Carpe diem, motherfuckers.
Det är kallt i Melbourne. Förmodligen årets kallaste dag så här långt. Ändå ser jag folk i t-shirt och shorts. Jag sitter i taxin på väg till jobbet och lyssnar på min egen blandskiva i brist på annat. Jag har slutat fascineras över skyskraporna, men tycker fortfarande att de är lika vackra, lika majestätiska.
När jag på morgonen klev ut på gatan och in längs Flinders Lane för att hämta en latte slog det mig, som så många gånger förr, hur likt Sverige det är trots allt. Men sen tänkte jag efter. Melbourne är inte likt Sverige eller någon stad jag bott i tidigare. Det handlar inte om det. Det handlar om att skapa sig rutiner någon annanstans. Att skaffa sig en vardag. Sen spelar det ingen roll om du bor i Mellerud eller Melbourne.
Jag är kanske lyckligt lottad som jobbar med ett jobb som funkar överallt, men jag har så många gånger hört svenskar prata om att de vill flytta, men bla bla bla. De sitter och muttrar över klimatet eller sitt jobb eller bristen på nåt annat. Och det är så jävla svenskt. Och så oerhört negativt. Visst finns det problem med att flytta utomlands, men de är minimala.
Hyr ut lägenheten eller huset, ta tjänstledigt, ta chansen, men sitt fan inte och beklaga dig över hur svårt det är, för det är inte sant.
Allt går, och det är jävlarimej lätt att ordna.
Och livet är nästan precis som hemma.
Jag betalar hyra, jag har en vanlig spis, betalar elräkning som vanligt, hantverkarna är ungefär som hemma, maten är bra eller bättre än hemma, det nyklippta gräset luktar likadant, doften efter ett sommarregn luktar likadant, jag har vänner som kommer över på middag, vi träffas på nåt kafé på söndagar för brunch, det är säkrare här än hemma.
Jag kan hålla på i evigheter.
Det går bra att vara svensk även här om det är det man vill. Vad jag vill ha sagt är att det går. Och gillar du det inte kan du åka hem igen.
Svårare är det inte.
Det är inget misslyckande att vända tillbaka.
Vad som är ett misslyckande är att aldrig ta chansen om du drömt om det.
Skönare lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.
Ok, mofos?
När jag på morgonen klev ut på gatan och in längs Flinders Lane för att hämta en latte slog det mig, som så många gånger förr, hur likt Sverige det är trots allt. Men sen tänkte jag efter. Melbourne är inte likt Sverige eller någon stad jag bott i tidigare. Det handlar inte om det. Det handlar om att skapa sig rutiner någon annanstans. Att skaffa sig en vardag. Sen spelar det ingen roll om du bor i Mellerud eller Melbourne.
Jag är kanske lyckligt lottad som jobbar med ett jobb som funkar överallt, men jag har så många gånger hört svenskar prata om att de vill flytta, men bla bla bla. De sitter och muttrar över klimatet eller sitt jobb eller bristen på nåt annat. Och det är så jävla svenskt. Och så oerhört negativt. Visst finns det problem med att flytta utomlands, men de är minimala.
Hyr ut lägenheten eller huset, ta tjänstledigt, ta chansen, men sitt fan inte och beklaga dig över hur svårt det är, för det är inte sant.
Allt går, och det är jävlarimej lätt att ordna.
Och livet är nästan precis som hemma.
Jag betalar hyra, jag har en vanlig spis, betalar elräkning som vanligt, hantverkarna är ungefär som hemma, maten är bra eller bättre än hemma, det nyklippta gräset luktar likadant, doften efter ett sommarregn luktar likadant, jag har vänner som kommer över på middag, vi träffas på nåt kafé på söndagar för brunch, det är säkrare här än hemma.
Jag kan hålla på i evigheter.
Det går bra att vara svensk även här om det är det man vill. Vad jag vill ha sagt är att det går. Och gillar du det inte kan du åka hem igen.
Svårare är det inte.
Det är inget misslyckande att vända tillbaka.
Vad som är ett misslyckande är att aldrig ta chansen om du drömt om det.
Skönare lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.
Ok, mofos?
skrev Silverfisken klockan 11:02
34 Comments:
Onekligen frestande...
Word.
Kan iofs tänka mig att största kruxet för många inte är att lämna Sverige, utan att framför allt fixa nytt jobb (plus arbetstillstånd) i det nya landet. Går ju att fixa så klart med lite ansträngning, men just jobbhittar-biten tror jag kan vara det svåraste. Eller så kan man ju alltid bara dra och sen lösa jobb på plats. Fast det kräver så klart en del deg.
