Jag rear ut min själ
Fredrik said...
(Angående din beundran för James Nachtwey)
Jag tycker det är lite "odd" att en reklamman ser upp till en fotograf som aldrig skulle drömma om att ta en reklambild. Men det är kanske bara jag.
Ah, så var vi då där igen. Föraktet lyser i ögonen på en del människor när jag berättar att jag jobbar med reklam. Kanske är det inte det du menar, Fredrik, men det får mig i alla fall att reagera starkt nog för att göra ett inlägg av det. Jag menar inte att sätta just dig på pottan, men resonemanget upprör mig.
Jag får alltså inte uppskatta fotojournalism för att jag jobbar med reklam. Är det så? Kanske får jag inte heller uppskatta musik som inte är specialskriven för hamburgare eller måleri som inte illustrerar ett storyboard eller en binda i en annons. Eller hur menar du? För att jag jobbar med att sälja saker får jag inte uppskatta hantverket i det James Nachtwey gör? Eller?
Får en frilansande journalist som skriver texter på beställning uppskatta lyrik eller skönlitteratur?
Mitt reklamande ger mig en chans att jobba med film, fotografi, skådespeleri, illustration, typografi, design och annat som alltid betytt mycket för mig. Jag gör det på dagtid för kunder och jag gör det på min fritid för mig själv.
Och visst, det kanske är "finare" att skriva nåt eget eller att ta foton som betyder nåt för mig själv, men ser du till exempel James Nachtwey som enbart en konstnär? Plåtar James Nachtwey enbart för att visa världen hur illa det är ställt? Gör han det helt utan kommersiella baktankar? Åker han alltid till olika jobb för egen räkning?
Om svaret faktiskt är ja, undrar jag en sista sak:
Får jag inte se upp till honom för att jag jobbar med reklam?
Har jag förverkat mina rättigheter som estet för att jag säljer det jag är bra på?
(Angående din beundran för James Nachtwey)
Jag tycker det är lite "odd" att en reklamman ser upp till en fotograf som aldrig skulle drömma om att ta en reklambild. Men det är kanske bara jag.
Ah, så var vi då där igen. Föraktet lyser i ögonen på en del människor när jag berättar att jag jobbar med reklam. Kanske är det inte det du menar, Fredrik, men det får mig i alla fall att reagera starkt nog för att göra ett inlägg av det. Jag menar inte att sätta just dig på pottan, men resonemanget upprör mig.
Jag får alltså inte uppskatta fotojournalism för att jag jobbar med reklam. Är det så? Kanske får jag inte heller uppskatta musik som inte är specialskriven för hamburgare eller måleri som inte illustrerar ett storyboard eller en binda i en annons. Eller hur menar du? För att jag jobbar med att sälja saker får jag inte uppskatta hantverket i det James Nachtwey gör? Eller?
Får en frilansande journalist som skriver texter på beställning uppskatta lyrik eller skönlitteratur?
Mitt reklamande ger mig en chans att jobba med film, fotografi, skådespeleri, illustration, typografi, design och annat som alltid betytt mycket för mig. Jag gör det på dagtid för kunder och jag gör det på min fritid för mig själv.
Och visst, det kanske är "finare" att skriva nåt eget eller att ta foton som betyder nåt för mig själv, men ser du till exempel James Nachtwey som enbart en konstnär? Plåtar James Nachtwey enbart för att visa världen hur illa det är ställt? Gör han det helt utan kommersiella baktankar? Åker han alltid till olika jobb för egen räkning?
Om svaret faktiskt är ja, undrar jag en sista sak:
Får jag inte se upp till honom för att jag jobbar med reklam?
Har jag förverkat mina rättigheter som estet för att jag säljer det jag är bra på?
skrev Silverfisken klockan 19:45
38 Comments:
Jag tycker att det är lite egendomligt att många fotografer tror sig vara konstnärer när de bevisligen inte är det. Flertalet skulle vara glada om de fick sålt några bilder över huvud taget.
