Hej då, tryggheten.

Det är en väldigt fin Melbourneafton. Kanske hjälper det att september just börjat färglägga trädkronorna längs St Kilda Road. Jag sitter ensam kvar på mitt kontor, lånar fraser, och ser hur sommarbrisen smeker förbipasserande utanför. Själv har jag gjort slag i saken idag och sagt upp mig. Pang bom. Det gick inte längre. När jag började få problem med att sova och började supa mig skitfull allt för ofta var det dags att göra nåt åt saken. Det tog bara ett tag att bestämma mig för vad. Det har jag nog fortfarande inte gjort, men i alla fall. Att stanna kvar på på en arbetsplats som åldrat mig snabbare än något ställe tidigare var inget alternativ längre. Därför lämnade jag en lön som skulle gjort stadsministern grön av avund. Jag har idag sagt upp tryggheten och med hjälp av den fallskärm jag smart nog förhandlat mig till ska jag fundera. Det blir kanske reklambranschen i fortsättningen också, men i så fall på mina villkor. Att bli knullad i röven och rättfärdiga det med att man är snuskigt bra betald kommer inte att hända igen. Hellre mindre cashola och ett jobb jag verkligen trivs med. Nu vet ni.