Alla dessa gränder
Det är nåt med gränderna.Nåt som lockar.
Jag vill gå in.
Jag har inget behov av att utforska djungler på Borneo eller öknar i Afrika. Men gränder. Jag måste. Alla dessa smala gränder med skumt ljus. Mellan soptunnorna utanför en kinesisk restaurang sitter kockarna och spelar tärning. De kastar färgglada australiska sedlar på marken och skrattar högt. Pratar om saker jag inte förstår. Bakom dem klättrar rören upp längs de bara tegelväggarna i ett system som är omöjligt att förstå.
Solen når aldrig ner. Jag står vid hörnen och tittar en stund. Jag går sällan in. För varje gränd är ju en dröm om något spännande. Om något farligt. Kanske finns det nån märklig svartklubb bakom hörnet. Pundare som tagit över en lagerlokal. Något. Men för varje gränd jag går in i, för varje gränd jag faktiskt utforskar, blir staden en farlig plats fattigare. Mindre spännande. Mindre intressant. Därför går jag inte in. Jag vill inte veta. Att gränderna bara är gränder.
Att staden bara är en stad.
Jag vill fortsätta fascineras.
skrev Silverfisken klockan 09:18
6 Comments:
En del män verkar tro att gränder enbart är till för att kissa i, men det känns bra att att i alla fall du har en annan syn på dem!
Tycker också att gränder kan vara fantastiskt vackra. Mycket för att det ofta finns intressant graffittikonst att se (vilket verkar finnas en hel del av i Melbourne!?), samt att det inte ger mig den där känslan av gå-inte-in-här-för-då-blir-du-rånad utan att jag istället blir sugen på att gå in och utforska.
Hellre gränder än hälsokostaffärer
I gränder kan man också bli jagad av skogstokiga vespaåkande spanjorer eller bli knivrånad av påtända tonårsportugiser. Doughpleaser vet.
Vilken fin elefant.
Jag gillar också gränder. En hel del. Gränder och gamla skyltar. Lite rost och förfall skapar karaktär. Men... utforskar lika gärna gröna löv i borneo eller sand i sahara. Det ena måste väl inte utesluta det andra? Bara det har personlighet. Personality goes a long way som det heter...
Skicka en kommentar
<< Home