nån till mig. Du toppar alla rankinglistor. Nåja. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det. Det är ju inte så att folk stoppar mig på gatan och ber om autograf direkt. Inga gälla flickskrik från gråtande tonårsbrudar. Inga trosor på scenen. Inga kärleksbrev. Inga stalkers. Ingenting.
Jamen, alla som kommenterar då? Kom igen!??
Ja, det gör ju inte saken mindre märklig. Tror ni att det blir mer greppbart av det? Att folk som aldrig träffat mig läser om mitt liv varje dag. Att de tycker att jag "har nåt att komma med". Att jag inspirerat dem. Även om jag är djupt tacksam och väldigt, väldigt glad så är det helt ogreppbart.
Jag började skriva på den här bloggen igår. Känns det som. Utan baktanke. Jag gjorde det inte för att få uppmärksamhet. Inte för att få in en fot nånstans. Inte för att utveckla mitt skrivande. Inte för att nånting.
Att jag blivit erbjuden att skriva i andra medier på grund av bloggen gör allt ännu mer bisarrt.
Hade nån frågat mig vad jag trodde bloggen "skulle leda till" när jag startade den hade jag inte ens förstått frågan. Leda till? Vad fan menar du? Att jag skriver om mitt liv kommer väl för fan inte att leda till nåt. Inte öka barnafödandet. Ingen fred på jorden. Noll. Bara en jävla pellejöns som skriver dagbok på nätet. Vad skulle det kunna leda till?
Men nu sitter jag här och skriver det här löjliga inlägget. Det måste ju betyda att det lett till nåt. Och så är det nog. Bloggen har förändrat mitt liv. I alla fall lite, lite. Det kommer att vara en av de saker jag berättar för mina barnbarn nån gång i framtiden. När farfar var ung lade han ut en enkät. På en blogg. Folk muttrade. Ett tag var han kändis. I bloggosfären. Nej, farfar träffade aldrig nån i bloggosfären. Han förstod aldrig riktigt vad bloggosfären egentligen var. Han satt i ett annat land och skrev. Okända människor skrev och berättade att de berördes av det farfar skrev.
Javisst är det märkligt, barn.
Farfar förstår inte riktigt själv.
Jamen, alla som kommenterar då? Kom igen!??
Ja, det gör ju inte saken mindre märklig. Tror ni att det blir mer greppbart av det? Att folk som aldrig träffat mig läser om mitt liv varje dag. Att de tycker att jag "har nåt att komma med". Att jag inspirerat dem. Även om jag är djupt tacksam och väldigt, väldigt glad så är det helt ogreppbart.
Jag började skriva på den här bloggen igår. Känns det som. Utan baktanke. Jag gjorde det inte för att få uppmärksamhet. Inte för att få in en fot nånstans. Inte för att utveckla mitt skrivande. Inte för att nånting.
Att jag blivit erbjuden att skriva i andra medier på grund av bloggen gör allt ännu mer bisarrt.
Hade nån frågat mig vad jag trodde bloggen "skulle leda till" när jag startade den hade jag inte ens förstått frågan. Leda till? Vad fan menar du? Att jag skriver om mitt liv kommer väl för fan inte att leda till nåt. Inte öka barnafödandet. Ingen fred på jorden. Noll. Bara en jävla pellejöns som skriver dagbok på nätet. Vad skulle det kunna leda till?
Men nu sitter jag här och skriver det här löjliga inlägget. Det måste ju betyda att det lett till nåt. Och så är det nog. Bloggen har förändrat mitt liv. I alla fall lite, lite. Det kommer att vara en av de saker jag berättar för mina barnbarn nån gång i framtiden. När farfar var ung lade han ut en enkät. På en blogg. Folk muttrade. Ett tag var han kändis. I bloggosfären. Nej, farfar träffade aldrig nån i bloggosfären. Han förstod aldrig riktigt vad bloggosfären egentligen var. Han satt i ett annat land och skrev. Okända människor skrev och berättade att de berördes av det farfar skrev.
Javisst är det märkligt, barn.
Farfar förstår inte riktigt själv.
skrev Silverfisken klockan 18:00
14 Comments:
Kan faktiskt bara... hålla med. Det är absurt att vi läser om ditt liv. Igår visade de väderutsikterna för Melbourne på TV, och plötsligt kom tanken att "Ja, sånt väder får Silverfisken". Som om du vore en gammal bekant. Hur absurt är inte det?
Bizzzzzzzare, I tell you. Helt galet.
Jag är öppnare och ärligare här än jag någonsin varit i mitt liv. Ni vet mer om mina innersta tankar och svagheter än mina vänner och min familj. Skrivandet renar. Och förenar. Weeeeird.
det är faktiskt ganska förbluffande. att så många klickar in hit. att det inte fanns pretentioner och att du faktiskt inte ens skriver speciellt bra eller på unikt sätt. men det kan ju vara så att vi flockas här just för att väldigt många andra gör det.
Tack fier, vad snäll du är.
Oh ja vad skrivande renar... och oj vad beroendeframkallande bloggande kan vara.
Äsch analysera inte så mycket. Gilla läget. Läget är ju bra. Var glad :-)
Innan jag började blogga, trodde jag att blogg, var nått ljud som uppstod när en kran läckte. "Blogg... blogg...blogg...
Men nu är jag klokare, tack vare "en textmissbrukares bekännelser", som startade bloggen åt sin mor.
äh, jag analyserar inte så mycket. jag bara stannar upp och förundras lite.
Reflektion map bloggfenomenet och om hur lätt det känns att blotta sitt innersta på nätet: Synd att vi tycker det är så vansinnigt svårt att göra detsamma in real life! Tänk om vi vågade visa mer av oss själva även i verkliga relationer? Man kanske skulle våga försöka sig på det en smula istället för att starta ännu en blogg?
O, Fishy har redan gjort klart att han gärna tar emot besök, det var ett tag sedan men jag kan inte hitta inlägget nu.
Har smygläst din blogg sedan du började blogga och tittar in här varje dag. Jag gillar att du funderar och resonerar kring så många olika saker. Lite laid back och avskalat.
Det du skriver gör att jag tycker mig ha lärt känna dig. Typ. Men du har ingen som helst aning om vem jag är. Riktigt skumt faktiskt.
Du är rolig du, grandpa.
Kan bara hålla med föregående talare...Har dig bland mina favoriter på jobb-datan så jag kikar in ibland vid tid och läser hur det går för dig och hur du lever...Känner igen mig och ändå inte ...Mkt märklig känsla för har jag inte tittat till dig på nån dag får jag dåligt samvete och undrar hur du mår..Hur skumt är det??? Ja har ju inte en aning om vem du är och ännu värre för dig ...En massa skumma och vanliga människor kommer och ger kommentarer på ditt liv och dina innersta tankar, du har verkligen inte tvekat att vika ut dig...rent psykologiskt alltså ;)
Modigt och befriande men tänk på hur mkt knepiga människor som oxå får tillgång till din hjärna. Tur du bor så långt borta annars hade du haft både skrikande tjejer, trosor i brevlådan och en massa stalkers hemma i götet på din gata...
ta hand om dig //Kram Mian
Skicka en kommentar
<< Home