Men jag håller med om att många *snackar* om att det ska dra, att de är trötta på Sverige etc, men *få* gör ngt åt det.
henrik: Ja, det är kanske inte det allra lättaste, men känner du nån som försökt som misslyckats? Det gör inte jag.
Sarvig said:
Som Danskar i Sverige, var allt konstigt i böjen, svenskarna var mycket olika danskare, och fast att danska och svenska inte är så olika, var där faktisk ingen som riktigt förstod vad jag sagde, jobb fik jag inte heller för efter 6 månat, men jag tänkte ”jag kan alltid åka hem igen, jag kom jo hit”. Nu har jag boet här i 14 månat, och jag tänker inte alls på att jag bor i Sverige mera, man får jo en "normal dag" jag jobbar, kommer hem, sover, hittar kompisar ect. ect. Och skulle jag längtas hem jaaa så åker jag hem. Jag vet att det inte är på den andra sidan av jorden, men jag fik också böja med allt på nytt. Grejen är bara göre det. Cape Diem!!
Det ska bli 37 grader i London idag. Dete ar valdigt varmt for en stad som inte ar byggt for varme.
Att bo utomlands ar lattare and at bo i sitt eget hemland tycker jag. Man kan ta avstand fran sa manga av de svara fragorna. Pa natt satt blir inte det inte lika viktigt eftersom att man inte riktigt behover bli en del av det nya landet pa samma satt. Man blir inte lika upprord over oratvisor etc etc. Jag har bott har i 6.5 ar.
Efter ett tag tror jag inte man kan flytta tillbaka.
Oooh, Maria, det där är så spot on. Man lever i - men ändå utanför - sitt nya samhälle. Man plockar russinen ur kakan och fnyser åt det som är galet.
"Jag är kanske lyckligt lottad som jobbar med ett jobb funkar överallt". Är inte ditt jobb, som väl bygger mycket på språkkänsla, i själva verket svårare än många andra på utländsk mark? Möttes du inte som non-native av misstänksamhet i början? Jag menar, som copy räcker det ju inte med att behärska språket, man måste ju vara bättre än de flesta på det. Var du tvungen att bevisa något sådant när du var ny i Australien?
bcn: förvisso, men väldigt mycket handlar om idéer i reklambranschen om du hamnar på en stor byrå. Visst skriver jag en del copy, men vi snackar inte några katalogtexter (längre). Mest är det koncept, strategier och reklamfilmsmanus. Och då spelar det inte så stor roll att engelskan är mitt andraspråk. Dock ska det väl tilläggas att min engelska är väldigt bra (hey, det är sant) och att jag vunnit en hel del reklampriser internationellt. Annars hade jag nog haft det tufft. Faktum är att jag inte fått nåt jobb om jag inte vunnit mer priser än andra reklamare down under. Varför välja en svens copy om man kan få en inhemsk? Svaret är internationella priser. Så funkar det i vår fina bransch.
Håller verkligen med Maria om att det är lättare att bo utomlands.
Och jag har alltid undrat varför det är så. Kanske är det bara så att man inte uppskattar sitt eget hemland lika mycket? Det är väl som när man ska resa. Har rest runt på nästan alla kontinenter men i Sverige så har jag knappt rest alls.
Nu blev jag sugen på en road trip i Sverige. Hej då!
Som ängslig trygghetsnarkoman kan jag bara säga att man inte kan överskatta rutiner. Hrm...
"Vad som är ett misslyckande är att aldrig ta chansen om du drömt om det."
Vackert!
tack, det tar jag med mig.
Det är precis därför jag har sagt upp mig och tar mitt pick och pack och drar till Singapore i höst. Här ska upplevas drömmen. Ev problem tar jag när dom kommer, varför oroa sig innan dom uppstår? Inget jobb har jag heller, men det löser sig alltid. Vill man så kan man...
Så är det. Svenskt eller inte. Det finns så många som sitter i sina små hålor och gnäller, utan att göra något åt det. Sen kan man såklart bli förbannad på att den före detta reklambyråägaren i Borås bestämde sig för att byta sitt kostymliv till cowboy dito med saloon för folk OCH hästar. Visst, det skulle väl vem fan som helst vilja göra (kanske) men 90% av svenska folket KAN det inte med sina 9-5 jobb.
Men, varför har man då jobb som inte möjliggör dessa drömmar? Fråga inte mig. Men jag tror att det är en stor skillnad på vår generation och våra föräldrars. Då skulle man vara mer fast och göra ett bra jobb. Inte drömma så mycket.
Vår generation (60, 70 och 80) är både bättre på att drömma och förverkliga dem.
Varje gång jag flyttat utomlands (4 ggr nu) har jag vetat om att det varit under en begränsad tid. Jag har alltid hållt kvar tanken att Sverige är hemma.
