Mer flis
Men åh. Det där med pengarna. Det handlar ju inte om att jag vill hala upp guldkortet och visa bloggosfären att jag tjänar bra. Det handlar om nån sorts skam. Som jag inte förstår. Och det handlar om mig. Inte om er. Min skam. Och det är därför jag tassar runt ämnet lite grand. För pengarna GÖR skillnad. De påverkar på ett sätt som jag inte trodde de skulle göra. Och de skrämmer också. Ju mer pengar jag har på lönechecken desto mer krampaktigt håller jag i mig. Det går för fort. Pengarna rinner iväg för snabbt. Jag borde vara duktigare på att hålla i dem än vad jag är. Och funderar inte ni mycket på pengar? Om att ha för lite eller vad ni ska få i löneförhöjning och hoppas, hoppas att jag kan lägga undan lite till den där resan och oj, borde jag inte pensionsspara lite mer? Och så. Mycket av det vi gör handlar om pengar. Mycket av det jag gör handlar om pengar. Och trots att det inte definierar mig så gör det det. Definierar mig. Påverkar hur jag lever mitt liv. Kanske var det inte det inlägget jag skrev här nedan, men ändå. Jag tycker det här med pengar är jättekonstigt. Pengarna placerar dig i nån sorts fack vare sig du vill eller inte. Eller har jag fel? Det kanske jag har. Jag har ofta det. Men med pengarna kommer också respekten. I arbetslivet. Jag placeras högre i hierarkin på jobbet för att de vet att jag tjänar bra. Mer därför än på grund av att jag är bra på det jag gör. Pengarna är den första måttstocken. Om han tjänar bra måste han vara bra. Eller jag vet inte. Jag vet bara att jag tycker det är helt knäppt. Jag pratar sällan med nån om det. Mest för att jag inte vet vad jag ska säga. Och det är än mer så i utlandet än vad det är hemma. Här ÄR du det du tjänar. Du är den bil du kör och de restauranger du har råd att gå på. Hemma är det inte riktig så. Än. Tack och lov. Och det handlar inte egentligen om exakt hur mycket jag tjänar. Det handlar om att det påverkar mig. Och kanske är det där pudelns kärna. Jag skriver inte om hur pengarna påverkar min vardag därför att de inte definierar vem jag är. Jag är jag oavsett om jag skiter på potta eller guldkantad klosett. Och ändå så påverkar pengarna mycket i vårt liv. Var vi bor. Vart vi reser. Vår stress. Vår oro. Vår "lycka". Äh, jag vet inte. Jobbigt. Inte snacka pengar. Ok, jag hajar.
skrev Silverfisken klockan 10:09
31 Comments:
Hey Fishy, det är avundsjuka. Jag är avundsjuk. Jag vill också bo i Melbourne, ligga på stranden och sola eller surfa på helgerna och sedan dessutom tjäna massor stålar på ett roligt och "glamouröst" jobb. Pengar är underligt och det väcker mycket tankar och människor blir lätt provocerade. Det är precis som du säger, man skäms för att erkänna att man tycker om pengar. Att man faktiskt vill tjäna pengar och bli rik. Vi hade inte särskilt mycket pengar när jag växte upp och jag har därför själv en väldigt stark känsla inombords att jag måste bli framgångsrik. Jag vill tjäna rikligt med cash, jag vill ha råd att köpa kläder annat än på HM, kunna inreda mitt hem smakfullt, jag vill ha råd att ta med framtida barn på semester om somrarna utan att ruinera sig och så vidare. För fan, var glad att du är där du är i livet! Var stolt och lycklig att du faktiskt har kommit någonstans och tjänar så bra med pengar att du kan leva lite lyx. Jag hade gjort detsamma. Eller kommer göra, får jag väl säga lite positivt :)
(Jag tycker inte att du ska behöva be om ursäkt, lyssna inte på bloggkissare)
Men du tar upp ett intressant ämne, för alla säger ju jämt att pengar inte gör någon skillnad och att de inte påverkar en "jag är samma innerst inne". Jag har tjänat pengar, och nu gör jag inte det (student). Men jag känner ändå att pengar påverkar på hur man prioriterar, ser på saker, värden i tillvaron. Andra möjligheter ger ett annat perspektiv och det tror jag smyger på sig en så sakteliga. Klart det påverkar, precis som allt annat man upplever.
Pengar finns ständigt i mina tankar...önskar de inte gjorde det. Först var det för jag inte hade några..ensam med två barn..högskoleutbildad..jobb..men ändå inte ha råd att knappt betala hyran än mindre med mat...fan att man flyttade ifrån pappan till barnen. Så har man kompisar som ger en 20 tusen, så att jag ska klara av sin situation. tur att man har välbeställda vänner.