Du har rätt, och man får beundra vad man vill, vem man vill.
Man måste inte vara en speciell person för att göra det, det är bara sjukt.
Jag har läst någonstans att journalister som blir reklamare har det svårt att bli journalister igen.
Det är en stämpel, en fördom eller vad det nu kan tänkas heta.
Först tänkte jag att du överreagerade, tänkte skriva det här. Sen inser jag att du slår hål på fördomarna med dina retoriska frågor.
Du har gjort det igen.
"Jag tycker att det är lite egendomligt att många fotografer tror sig vara konstnärer när de bevisligen inte är det. Flertalet skulle vara glada om de fick sålt några bilder över huvud taget."
Men vad är konst då?
Alla som skapar utifrån sig själva behöver väl inte försöka leva på det, göra det för pengarna eller för att sprida det. Dom kanske gör det för sig själva, för sin egen skull, utan att vara ett dugg professionella, utan att nån annan skulle uppskatta det över huvud taget. Är det inte konst då?
Vad fan vet "Fredrik" om James Nachtweys inställning till reklam?
Nachtwey har jobbat och plåtat under sin uppväxt då han jobbade som lastbilsförare, i handelsflottan etc etc, kort sagt: varför skulle olika konstfomer bli "sämre" beroende på eventuell betalning?
Mkt av det som drev konst vidare till och med 50-talet hittar man nu istället i reklamvärlden som verkligen kan vara mer dynamisk och äkta än viss "finrums"-konst.
Holla'!
Sarvig:
Jag hoppas att ni förstår vad jag skriver: (Jag är dansk)—men detta måste jag kommentera:
Konst har igenom tiderna alltid varit till för att chockera, informera/upplysa eller stimulera..
Så den store skillnad mellan reklam och konst finns inte, det är den kreative hjärna bakom som gäller!!
Det låter som samma retorik som de diskussioner jag och mina kompisar hade under den period som jag målade och umgicks med konstnärer och hantverkare. Det blir ett kringresomenang i slutänden. Vad är unikt? Vad är bruksvara? Vad är tänkt att säga något bortom en avsändare (om nu det är möjligt)? Vad är målgruppsinriktat med tanke på att sälja något för annans räkning?
Jag tror inte något är finare eller fulare än något annat och ibland går olika uttryck in i varandra - men jag tror samtidigt att det finns en skillnad. Och den är intressant att grunna på - särskilt om man har bild som uttrycksmedel. Och vad långt det här blev. Sorry. Men ämnet engagerar.
Jag förstår din upprördhet Jonas. Jag är lika trött på synen på reklam som du.
Det finns mer konst inom reklamen än det finns inom konsten. Och tittar man på den låga kvalitet mycket av dagens reklam håller så är det helt klart fara å färde för konsten...
Sen känns hela konstdiskursen lite lätt sned. Det är en fotojournalist vi pratar om. De anser sig sällan vara konstnärer. Capa skulle antagligen slagit till någon som kallade hans arbete för "konst".
Och lord F - du vet ju hur det är: de som inte säljer kallar sig konstnärer bara för att ha något att skylla på. Vi andra säljer och lever gott på det :D
DeepEd: Intressant. Jag tycker dock inte att vi reklamare ska syssla med konst. Vi ska sälja. Dock kan vi göra det på ett konstnärligt sätt.
"Men ser det du bara estetiken i hans bilder?"
fredrik: självklart ser jag mer än estetiken. det jag vänder mig emot är ditt prat om att han - och jag - gjort ett val. Mitt jobb är en del av mitt liv. Dock definierar det inte mig som människa. Och även om det gjorde det motsätter jag mig att reklam inte är förenligt med de ideal du pratar om
Okej, jag köper ditt resonemang. Vi är alla väldigt komplexa och sammansatta människor och det går inte att kategorisera folk (även om man önskade det ibland). Och reklamen är inte (alltid) ond!
(Kul att vi delar samma beundran för N!