Jag flyttar igen om en månad, återigen bara för en termin. Till våren har jag dock chansen att göra det mer permanent och jag tror faktiskt jag borde släppa den där hemma-tanken. Jag hör nog inte så hemma här som jag försöker tvinga mig till.
Jag tror du hjälpte mig på vägen - tack!!
hmm, försökt och misslyckats? Jo, ja, det gör jag kanske. Eller inte försökt o misslyckats, utans snarare försökt och gett upp. Men då är man ju iofs tilbaks till början igen, att det mer har med vilja att göra. Vill man tillräckligt mkt så ger man sig inte för än det funkar.
Sarvig Said:
Maria du har rätt... det gäller för hemlandet som för det land man bor i, man är utanför på ett bra sätt.... hmmm true!!!
Jag tillhör skaran som känner sig mer hemma borta!
I Sverige har jag alltid känt mig som lite av en outsider…
Dock har jag nu bott här hemma de senaste sex åren.
Innan dess ”flackade” jag runt i Europa under flera år.
Det som håller mig tillbaka nu är just rädslan av att aldrig igen uppleva en vardag.
Jag har känslan av att om jag flyttar återigen så skulle det vara för evigt och jag misstänker att jag aldrig någonsin skulle rota mig igen.
Det är på något vis lättare att dra upp sina bopålar om man inte bor i sitt hemland.
Är man dessutom en person som avskyr rutiner, så är jag rädd för att jag skulle börja flytta varje gång livet övergick från ”äventyr” till vardag.
Fast at the end of the day så vet jag att det bara är en tidsfråga innan jag flyttar, Vem behöver egentligen en vardag?!?
Ditt inlägg för tankarna till Paulo Coelhos Alkemisten. Det är bättre att våga drömma, våga försöka och kanske går det inte den vägen man tänkt sig.. Men då har man i alla fall gett det en chans och något sådant kan man aldrig ångra. (Kort sagt, du är inspirerande.)
Precis, flytta har alltid varit lätt för min del. Att jag skulle flytta till Australien var redan givet på grund av mina examina. Det var bara en fråga om när. I teorin hade det kanske varit bättre att vänta ett år, men jag har alltid varit en rastlös själ.
Det är länge sedan jag beslutade mig för att inte flytta tillbaka till Sverige, ändå använde jag det som ursäkt för min uppsägning för ett par månader sedan. Redan då var förvåningen från omgivningen betydande.
Det som är svårt är att berätta för familj och vänner och jag väntade in i det längsta. Jag funderade på att låta bli, men jag insåg att de redan anat något. Det är svårt att berätta när man redan vet att de förstorar upp farorna, blir arga eller kanske mest besvikna. De är oroliga att man ska vara beroende av någon annan. Jag kommer aldrig springa ner stängda dörrar. Jag reser mig när jag ramlar och jag är vanligtvis så stark och självständig att hälften kan vara nog. Visumet och biljetterna är bokade sedan länge och jag har aldrig ifrågasatt mitt beslut. Nu ligger sanningen ute.
Jag reser med öppna ögon och jag vet att det inte alltid blir som man har drömt. Jag vill bara att de ska vara lyckliga. Jag önskar att de kunde se att jag inte är lycklig i Sverige. Jag reser ändå med ett leende. Och nu har jag en massa rörande musik att lyssna på under den långa flygresan. Just nu håller jag på att ordna med alla papper och jag försöker räcka till. Den ligger där utskriven på bordet nu, biljetten. Framtiden. Jag reser om en månad.
Carpe diem.
Problemet med manga svenskar som sager att de vill flytta utomlands ar att de ar sa himla bekvama och vill ha allt fixat innan de ger sig ivag och garna 3 manader i forvag. Herregud, bara ak! Jag har bott i London i drygt 3 ar och hade varken jobb, bostad eller massor av sparpengar nar jag akte. Och joda, det ordnade sig. Precis som det ordnar sig for de flesta andra som aker. Forsta jobbet kanske inte ar dromjobbet men det gar att ta sig upp på karriarstegen (om det nu ar karriar man ar ute efter) relativt snabbt i de flesta branscher.
Lycka till alla ni som ar pa vag:)
taxi till jobbet, wtf?
Jag har (som många andra svenskar) bott i London i några års tid. Jag hade aldrig varit där innan jag flyttade dit men kände att vad tusan vill jag att något ska hända i mitt liv så får jag själv se till att det händer. Så jag tog mitt pick å pack och åkte i väg. Visst allt var jätteskrämmande i början, den första kvällen på hostelet bara grät å grät jag, men redan andra dagen hittade jag bostad och inom en vecka jobb. Sedan lyckades jag klättra uppåt (ej inom samma branch)och hade tillslut ett bra, välbetalt jobb som alltid komnmer vara en bra merit på mitt CV.
