döden - kokos - våldtäkt - vattenbaserad revolution
Det är konstigt. Jag jobbar med två projekt som är oerhört deprimerande samtidigt som de är extremt upplyftande. Möjligheten att få hjälpa till är det som är upplyftande. Problemet är att projekten i sig är hjärtslitande.
Idag har jag varit och träffat Very Special Kids som är en av våra kunder. VSK är ett hospice. För barn. Och bara det är ju så deppigt att man inte vet vart man ska ta vägen. De barn som hamnar hos Very Special Kids är alla under 10 år. Och de kommer alla att dö. Precis så hemskt är det. På ett soffbord i ett allrum ligger en pärm. När man öppnar pärmen möts man av foton på alla de barn som somnat in på hospicet.
Att efter det sätta sig och spåna idéer för Bounty känns så där kan jag meddela.
Det andra projektet jag jobbar med just nu är Australian Childhood Foundation. De jobbar med övergrepp på barn. De fall vi fick ta del av gjorde att jag ville kräkas av ilska.
Direkt efter det var det dags för möte med Dulux som tillverkar färg.
Jag var rätt tyst.
Idag har jag varit och träffat Very Special Kids som är en av våra kunder. VSK är ett hospice. För barn. Och bara det är ju så deppigt att man inte vet vart man ska ta vägen. De barn som hamnar hos Very Special Kids är alla under 10 år. Och de kommer alla att dö. Precis så hemskt är det. På ett soffbord i ett allrum ligger en pärm. När man öppnar pärmen möts man av foton på alla de barn som somnat in på hospicet.
Att efter det sätta sig och spåna idéer för Bounty känns så där kan jag meddela.
Det andra projektet jag jobbar med just nu är Australian Childhood Foundation. De jobbar med övergrepp på barn. De fall vi fick ta del av gjorde att jag ville kräkas av ilska.
Direkt efter det var det dags för möte med Dulux som tillverkar färg.
Jag var rätt tyst.
skrev Silverfisken klockan 13:49
12 Comments:
Ja, vilka kontraster!
Förstår att sådant kan påverka kreativiteten.
Världen i ett nötskal, från yttersta allvar till ytlighet. Det glättiga för brödfödan och allvaret för själen.
Äh, fy fan. Jag pallar inte sån't, som att titta på kort av barn som dött. Jag skulle tagit ledigt en vecka...
Herregud, det var tvära kast. Jag tror iof att det är en sak att arbeta på t ex ett barn- eller vuxenhospice och en helt annan att komma in från utsidan.
Men jag skulle vilja veta hur ni funderade på att lägga upp projekten, vad ni tänkte fokusera på och hur ni tänkte fånga in folk. Ok, det kanske inte är så bloggigt, men ändå.
Vilka tvära kast :-/
fan, det känns lite som om arbetsgivaren borde ta era känslor inför det på lite mera allvar, låter skittungt tycker jag. Att det sedan filosofiskt är som batbut skrev gör det inte lättare.
Ja, världen känns bra ytlig ibland.
Att bero på ingenting. Tänkte att du skulle vilja plågas med årets svenska sommarplåga (så du inte längtar hem allt för mycket) ;)
kolla in följande länk:
http://www.youtube.com/watch?v=WAH1vfCOaCo&search=boten%20anna
Glad nationaldag på dig. Ja det är ju 6 juni här i svea som dom flesta numera kommer ihåg (pga att den har blivit röd , ledig). Hade ju inget med ditt inlägg att göra iof, men iallafall..:)
Föresten, lär ju säga usch vad deprimerand du berättar om i inlägget, Förstår att det var skitjobbigt.mvh Sara
När det handlar om barn som är döende så är det som att en bit av hjärtat går sönder. Sedan jag blev mamma så är jag inte rädd för något annat än att det ska hända min son något. Anyway, jag drömde om dig i natt och jag skrev om det i min blogg. Hade jag fått välja hade det varit en lite mer våt dröm men hey -man kan inte få allt här i världen.
Det är ju i alla fall hedervärt att jobba med sådana projekt. Det finns väl många byråsnubbar som skulle skita i det.
Vilka kontraster..
Skicka en kommentar
<< Home