Kärlek

Efter att ha blivit påmind om ett band via en musikblogg tänkte jag berätta om mitt livs näst märkligaste konsertupplevelse. Jag och min art director A hade fått fribiljetter till "Big Day Out", som är en av de största endagsfestivalerna i världen. Vi gick runt och strötittade på allt från Cut Copy till Le Tigre. Efter att ha varit ute i solen alldeles för länge hamnade vi i ett enormt tält. Vi snackar jättetält. Har aldrig sett nåt liknande. I alla fall. Efter att ha tittat en stund på nåt band jag ärligt talat har glömt bort så bestämmer vi oss för att dra och kolla på "The Streets". Men eftersom det är 20 minuter kvar säger jag till A att vi kanske kan stanna för att kolla in nästa band innan vi drar. Jag vet inte riktigt varför jag ville stanna. Eller jo, det började byggas upp nån märklig stämning i publiken omkring oss. De väntade på något. Jag har sett tonårsflickor vänta tålmodigt på kackiga pojkband, men de här var nåt annat. Det var nån sorts lyckoförväntan. En del kramades. Och nu snackar vi alltså om innan konserten. Därför bad jag A att stanna. Och sen gick de på.

The Polyphonic Spree.

Och Tim DeLaughter.

Visst, jag hade läst om dem. 25 medlemmar. Alla klädda i långa "gospelsärkar". Men ändå var det en märklig upplevelse att se dem. De såg så oerhört glada ut. Lyckliga. Skrattandes kom de ut på scenen. Det kändes nästan provocerande. De ställde upp sig. Kören bestående av halva bandet stod mitt på scenen. Och sen började de spela. Jag kommer inte ihåg vilken låt det var. Men vad som sen följde kommer jag aldrig glömma. Sakta kände jag all oro rinna av mig. All jävla cynism. Efter tre låtar började jag skratta. På ett märkligt bubblande sätt. Jag började dansa och ha mig. Med armarna i luften. Jag vänder mig för första gången mot A. Han gråter. Och skrattar. Samtidigt. Jag ser hur han tyst ordar "What? The? Fuck?" Jag skakar på huvudet och skrattar jag med.

Sen står vi där och upplever detta märkliga som en Polyphonic Spree-konsert är. Jag får ögonkontakt med en av körtjejerna. Hon ler och skrattar medan hon håller fast min blick. På fullaste allvar funderade jag på att släppa allt där och då och bara följa henne vart som helst. Pengar oroade jag mig inte för. Sånt spelar ingen roll när man har kärlek. Jag började göra upp planer för att GÅ MED i Polyphonic Spree. Funderade på hur jag skulle kunna övertyga Tim DeLaughter om att ta med mig. Sjunga kan jag. Och spela lite. Älska är allt jag kan. Vad mer behövs, Tim? Förklara det. Så tänkte jag. Medan jag skrattade och vevade med armarna. När sen konserten var slut var min enda tanke att ta mig in backstage för att prata med Tim. De blev aldrig så. Jag och A gick iväg för att dricka lite vatten och med ens var de borta.

Jag och A pratade om konserten ett par gånger, men vi lyckade aldrig riktigt förstå vad som hänt. Självklart köpte jag deras skivor och lyssnade dem sönder och samman, men det var inte samma sak. På skiva är de bara ett band. Live är de nåt annat. Nåt jag inte kan förklara. I dag kan jag fnysa lite cyniskt åt mitt beteende på konserten. Men ändå vill jag tillbaka. Som sagt, det var en märklig upplevelse, men om ni inte stått på första raden och upplevt dem så har ni faktiskt ingen rätt att döma mig. Även om jag skrattar lite smånervöst åt mig själv bara jag tänker på det.

The Polyphonic Spree - Light And Day

Har ni inte löst ett av internets vackraste spel måste ni ju prova det.