Så klart jag vill ha en fet löneförhöjning. Jag trodde att man slapp ha pengar på hjärnan när man hade tillräckligt. Jag är lite besviken på att det inte är så.
Förstår du, varför jag bankar in i huvudet ..å Jessica och Camilla "att inte bedöma folk efter vad de har och gör, utan vilka de är".
Men samtidigt att de ska vara med i teatern och dra fördelar av den.
Blir du beundrad av "stora bilen"... skaffa en... men glöm inte bort vem du ÄR!
Får du res..ekt av ditt guldkort... skaffa ett... men glöm inte bort vem du ÄR!
Res..ekten finns i betraktarens ögon... vill du något... agera!!!!
Ledsen att vissa tangenter inte funkar ..å min dator just nu. :-)
Skämmas? Oh, INTE!
Förresten.... jag är miljonär... några gånger om... men jag föredar att vara anonym.
Jag bor också i utlandet (har bott i flera länder i flera världsdelar) och håller absolut INTE med om att pengar är den första måttstocken.
Silverfisen vill bara att alla ska bli imponerade av hur mycket han tjänar.
Är ett välbetalt jobb autmatiskt "bättre och finare" än sämre betalt jobb.
Sjuksköterskor och dagispersonal är inte fina i Sivlerfiskens värld men däremot folk som stter och spekulera på börsen , dom brukar ha lika lång utbildning som dagisfröknar och sjuksköterskor om dom nu har någon utbildning alls.
Silverfisken = typisk wannabe brat
Anonymous, du har inte så lätt för att sätta dig in i andra människors situationer och tankar va?
Självklart tycker inte Jonas att sjuksköterskor och dagispersonal "inte är fina nog". Det är de verkligen. De har ju själva valt att arbeta med detta yrke. Det är beundransvärt att de föredrar den tillfredsställelse de får genom att hjälpa sjuka människor eller ta hand om barn, framför ett annat jobb där man tjänar mer pengar. Men alla människor har olika mål och drömmar. Som den underbara känslan av att ha ett kreativt yrke, jobba utomlands och få se mycket av världen genom resor, träffa spännande människor och kanske då även vilja tjäna pengar. Ett välbetalt jobb är inte "finare och bättre" än ett sämre betalt jobb. Alla som älskar vad de jobbar med har valt rätt väg i livet, oavsett inkomst. Om man nu lyckats ta sig till en plats som Jonas så ska man väl inte behöva skämmas för att man tjänar därefter?
Visst är det "orättvisst" att sjuksköterskor som räddar liv inte tjänar lika mycket pengar som en copywriter som vräker ur sig säljande annonstexter. Men det är inte copywriterns fel, det är väl snarare samhället som axlar det ansvaret. Visst skulle Jonas kunna "hålla tyst" om sin inkomst, men varför ska han göra det när han skriver om allt annat som pågår i hans liv. Om kärlek och jobb och människor och tankar och allting.. Pengar är en del av livet. Ta vara på det.
Fan, jag antar att anonymous bara skrev för att provocera. Jag är ett lätt byte. Ack. Frukostdags.
Häpp, jag tycker minsann att det verkar som att du förtjänar de där slantarna som du får. Du verkar ju vara en rätt smart reklamare minst sagt.
Och sen kan alla jantelagare och avundssjuka, missunsamma jävlar dra åt helvete.
Fy fan vilken skit du snackar. Jag blir så jävla trött. Jag går varje dag och föraktar mitt val av yrke. Det finns inga jag beundrar mer än lärare och sköterskor. Men jag tror inte att jag hade orkat med det de tvingas handskas med varje dag. Och sen dessutom inte få betalt för det. Om du tror att jag är en "brat" har du inget fattat.
Jag är född på Pennygången i Göteborg. När jag gick i lågstadiet hade vi folk som sniffade lim sittandes utanför skolgården. Sen flyttade vi till fina gatan. Alla tjänade pengar, men ändå var de mer fucked up än någon jag träffat tidigare. Det fina var bara yta. Jag är varken white trash eller överklass och dömer ingen efter pengar eller framgång. Aldrig. Men faktum är att du blir bedömd. Pengar är framgång i vårt samhälle. Och samtidigt ett stigma. Jag vågar knappt använda de pengar jag tjänar för att jag skäms. Jag skäms inför min släkt (hälften är grundskolelärare) och jag skäms inför många av de jag umgås med. De är i många fall musiker eller konstnärer som inte har råd att betala hyran.