Ha det!
Som jag då. Men rent kreativt finns det mer kraft inom reklamen än inom dagens konstvärld. Därav mer konst - och inte sällan konst(igheter).
Fredriks feltänk ligger i att se reklam som något med ett eget avgränsat innehåll istället för ett format för kommunikation. Precis som feltänket sker när det gäller bloggar. Varken bloggar, fotografier eller reklam är en egen entitet med egen essens utan endast ett format - ett sätt att kommunicera. Problemet är väl helt enkelt det som Fredrik visar på prov på: en dum generalisering över att reklam per definition är av ondo och att alla reklamare därmed inte kan inspireras av såna fotografer som N. Själv valde jag att sluta jobba som präst och istället bli planner. Gör det mig till en sämre person?
Det är få konstnärer som inte är intresserade av att sälja sin konst för övrigt...
Reklam är prostitution för kreativa individer. Du tar ditt målande eller skrivande som du brinner för som du känner stolthet och glädje över och säljer det till tjocka medelålders gubbar i slips som aldrig är nöjda förrän dom ser försäljning resultatet. Plötsligt känns det där du brann för, som du gillade smutsigt du gör det inte längre för att du vill utan för att det genererar pengar, glädjen och stoltheten är borta och kvar står du med en lönespec. och en annons som du helst vill glömma.
duktig pojke. så ska det låta.
karl, du skall kanske söka dig från reklambranschen
Karl. För att citera Penn & Teller: "Bullshit!"
Karl -> Vilken tråkig och cynisk inställning till en fascinerande och stimulerande bransch.
Jag hoppas det bara är dina trötta gamla fördomar som pratar. Om inte låter det som att det är hög tid för dig att byta byrå ....
Karl borde sluta på stora nätverksbyrån och göra riktig reklam...
Jag håller med Karl, reklambranchen SUGER. Ni låter jävligt patetiska i era försvarsinlägg. "Men jag vill va konstnär också" å kolla jag tjänar massa pengar på att vräka massa onödiga skitprodukter till folk. Hmm... I fuckin hate all jävla reklam man blir påprackad dag och natt. Men jag har en lösning, sluta skapa reklam och skapa utifrån er själva istället då kan ni kalla er konstnärer.
Im off bush...
Bushwoman: Vem är det du citerar?
Man måste inte hata sitt jobb för att inte vara "prostituerad" när man tjänar pengar! Fatta det nu snälla ni.
Om man kan tjäna pengar på det man kan och tycker om har man ordnat de bra för sig.
Sen är det störigt med reklam överallt, men det tycker jag inte riktigt hör hit.
Men hallå där, snacket om att "rent kreativt finns det mer kraft inom reklamen än inom dagens konstvärld" är att skjuta mygg med älgstudsare.
Reklamen har ett uppdrag - att ta sig igenom informations- och mediebruset för att sälja, sälja och åter sälja. That's it. Sen kan det vara helt suveräna kreatörer bakom en kampanj. Men de ska pressa sig igenom ett brus och måste därför skrika så högt som möjligt med de medel de har. För att kunna utföra sitt uppdrag.
Konsten har ett helt annat uppdrag, som inte handlar om snygghet, coolhet, direktbudskap, starka färger och former osv. Konsten ska, precis som t ex dans, teater, musik osv, ta tempen på en kultur, ett samhälle. Och gestalta det i någon form.
Att konst och reklam i vissa tider tenderar att gifta sig med varandra kan man däremot diskutera.
Och så en kort provokation:
Varför hävdar alltid reklamare att de är konstnärer medan konstnärer aldrig hävdar att de är reklamare?
Elisabeth: jag har aldrig hävdat att jag är konstnär. Jag är reklamare. Punkt. Om jag vore konstnär skulle jag kanske vara reklamare också. Eller inte. Nu är jag det inte. Utan endast reklamare. Av den värsta sorten - det är jag som skapar koncepten, planlägger hur man bäst når olika konsumenter genom att lära och studera "era" beteenden och sedan bygga en effektiv strategi som gör att produkten/tjänsten/idén säljer. Som fan. Det är också en konst det.
