Gå ut, min själ, och gläd dig vid
Jag vet att ni sitter där i föreläsningssalarna på universitet och högskolor runt om i Sverige. Ni lyssnar på doktarander som pratar om kalkylering eller hållfasthetslära. Ni ser er omkring och undrar om det bara är ni som inte orkar ta in mer. Ni har läst ett par år och allt ni skaffat er är poäng och goda vänner. Det enda som är kul är att gå på studentpuben och sittningar med märkliga föreningar. Det håller er över ytan; vännerna och festerna. Inte jakten på en titel eller en framtid ni inte vet vad ni ska göra av.
Ni måste resa er upp och gå.
Än finns det hopp.
Om ett riktigt liv.
Ni måste resa er upp och gå.
Än finns det hopp.
Om ett riktigt liv.
skrev Silverfisken klockan 12:36
38 Comments:
Så sant, så väldigt sant...
det riktiga livet kommer efter att man slitit sig igenom de där åren och till slut får den där titeln.
amfetamin: En titel gör dig bara "lycklig" om det är det du verkligen vill göra. Det och inget annat handlar inlägget om.
Ibland är det inte titeln i sig man vill åt, utan de möjligheter de ger. Men en glassig titel är alltid bra att ha i beredskap på diverse släktmiddagar då man måste försvara sig för the oldies.
precis som gammeltackan säger - det är möjligheterna man vill åt. kanske inte möjligheten att skryta om det, men en hel del andra möjligheter. och det är de möjligheterna som gör en "lycklig".
det är inte så taktiskt att sluta plugga och hoppas på att man får hålla på med det man vill. det händer inte särskilt ofta. då sitter man där arbetslös och undrar vad fan som hände med ens liv.
Jag håller inte med alls. Inte för fem öre. Man ska göra det som gör en lycklig. Kosta vad det kosta vill. Att vara taktisk i beslut som handlar om lycka tycker jag verkar vara oerhört märkligt.
Först funderade jag över hur du menade, kunde inte greppa det riktigt. Men jag kom fram till att det var för att min titel, som jag kämpade hårt för, var något jag verkligen ville. Men faktum kvarstår att utan mina vänner hade jag nog aldrig kommit fram till examen, hur mycket viljan än fanns. Det var verkligen de som gjorde all skillnad i världen. Men i andra fall är det kanske tvärtom. Man hänger fast vid något man vantrivs med för att man inte vill lämna kompisarna... Då är det verkligen läge att resa sig att gå. Bra skrivet!
Ja, det handlar ju om de som vantrivs, de som är där trots att de egentligen inte vill bli [valfri examen]. De måste fan vakna och ge sig av. Oavsett konsekvenserna. Livet är för kort för att ruttna bort på ett jobb man egentligen inte ville ha.
"Kosta vad det kosta vill"
Ska man bo i en container så länge man får hålla på med det man vill?
Jag tror det är lätt för dig att säga. du reste dig upp och gick, hamnade på en plats du ville vara och gjorde det du ville göra. dessutom fick du mycket pengar för det.
och nu har du sagt upp dig. hade du kunnat göra det om det inte vore för alla pengar du tjänat in?
klart alla människor ska ha ett jobb de trivs med, men ibland prioreterar man att ha en bostad man trivs med, en bil man trivs med osv osv....
Amfetamin:
Andas lugnt nu, Jonas.
Lugn och fin.
Du har ingen aning vad som hände efter att jag hoppat av. Jag jobbade gratis, lånade pengar av föräldrarna och levde på existensminimum i månader. SEN fick jag ett jobb. Idag tjänar jag mycket pengar, men det är för fan inte det inlägget handlar om. Så.
Alltså, ursäkta min upprördhet, men det handlar ju om de som INTE trivs, inte er som uppenbarligen vet vad ni vill med era studier. Det finns många vilsna människor som bara studerar för att hålla tankarna om framtiden borta. Och plötsligt står de där med en examen och känner sig tvungna att jobba med nåt de inte gillar för att de dragit på sig bostadslån och annat. Jag hade hamnat där. Och jag hade dött på kuppen. På riktigt.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
poängen ligger i att det riktiga livet du pratar om inte behöver komma efter att man hoppat av.
och nej, jag har ingen aning om vad som hände dig efter att du gjort det.
men även om man är olycklig och det enda man lever på är vännerna och festerna, så finns det fler anledningar att gå kvar - framtiden.
Och nu måste jag gå till just en sån där föreläsningssal. för att jag tycker det är kul? nej.
but fun is overrated.
jag vet att jag om 5 år kommer ha ett tryggt och rikt liv. jag vet att jag kan jobba i 4 år och sedan lägga in pengarna på banken och leva av räntan resten av mitt liv.
DÅ kan man fundera på vad man vill göra, och man slipper låna pengar från föräldrarna.
amfetamin: vi skiljer oss åt, that's all. Du skriver att "fun is overrated." Jag tycker att "Fun is everything". Jag måste älska det jag sysslar med. Annars går det inte. Idiotiskt eller inte, sån är jag. Och tror jag, många med mig.