Jag skäms för att jag tjänar pengar.
Och jag undrar varför det är så.
Men skit samma.
Jag orkar inte med alla anonyma idioter.
Pengar är ett känsligt ämne.
Det framgår ännu tydligare i och med denna diskussion.
ÅÅÅ jag blir så förbannad på dessa människor som påstår att pengar varken spelar någon roll eller gör en lyckligare. Tro fan de gör en lyckligare i VISSA situationer. Jag har bestämt mig för att sluta skämas, mina föräldrar har bra med penagr, jag är studerande vilket gör att jag inte har så bra med pengar. När de varje månad betalar mitt pengdllings kort på 1000 kr tro fan att jag blir lycklig då, och att mina med-pendlare är avundjuka och önskar att de också hade någon som betalade deras. Detta är bara ett exempel på en situation där hälften av folket runt mig kan erkänna att "fan vad gött så hade jag också velat ha det" medans andra säger "bortskämda snorunge". Alltid när jag berättar var jag är född och uppväxt höger folk på ögonbrynen och säger.. "ååå snobb". Och när man handlar, reser eller gör nåt annat så är kommentarerna, "Klart du kan göra det du kommer ju från XXX-stad" Avundsjuka jälka idioter!!!
Men nä, money can´t buy me love. Men en helvetes massa annat.
For what it is worth.
Jag har letat hela mitt liv efter sinnesro=ro i själen och det går inte att köpas för pengar.
Believe me I have tried.I have had millions.
Been there.Tried it.Got the t-shirt to prove it!
I love your blog.Between the lines I can tell you are wearing your heart on your sleeve.
Off for a walk in the snow.Bliss!
Jag känner igen skammen du pratar om Jonas. Tänk att det ska vara så infekterat det här med pengar! Du har tjänat ihop dem och förtjänat varje öre av dem! Människor är avundsjuka. Så är det.
Det är jag också lite grann om jag ska vara ärlig, :) mest på att du är i soliga Australien och inte jag. Jag är ju inte perfekt på ngt vis. :)
Jag inbillar mig att jag vet lite av det du skriver om i din blogg.
När jag studerade vid universitetet frågade ibland mina studiekamrater hur mycket pengar jag fick ut i studiemedel. I början svarade jag som det var, att jag bara tagit bidraget och inget lån. Men efter en del oehagliga överraskningar med människor som inte klarade av att höra det, så slutade jag helt enkelt att svara på frågan. I efterhand var jag nog en smula naiv... som trodde att jag kunde berätta för folk så där bara rakt upp och ner. Jag trodde att de som var mina vänner skulle kunde ta det (eftersom de ju var mina vänner), men oftast visade det sig vara tvärtom.
Avundsjuka är ett symtom på att det fattas ngt hos en själv, typ jag vill ha ngt som du har. Det visar på (tror jag) på en brist hos en själv av ngt slag.
Jag tycker du är modig som tar upp ett så infekterat ämne. Jag tycker jag är modig också som vågar prata om det. :)
Ha det gott!
/K
Handlar det inte om vilken inställning man har gentemot sina pengar. Är man förunnad att tjäna mycket så ska man väl kunna njuta av dem utan att skämmas?!
Om jag hade haft pengar skulle de inte varit mycket till hjälp just nu,min höftkula är skräp och väntar på att få bytas ut.Pluggar för att veta att just "det" yrket kan jag klara fysiskt till jag blir pensionär,är hela 31år, men de kommer inte bringa mig mycket flis..men det gör inget för jag vill bara kunna jobba :-) och gå utan smärta...Ha det strålande bra!
Kallas självkänsla!
Det är likadant med alla som växt upp i det svenska socialexperimentet ("folkhemmet") med lagom och måtta som budord. När de väl börjar tjäna pengar får de komplex för att de har kosing kvar att lägga på annat än rent livsnödvändiga företeelser.. Var glad för att du har möjlighet att dra in cash på det du gör! Det är jag!
Lycklig och lycklig. Som att lycka skulle vara ett statiskt tillstånd? Kan vi inte bara konstatera att allting är relativt och pengar är kul. Och man ska fan inte kritisera fiskpinnen, så frikostigt som han delar med sig. Snåljåpar och missunsamma klåpare är det värsta som finns. SKÅL!
Klart pengar spelar stor roll som fan och klart det definierar en ändå. För jag kan inte gå på de konserterna jag vill. Jag kan inte köpa de skivorna jag vill. Jag kan inte köpa de kläderna jag vill. Det är mkt som inte går att göra som jag vill pga pengabrist. Och nu pratar vi inte om att jag vill leva guldbestick utan att jag vill kunna gå på bio utan att oroa mig över om jag då kommer ha råd att ge katterna mat sen.