Nej Elisabeth. Det är faktiskt så - kreativitet går att jämföra. Reklam har ett sorts uppdrag som i slutänden kreativt ska formges. Konsten har ett annat uppdrag. Som i slutänden ska ges en form. Kreativt. Om konsten vore lika engagerad som reklamare kan vara (när de tror på nåt) skulle konsten vara fantastisk. Idag är den inte det. Tyvärr.
Bushwoman: jag måste helt enkelt säga som Firren - vem är det du egentligen citerar?
deep|ed: Kanske kanske kanske har reklamare och konstnärer helt olika drivkrafter? Klart är i alla fall att reklamare är övertygade om sin förträfflighet. Och det är ju bara att berömma och ta av sig hatten för!
Konstnärer kanske är mer sökande och lågmälda? Man kanske kanske kanske kan stilla sig lite när man ska ta till sig/skapa konst? ;)
(nu går väl alla reklamfigurer i taket och jag kommer få gå i burka resten av livet...)
Ett sista inlägg i ämnet:
- En reklamare påstår
- En konstnär undersöker
Sådär, gott folk. Låt nu piskan vina.
Men du går ju i burka redan? ;)
Skillnaden mellan en konstnär och en reklamare är att vi säger att vi är skitbra även om vi inte ens själva tror på det medan en konstnär säger att han/hon är jättedålig även om han eller hon inte tror på det... *asg*
- En reklamare påstår
- En konstnär undersöker
Japp. Men säg det inte till min chef när jag ber att få köpa dyra statistiska undersökningar eller beskriver mig själv som beteendevetare...
I det här vädret är jag glad att det finns ett nät för ansiktet i burkan - det fläktar så skönt...
;)
Men du kommer ha en jävligt märklig bränna i fejan... ;)
elisabeth: dina generaliseringar om reklamare är precis det - generaliseringar. Att det mest effektiva effektiva sättet att göra reklam på skulle vara att skrika är helt fel.
Att inte tycka om reklam är helt ok i mina ögon.
Men låt inte det färga dina åsikter om ett hantverk du inte vet så mycket om.
Och att bunta ihop "reklamare" är lika dumt som drygt.
De bästa reklamare jag mött i min karriär är dessutom de blidaste, intelligentaste och vassaste människor jag träffat.
Och förmodligen har just de gjort de få reklamkampanjer du gillat.
Min erfarenhet är snarare att den reklam som "skriker" är minst effektiv (om man bortser från lågintresseprodukter typ tvättmedel...)
Bushwoman - för övrigt är det en myt att reklamare tjänar en massa pengar... När jag bytte karriär gick jag ner nästan femtusen i lön.
Ok, jag kanske är dryg. Och generalierande. Men i generaliseringar brukar det ligga ett uns av sanning.
Det jag vänder mig emot mest är inte kluriga och underbara reklamkampanjer utan att det är som att kliva på en öm liktå när man ger sig in en debatt med reklamare om reklam. Många hojtar och blir ilsk. Istället för att verkligen prata om det.
Som konsument och samhällspolitiskt intresserad vet jag väl en del men knappast vad som sker inom era närmsta kretsar, men det går väl both ways, eller? Jag har det andra perspektivet, som fd konststuderande, vilket ju borde vara värt nåt när det gäller bild och kommunikation.
Fan, nu får jag väl mer pisk.
Elisabeth. Du borde tänka på att en "reklamare" kan vara många olika saker. Min roll är att kunna så mycket sommöjligt om konsumenterna. Och då snackar vi in under skinnet.
Själv är jag inte speciellt upprörd över om någon är kritisk mot reklamen som sådan men jag blir förbannad när man ger sig på hårt jobbande reklamare. För det där att man tjänar en jävla massa flis på inget jobb alls är en skröna.
Skicka en kommentar
<< Home