Du har så jävla rätt i det du skriver, Jonas. Tron på titlar är en återvändsgränd. Många som pluggar baserar sina val av yttre skäl, snarare än inre övertygelse. Tyvärr.
Det svara ar val egentligen att veta vad man vill gora med sitt liv? Det kanns som att man har stor press pa sig nufortiden eftersom det finns oandligt med val och inriktningar, vilket rent teoretiskt satt inte ar negativt, MEN, man det ar svart att veta om valet man har tagit ar ratt.
Jag ar i slutskedet av min utbildning och har redan arbetslivserfarenhet i omradet (IT) och jag tycker det ska bli skont att borja jobba igen efter universitetstiden. Men jag vet fortfarande inte ifall jag har gjort det "ratta" valet annu. Jag tror jag kommer trottna pa det och da kommer angesten om vad man ska gora istallet eftersom jag i nulaget inte har nagon aning om vad som skulle gora mig "lyckligast" (inom arbetslivet that is).
Det ultimata ar ju att hitta nagonting som kombinerar lycklighet och sakerhet och jag hoppas att jag hittar det nagon gang i framtiden. Kanske jobbet som systemutvecklare kommer bli superkul, man kan alltid hoppas.
Ett *riktigt* liv? Vad 17 är det?
Om du menar att det är göra vad man känner för och vad som gör än lycklig, oavsett om det är att plugga till ngt man vill bli eller att jobba, så håller jag med. Och visst, om det nu finns puckon som pluggar *bara* för att få någon flådig titel, ja, visst, det är rätt sorgligt. Men det låter lite som att *alla* som plugger skulle falla under den kategorin, och det är så klart tokfel. Och sen gillar jag inte uttrycket "ett riktigt liv" heller, eftersom det låter som att man har antingen ett "riktigt/bra" liv eller ett kasst dito, utan några gråzoner däremellan. Anyways. Mina 2 ören.
henrik: läs mina svar i kommentarerna först.
Livets hårda skola har lärt mig att leva mer i nuet och att göra så mycket mer av det som jag blir lycklig av. Jag har inte tid att lägga min livsglädje på is...och inte vill jag heller.
Jag har suttit där på föreläsningar och fått min "titel" som gjorde mig så stolt, jag hade klarat det. Nu med facit i hand och påtvingad frånvaro från arbete, pengar och arbetskamrater värderar jag lycka på ett helt annat sätt. Jag är inte rik men jag mår bra och kan säga att jag har ett gott liv trots allt.
Har sett många vänner som är mitt i karusellen, rusa rätt in i väggen och landa platt. Mitt och alla andras värde ligger inte i vilken yrkestitel eller vilket arbete man utför utan i vilken person man väljer att vara.
Jag håller med Pat. Är jäkligt svårt att veta vad man ska välja bland alla möjligheter. Om man inte har begåvats med en blixt från ovan som talat om för en vilken väg man ska gå, så får man på något sätt gå lite på känn. Jag pluggar till något jag tror att jag kommer trivas med, men vissa dagar tror jag att jag hade trivts bättre med något annat. Men hur ska man veta liksom? Så länge jag trivs med livet nu också, och tycker det jag lär mig är intressant så ser jag det som en investering i livet, oavsett vad det blir av mig sen. Jag kan inte tänka på något annat vis. Då skulle jag ha framtidsångest varenda dag.
kanske finns det det. Ett och ett halvt år kanske går fortare än man tror, vad vet jag?
Men du har så rätt, så rätt.
Det känns som den här bloggen plötsligt gått från pop till punk.
Än finns det hopp om ett riktigt liv. Men var? Jag irrar runt i sörjan och finner Ingenting. Trampar på stället och är rädd att jag ska tröttna och anpassa mig. "Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr" skrev ju karin boye som bekant. Jag hejar på dig.
Ah ok. Orkade inte läsa allt, utan kommenterade endast på själva inlägget. Så ok, det är mer om dig själv o andra i den situation du var i m a o. Ogillar iofs fortf formulleringen med "ett riktigt liv". Fast håller med i övrigt om att fun is everything.
Jag anser också att "Fun is everything". Nu är ju inte jobbet/skolan/whatever alltid roligt. Men någonstans finns det en gräns, när det inte är tillräckligt roligt tycker jag att man är skyldig sig själv att göra något annat. Men visst krävs det mod att leva på det sättet, att våga bryta upp från något välbekant. Många jobbar uppengbarligen hellre med något de inte trivs med, får ut sin lön och försöker vara lyckliga på fritiden. Kärnfrågan är väl om man är tillräckligt lycklig? Annars: Gör något åt saken!
Vi måste arbeta för att överleva. Och kanske studera för att få ett arbete. Alla har inte möjligheten att studera det man vill mest av allt. Kanske pga ekonomi, eller andra orsaker. Det är viktigt att leva i Nuet men lika viktigt att kunna betala sin hyra varje månad. I några länder får vi bidrag/hjälp om det går snett i livet. Som tur är.