För mig är pengar så mkt mer än pengar. De gör det möjligt att leva det liv man vill. Det livet jag vill leva går inte med de pengarna jag har idag. Ok, jag har en sjukpenning som är i samma storlek som studielånet så jag har verkligen lite pengar. Jag vet att med dubbelt så mkt pengar så skulle jag leva gott och inte behöva oroa mig. Det vet jag. Det har jag fått känna på. Då kan jag gå på en konsert, jag kan gå på bio och ok, jag kan inte spara pengar. Men jag kan leva varje månad och känna mig nöjd. Det är väl ändå det viktigaste? Att känna sig nöjd och inte hur stor summan är?
Och att tjäna mkt pengar tror jag skulle sätta mig i samma sits som du är. Den här vacklande känslan av vem man själv är. Hur man måste definiera om så mkt för att man inte är den där snoriga 10-åringen som inte hade råd att få åka utomlands varje sommar som vissa kids kunde. Och så kan man det helt plötsligt och utan att man behöver oroa sig för vad som händer om man åker ut på en resa. Det är svårt. Det är nog också viktigt att det får vara svårt. På samma sätt som en jag känner som vände från att vara arbetare till att bli snuskigt rik. Hans barn har aldrig fått pengar av honom, de har fått jobba sig till pengarna. För att lära sig att pengar är ngt flyktigt. Du kan ha mkt pengar men det är bara pengar...
Eller vad jag snackar goja nu.
Jag ville säga ngt i stil med att... jag vet inte. Jag tror att det ngnstans är bra att reflektera över det. Och att ha i bakhuvudet att du faktiskt själv arbetar dig till dina pengar. Det är du som gjort dig förjänt av dem. Heja!
Jag blir så trött på alla kommentarer om missunsamhet och avundsjuka! Det är så lätt att avfärda allt som "illaluktande svensk gammal jante" och så slipper man hanera saker som inte går hand i hand med vad man själv tycker. Jag är inte avundsjuk, jag har gjort mycket av det silverfisken har gjort och vill jag ta mig till höga löner också skulle det bli så, men just nu följer jag mitt hjärta istället. Det handlar inte om avundsjuka alltid. Jag tror att alla som skriver "ni är bara avundsjuka" inte riktigt vet vad ni pratar om. Ni kanske tror på det ni säger, och det får ni gärna göra, men säg inte att man är avundsjuk bara för att man inte håller med. Det finns faktiskt fler sanningar än en...
Det är synd att du skäms över att du tjänar bra, det ska du absolut inte göra! Det bästa är väl att inte låta det varken tynga ner än eller ge hybris. Bara njuta av den möjlighet man har att slippa oroa sig och kunna unna sig själv och sina vänner saker. Men försök uttrycka dig mindre klumpigt nästa gång kanske? För det var inte det som kom fram alls
Gillar det här bättre än den första postningen i ämnet. Nu blev det mycket mer begripligt vad du menade. Och nu när jag fattar vad du menade från början kan jag instämma: pengfar är känsligt och definierar oss - mer i vissa branscher och mindre i andra branscher. Kanske din bransch är av den första katgorin, vad vet jag? Jobbar själv som statstjänsteman och även här sneglas det på lönesiffrorna bland kollegorna, men vi är ju underdogs i lönekarusellen. Det vet vi ju från scratch - och därför tar vi det kanske inte så allvarligt. För vem väljer ett statligt arbete för att bli rik?
Så, upp med hakan nu och tål att dina läsare ibland anmäler avvikande åsikter. Det är ju VM-final i bandy på TV, Sverige-Ryssarna på Zinken. Heja!
Så fort du får mothugg (Åh nej dom älskar mig inte) så skriver du en ursäkt. Stå för vem du är för helvete.
Så.
Ojdå, arbetarungen har svårt med sin identitet nu när han badar i pengar. Du kanske alltid varit kapitalist och överklass inombords? Det är nog det du inser just nu.
Hm.. Vet inte riktigt hur gammal du är men min gissning ligger på nybliven 30-åring eller i närheten. Och du har fortfarande inte lärt dig att stå upp för vad du tycker och skita i andra!
De allra flesta är bara avundsjuka! Herregud, vi kan ju minsann inte ha en svensk kille som går omkring och berätta vad han tjänar utan att skämmas!! (Ja, fast hur var det där med att skämmas...) Hur ska det gå med jante-lagen då?