Det jag reagerat mest över dock, är hur snabbt vardagen kom där också. det var plötsligt inte "coolt" att gå på oxford st längre, utan helt normalt (och jobbigt att trängas bland alla turister!!). Att hänga på pubar, gå på bio mitt i natten eller att stå å hänga utanför Big Ben var lika vanligt som att träffa en polare vid kopparmärra.
Men jag tog med mig de svenska godbitarna till mitt "nya" land så som knäck, jordgubbstårta, pepparkakor, marabou, ahlgrens bilar och våra (konstiga) traditioner (sjunga innan man dricker en shot, weirdos...). Man är väl patriot eller! Har dock flyttat tillbaka till Sverige nu efter 3år. Behöver åka någon annanstans för att hitta en ny vardag. Siktet är inställt på New york, tror jag skulle gilla vardagen där och ska nu ansöka om Amerikanskt pass. Hoppas det går vägen.
Åh, tack för pepp! sånt behöver man läsa när man velar mellan att stanna kvar hemma och plugga mera eller dra ut i världen istället.
En pastor sa till mig en gång att det förmodligen inte finns något värre än att som golfare slå en putt som är för kort. För då har man inte ens gett det en ärlig chans.
Slår man en för lång putt så satsade man iaf.
Du har rätt!
tackitacki om det där att misslyckas
Nä, jag har inte hört någon som försökt och mysslyckats. Men är det så fel att tänka att många av dem som inte försökt kanske heller inte skulle ha lyckats? De kanske känner det på sig.
Eftersökes: lite mer handfasta tips för oss outbildade, fega och blyga tråkmånsar som inte riktigt vågar!
... men ja, det är klart att det var inspirerande! Väldigt så.
/Har ingen blogg
cia sade det: att man sa garna vill att allt ska vara planerat..
jag sjalv har kommit till nastan varenda land jag akt till med 50 USD och klarat mig fint, utan att vara en snyltare (later val sa, 50 dollar..men jag fixade alltid arbete snabbt, jobb finns.)
ar inte radd for att ta de arbeten som erbjuds och darefter finna en ny vag.
men....jag minns alla de som for 10 ar sedan sade
"jag onskar jag vagade"
alla ar kvar hemma. barn, hus, eller lagenhet och en helt fin kille...eller tjej. ar du en sadan som sager "jag onskar jag vagade"; stanna hemma da...inget kommer fa dig att aka utomlands om du inte har sakerhet eller om smartan med att inte fa uppleva nya kulturer eller nyfikenheten inte stor dig, sa stanna hemma da, jobba och kom med familjen senare pa semester.
Inget fel i det, alls.
men det ar inte svart. "latsas" aka pa semester och ak inte hem sa snabbt du planerat ifall du finner nagot intressant pa vagen. Jag tror mycket i pressen ligger i att man maste hela tiden tala om vad ens planer ar. Battre latsas (ja!) aka pa 1 eller 6 manaders resa och darefter komma hem som planerat eller..stanna kvar och gora nagot pa en ny plats pa jorden med annorlunda manniskor an de man kannt hela livet.
Silverfisken: Fast då handlar det väl inte så mycket om just ditt jobb som att du är bra på det du gör? Jag menar, är du internationellt erkänd och har fått priser et cetera så kan du förmodligen lyckas utomlands i de flesta yrken.
//JJ
TACK FIRREN! Har gått o velat om att flytta till London i månader nu. Men nu drar jag fan. Du har så jävla rätt.
en sak till.. har läst allas kommentarer nu och får tårar i ögonen?! Hmm. muppmalin. Önska mig lycka till. Jag är så sjukt rädd för att misslyckas.
Skaffa barn, återkom sen med nya synpunkter Jonas. Alla är inte singlar i storstan.
Jag har aldrig fattat varför folk inte vågar, det är ju bara att flytta tillbaka om det skulle vara så hemskt! Jag har snarare haft svårt att hålla mig kvar i Sverige efter ett antar vändor utomlands, suget efter att sticka går aldrig över när man väl börjat. Och detta trots att jag älskar vårt avlånga land. Jag är nu inne på mitt 4:e land och sen blir det nog ännu ett... folk frågar när jag ska flytta hem, men ska jag det? Tror nog inte det... Alla ni som tvekar - fundera inte så mycket, bara åk! Ni kommer inte att ångra er.
Härligt pepptalk!
"Skönare lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge"
Vart kommer det ifrån?
/Saga
Skicka en kommentar
<< Home