Han går genom rummet
Det är nåt med mig och Håkan. Min kära mor skickar mig Håkan Hellströms senaste skiva i ett madrasserat kuvert. "Nåt Gammalt, Nåt Nytt, Nåt Lånat, Nåt Blått" ljuder ur högtalarna på mitt kontor och jag tvingas stänga dörren när tårarna börjar rulla ner för kinderna. Hur mycket jag än blinkar och försöker går det inte. Tårarna fortsätter rinna och droppar ner över tangentbordet. Det är nåt med hans röst som väcker all saknad, glädje och sorg jag har inom mig. Han tar mig hem. Med ens går jag Magasinsgatan fram. Huttrar lite innan jag blir insläppt på Uppåt Framåt. Tänker på de jag älskat och de jag svikit. Jag vet att det är tramsigt, men så är det. "Vuxna" karln, sitta och grina åt Håkan Bråkan.
Jaha, där kom snoret också.
Då såg man ut sen den vilsna treåring man känner sig som.
Det har blivit svårt att älska
När all kärlek lett till besvikelse
Oh kom padres
Lever till på gränsen till förintelse
Oh kom padres
Ni trodde man kunde svika kärlek
Oh o oh yeah
..Men det kan man inte
Du är ledsen
Jag är ledsen med
För allt som är kvar är en dröm om vad kärlek kunde va
Klubbland - Håkan Hellström
Jaha, där kom snoret också.
Då såg man ut sen den vilsna treåring man känner sig som.
Det har blivit svårt att älska
När all kärlek lett till besvikelse
Oh kom padres
Lever till på gränsen till förintelse
Oh kom padres
Ni trodde man kunde svika kärlek
Oh o oh yeah
..Men det kan man inte
Du är ledsen
Jag är ledsen med
För allt som är kvar är en dröm om vad kärlek kunde va
Klubbland - Håkan Hellström
skrev Silverfisken klockan 09:24
13 Comments:
Fingermerkene!
Ai ai ai for et bra bilde.
Jag vet inte, gråtandet hör nog till att vi faktiskt växte upp med honom. Jag kan över huvud taget inte lyssna på Håkan utan att gråta (även ute). Vilket känns bra. Eller så är vi båda bara den perfekta Håkan-målgruppen.
Ja, det är nog en blandning av allt, brorsan. Alla minnen kommer tillbaka.
bara helt naturligt.
det är hemskare att inte alls bli berörd av håkan och bara tjata om att han inte kan sjunga. hemska människor.
Jaha, det där var jag verkligen i form för att läsa. Inte.
Så, när kommer du hem och hälsar på? Var du inte på väg, ett tag?
håkan har verkligen nyckeln till en del vuxna mäns hjärtan där ute. jag trodde ett tag att jag var ensam trettiplussare med tårar på kinden på hans konserter men du verkar ju vara en av dom goda.
det är en jävla befrielse att få känna sig sådär swept away som man gjorde när man var sjutton. och håkan, så mycket heterosexuell jag är, gör mig knäsvag...på något märkligt vis.
men den här sagan utspelar sig ju på den tiden på en ynglings idoldyrkan inte nödvändightvis behöver vara av sexuell natur...
Jag älskar Håkan. Han förmedlar alla känslor så bra. Du är inte ensam om att tårarna rinner.
ååå, håkan... skönt att höra (läsa heter det väl egentligen?) att du är ett håkan-fan. vuxna karlar som blir berörda av honom är den bästa sortens män!
Jag älskar min namne!
Har så sakteliga börjat bli lite mera stolt över mitt förnamn där jag står framför folkhavet i Arvika, bakom kravallstaket, övervakandes dom med ett stort leende.
För en liten stund så är det mig dom skriker efter.
Revolutionen kommer vilken dag som helst...
helmer...vilken revolution?
Den som sköljer bort alla spår av Håkan och hans fans.
Skicka en kommentar
<< Home