Tänk om alla skrev hur mycket de tjänade på sina bloggar. Tror ni vi skulle döma folk mer eller mindre efter inkomst då? Jag tippar på mindre...
Så nästa gång du köper något asdyrt som du verkligen vill ha, blogga och var stolt och skratta åt alla kommentarer! Kom ihåg att skriva ut priset och för viktigast av allt omvandla det till kronor så alla svennar förstår.
Hej,
visst önskar jag att jag tjänade mer ibland, men allvarligt talat tänker jag inte mycket på det. Eftersom jag älskar mitt jobb och pengarna räcker till, upplever jag mig inte ens som fattig. Om jag tjänade mycket mer (eller lite mindre) skulle jag nog fundera mer på pengar än jag gör nu.
Förresten, så fick jag ju också löneförhöjning häromdan. Jag fick 500:- Hur mycket fick du?
Kom igen nu... var inte blyg!!! Slå jante på käften haha!!
Du gärna blogga om pengar, vi är många som tar inte ett dugg illa upp. Det är ju kul och...exotiskt att läsa om andra livsstilar. Det är nog därför jag läser din blogg.
Kommentaren ovan om oss sjuksköterskor var rätt låg. Inget att bry sig om!
Med tanke på att Big Mac-index är rätt lågt i Australien så antar jag att du tjänar VÄLDIGT mycket pengar om du jämför dig mot svenska mått.
Må inte dåligt för det! Bjud dina vänner på roliga saker så släpper det lite.
Oj då... värst va alla hade en åsikt om pengar. Sluta vara så jävla avundsjuka och satsa på ett schysst jobb ni med! Jag håller på, och den dagen jag tjänar bra tänker jag inte skämmas ett dugg. Ha!
Hrm. Brottas med pengaproblemet dagligen. I mitt jobb tjanar internationell (dvs europeisk, australisk, nordamerikansk) personal minst tio ganger sa mycket som de mest hogavlonade vietnameserna. Inte latt att tackla om man har minsta rattvisepatos eller sosseuppvaxt.
Din blogg blir en slags mattstock pa vad som ar kontroversiellt i den svenska bloggvarlden: knark och pengar.
Fattig som fan... Men då är jag fortfarande student, i några månader till. Antar att man inte ska vara ledsen över det när man studerar? Men jag tänker jämt på skiten... Ändå slösarjag... Logiskt? Nej...
Ska du bo kvar i Australien är det bara bra om du kan få in en sparad slant på banken. Särskilt om du ska skaffa familj eller om du *peppar peppar ta i trä* skulle bli sjuk.
Här finns ju inga barnbidrag, vårdbidrag, bostadsbidrag osv. Det som finns existerar i pytteskala. Gifter du dig och skaffar barn får din fru inte ett öre under mammaledigheten tex. Här får man klara sig själv, på gott och ont, så var för fasen glad att du tjänar gott med stålar medan du kan. Jag känner till folk här som levt gott, men på grund av olika omständigheter - sjukt barn - osv blivit helt ställda på gatan. Bokstavligen. Och överlever tack vare organisationer som Frälsningsarmén. Inte kul.
Stoppa in så mycket du kan på sparkontot och var glad att du har sån tur. Sen är det ju aldrig fel att skänka lite till verkligt behövande. Det dövar det dåliga samvetet samtidigt som det gör gott. Två flugor på smällen och allt det där.
Det roliga med "mildamatildas" inlägg är att hon undviker det faktum att man hemma i sverige inte har råd att spara pengar eftersom hälften går till skatt för att finansiera det statliga skyddsnät hon vurmar för. Effektivisera skyddsnätet borde vi göra, jajamen!
Det roliga med ditt inlägg är att du undviker det faktum att Australien har lika hög inkomstskatt som Sverige, dock utan något socialt skyddsnät. Effektivera din research borde du göra, jajamen.
Jag vet mycket väl hur svårt det är att spara pengar i Sverige (och även här). Du missa poängen i mitt inlägg, Anonymous. Jag sa till firren "om du planerar STANNA i Australien". Dessutom kan det vara intressant att veta att svenskar åker ur hela försäkringssystemet i Sverige efter 6 månader utomlands, och det tar 6 månader efter man kommit tillbaks, OM man jobbar, för att får full rättighet till alla förmåner igen. Även om man betalat skatt i 30 år, typ, i Sverige. Många backpackers åker på den niten. Kommer hem efter 7 månader och upptäcker att de varken har rätt till arbetslöshetsersättning, sjukpenning eller annat. Det kan bli en hård knäck. Men detta kanske har ändrats de senaste åren. Så var det i alla fall sist jag kollade.
Skicka en kommentar
<< Home