Många önskar nog att kunna försörja sej på sin hobby- det är ett val man får ta. Inte alltid lika lätt. För det innebär kanske också osäker ekonomi. Inte ett bra grundlag om man vill skaffa familj eller känner sej trygg med sin månatliga inkomst på kontot. För pengar är trygghet. Utan krusiduller. Jag har själv inte studerat mer än 2 fjuttiga år. Var vilsen och omogen. Nu skulle jag däremot gärna plugga. Om jag hade råd. Vet inte vart jag vill eller skall med kommentaren men lång blev den.
Jag är en av dem som går till den där föreläsningssalarna för att sedan kunna slänga upp en titel på bordet för att jag ska kunna ta mig någonstans.
Och jag trivs inte alls med det. Jag blir provocerad av att uppmanas lära mig stoff som jag inte kommer använda sen.
Jag lär mig saker jag sedan inte vill veta av. Bara för sakens skull.
Känner igen mig alldeles för väl...
jag läser, men jag vet inte om jag tror dig. liv? tentor och poäng är det som gäller... och en o annan billig öl, då. för sakens skull =)
fisken:
sen du meddelade på bloggen att du har sagt upp dig har du börjat skriva de där makalösa inläggen igen. som gjorde att jag fann dig. som gjorde att en miljon besökare hittade hit.
även om bilderna lyser upp, även om musiken är skön, så är det inte färger och rytmer den här bloggen egentligen handlar om.
skriv vännen! i slutändan är det texterna du kommer bli ihågkommern för. inte låtarna du länkar till. och det är orden som är kärnan, som berör. för de är DINA. comprendes?
jag är helt på din sida i denna diskussionen. studera är som ett äktenskap - ett papper på att man "är" något. helt meningslöst för många människor (inkl. mig), ett ekonomiskt tråkskäl av andra, och ren och skär lycka för de tredje.
Precis det du beskriver upplevde min syster før inte så længe sen. Hon hade børjat på den Sociala Høgskolan hær i Køpenhamn & skulle få nån sjuk titel nær hon blivit færdig. En dag satt hon i salen, tittade sig omkring & tænkte 'fy fan vad dumma alla dessa mænniskor ær som tycker detta ær kul'. veckorna efter hoppade hon av skolan & børjade plugga som skylltmålare i stællet. Hon ær sjælvklart bæst av hela sin årgång.
Alltså! Jag håller med knarket här ovan "Fun is overrated", helt klart! Man får fan bita ihop och knata vidare...
...jag snackar inte om det!
Det jag skulle vilja veta är vad faaaaaan pluggar du till som kommer att kunna göra att du kan jobba i 4 år och sen leva på räntan i resten av ditt liv! ...förmodligen har du väldigt, väldigt små utgifter!
Jag har tuggat mig igenom de där utbildningarna jag har mina titlar men inte fan kommer jag att kunna dra mig tillbaka och leva på nån ränta om ett par år! Det blir snällt till att bo i sitt gula radhus med sin lagom snygga fru i lagoma Sverige....
...jäääävligt länge dessutom!
Välkommen till verkligheten och dröm vidare om att utbildningen kommer att betala ditt liv! Jag har bevisat motsatsen! Empiriskt!
Vill bara skriva (efter att ha varit en anonym läsare av din blogg i hundra år) att jag håller väldigt mycket med. Bor i en typisk studentstad, där det finns studenter överallt, och självklart har man även några vänner som varit/är i den svängen. Dessa människor gör inte så mycket annat än att festa och sova länge på dagarna, och ibland kugga på nån tenta. Uppenbarligen klarar de även vissa tentor, för de går ju ut med någon civilekonom-examen, och får sen jobb i kundtjänst på nåt statligt företag som inte betalar speciellt bra lön. Men vad gör det, när de ändå har kommit på att den här civilekonomhistorien inte var speciellt intressant..
Själv har jag inga studielån utan gick direkt till det jobb jag ville ha och blev lärling. Nu är jag kvar med fast jobb sen 7 år och jobbar kvar för att jag varje dag tycker att det jag gör är roligt.
"Det finns många vilsna människor som bara studerar för att hålla tankarna om framtiden borta."
Och en av dem är jag. Och jag kände mig så träffad av ditt inlägg att jag inte kunde läsa klart det. För jag vill inte veta hur fel jag lever mitt liv nu. Jag trivs ju, men om fem år står jag där med min fina juridikexamen i handen och undrar: Jaha, och vad fan gör man nu?
vad coolt...stencilerna är gjorda av sixten, han är från Eskilstuna....
Jäklar. Det där har ingen sagt till mig förut. Självklart men ändå inte, inte för många, länge inte för mig.
Lyckan kommer alltid i första rummet. Ändå kan det vara så svårt att hitta den.
Skicka en kommentar
<< Home