Home Sweet Home?

Den gnager lite.

Oron.

Jag kommer ju hem till Sverige om en månad. Visserligen stannar jag inte så länge, men ändå. Vissa tecken på fjärilar börjar dyka upp. Jag har ju inte varit hemma på ganska länge. Många vänner, släktingar och bekanta har jag inte varit i kontakt med sen jag drog. Och nu vet de ändå allt det här konstiga om mig. Eller i alla fall oerhört mycket mer än när vi sågs sist.

Det är inte det att jag skäms för det jag skrivit och det är inte det att jag inte står för det, men ändå känns det lite märkligt. Från att ha varit en ganska hemlig person har nog en del av dem förvånats över saker jag skrivit om här. Det känns bra, men också lite naket. En del av mitt blottande kommer ju sig av att jag sitter här medan ni just sitter där. På andra sidan världen. Det var inte tänkt att jag skulle träffa de människor som fått ta del av mina förvirrade tankar. Det var inte alls meningen.

Nu sitter jag där på pottan. Släktbröllop. På Gotland. Det ska bli oerhört kul att träffa alla, samtidigt som det kommer kännas som att jag berättat allt om allt för dem kvällen innan på fyllan. Nån sorts bloggångest. För saker jag sagt. Ungefär som bakfylleågren. Sa jag nåt olämpligt igår? Sa jag verkligen det där till honom? Flörtade jag med nåns flickvän? Den ångesten. Jag vet att en hel del av dem har läst min blogg. Det handlar om min oro över att de läst mina tankar och tittat i min dagbok. Det handlar inte om att jag tror att jag gjort nåt avtryck. Det är ok att de läst, men det gör mig märkligt nog lite sårbar. De har överläge på nåt konstigt sätt.

Ja, ja, det blir nog en sjujävla fest.

Det är en bra släkt.

Efter Burs och Gotland drar jag hem till västkusten och slutligen en vända till Stockholm innan jag åker till New York och LA. Det finns många jag vill träffa och många jag gärna slipper träffa. Det gäller er, gamla kärlekar, vänner och familj. Jag kommer att vara nervös.

Jag är på väg hem.

Och jag vet inte hur det kommer kännas.