This is the comeback
Den kinesiske mannen i sätet bredvid mig snarkar sig igenom hela resan från Melbourne till Sydney. Jag lyssnar på min iPod och tänker tillbaka. När vi flyger in över hamnen ser jag inte platser och byggnader utan minnen. Minnen från ett år i kaos. Ett år av skratt. Ett år av singelliv. Och ett år av kokain.
Jag tar en taxi ner till Woolloomooloo i Sydney Harbour där jag checkar in på the W. Trots att det är ett flådigt hotell är rummen billigare än i Stockholm. En garderob på Lydmar är dyrare än mitt rum i två våningar. Märkligt.
Jag går ner i baren där jag träffar Dave och Levi, två vänner och före detta kollegor. De valde att lämna Melbourne för Auckland där de nu jobbar med samma sak som jag.
- Auckland is a fuckin dump, säger Dave. It feels like a village. And the girls are just depressing. Have you been?
- Nah, not yet.
- Don't go, man. Seriously. Can you score some rack?
Resten av kvällen är en orgie. En orgie i minnen, berusning, dans och förtroliga samtal.
När jag går hem barfota genom Darlinghurst klockan tidigt morgonen efter passerar jag min gamla lägenhet. Hororna som alltid hängde utanför min lägenhet står där som vanligt.
- Honey, where have you been, I've missed you, ropar Cherry när jag går förbi.
Jag ger henne det paket cigaretter Jules glömt i min kavajficka och frågar henne hur hon mår.
- I'm ok. Miss seeing you coming home at dawn though.
- Yeah, no more of that for me.
- It's dawn now.
- So it is. Going back home tonight though.
- You'll be back. You love Sydney.
När jag lämnar henne funderar jag på om hon har rätt. Jag har träffat alla mina vänner och har haft en magisk kväll.
Men just nu vet jag inte var jag kommer att hamna.
Var jag hör hemma.
Jag vet ingenting.
Jag tar en taxi ner till Woolloomooloo i Sydney Harbour där jag checkar in på the W. Trots att det är ett flådigt hotell är rummen billigare än i Stockholm. En garderob på Lydmar är dyrare än mitt rum i två våningar. Märkligt.
Jag går ner i baren där jag träffar Dave och Levi, två vänner och före detta kollegor. De valde att lämna Melbourne för Auckland där de nu jobbar med samma sak som jag.
- Auckland is a fuckin dump, säger Dave. It feels like a village. And the girls are just depressing. Have you been?
- Nah, not yet.
- Don't go, man. Seriously. Can you score some rack?
Resten av kvällen är en orgie. En orgie i minnen, berusning, dans och förtroliga samtal.
När jag går hem barfota genom Darlinghurst klockan tidigt morgonen efter passerar jag min gamla lägenhet. Hororna som alltid hängde utanför min lägenhet står där som vanligt.
- Honey, where have you been, I've missed you, ropar Cherry när jag går förbi.
Jag ger henne det paket cigaretter Jules glömt i min kavajficka och frågar henne hur hon mår.
- I'm ok. Miss seeing you coming home at dawn though.
- Yeah, no more of that for me.
- It's dawn now.
- So it is. Going back home tonight though.
- You'll be back. You love Sydney.
När jag lämnar henne funderar jag på om hon har rätt. Jag har träffat alla mina vänner och har haft en magisk kväll.
Men just nu vet jag inte var jag kommer att hamna.
Var jag hör hemma.
Jag vet ingenting.
skrev Silverfisken klockan 18:04
14 Comments:
Det är nog få förunnat att vekligen veta var de hör hemma, men jag kan, efter läst din blogg i flera månader, förstå att du känner dig vilsen.
Frågan kanske kan ställas så här: Vem flyr du ifrån?
Du blir bara mer och mer snurrig, groda, fisk, historierna vecklar sig in och ut genom varandra som värsta trippen. Sydney vetefan, men Melburn, jo där är du nog. Förresten har jag själv bott på W. Både i Sydney & NY. True?
Varför är det här så bra? frågar jag mig. Jag ger upp, jag kapitulerar.
ziggy: Huh? Jag är i Melbourne nu. Var i Sydney i helgen. Eller menar du var jag hör hemma?
Inte var du hör hemma. Men dina berättelser svävar ut i rena rama fiktionen, och sen den där lilla grodan, vem är vad och vem, och vilka historier är fiktion, vilka är verklighet, och finns våran firre ö h t Down Under kan man undra. ;-) Fastän det vet jag nästan bergis att han gör, om han inte har en korrespondent som fotar dagsfärska bilder åt honom i St Kilda.
Ps. Templejtarna? :-*
ziggy: trams. nada fiktion.
Ok, då var jag inte helt ute och cyklade iaf...
Klart att det ar svart att veta var man hor hemma. Men det skulle nog vara svart att flytta tillbaka till Gbg igen. Time will tell.
ziggy: tror du på allvar att jag skulle starta en parallellblogg för att driva med människor som läser min blogg?
förlåt mig, men det här börjar bli skrattretande.
Det är svårt att veta vem man är och var man hör hemma.Mycket svårt menar jag.
Skippa narkotikan så har du iallafall kommit ett steg vidare mot sammingen. Den snurrar bara till allt ännu mer!
sanningen skall det ju vara såklart
Som utlandssvensk så är det alltid svårt att veta vart man hör hemma om man inte bestämt sig. Bestämt sig för att göra en viss plats till sitt ställe. Mitt ex. bodde i London när vi träffades och hann flytta till både Boston och New York under tiden vi var tillsammans. När han sedmera bestämde sig för att NYC var "hemma" så blev det genast lugnare. Att vi inte längre är ett par är en helt annan historia.
Ingen vet väl någonting, egentligen? Det är väl bara olika grader av misstanke eller tro.
Oh. Det var ingen kritik i allafall - kanske bara jag som slagit några extra-saltomortaler i min lilla kreativa hjärna, men jag tyckte det var en rätt så BRILJANT tanke. :-)
Det finns ju ett snajdigt grepp inom litteraturen, när man inte travesterar eller gör sig lustig på annan författares bekostnad, men uttalat parallellskriver sig (eller hur fasiken man ska beskriva det) med en förebild eller förlaga. Har själv gjort det. Whatever it's called.
Skicka en kommentar
<< Home