Minnen från ett liv som inte var

Jag vaknar upp och mina ögon följer linjer i ett tak jag aldrig sett förut. Likt kråksparkar ger de stuckaturen ett trött och lite sorgligt intryck. Någon sorts gryning letar sig in genom smutsiga fönster och jag vänder mig om och tittar på flickan bredvid mig. Vi möttes på Yeltza. Väl? Eller A Bar Called Barry? Hon såg mig över dansgolvet och gick självsäkert mot mig på ett sätt jag inte kunde säga nej till. Kattlikt med blicken fäst i min. Stora ögon. Långa ben. Smala armar. Vi måste suttit ner. Pratat. Hånglat. Men av det minns jag inget. Piller och sprit. Istället vaknar jag av en gryning som visar oss båda i vårt rätta ljus. Det modelliga och vackra är nu något annat. Nåt smutsigare. Fortfarande gracilt, men med en trötthet som vittnar om saker jag inte sett i mörkret. Saker jag borde sett. När hon säger orden vet jag redan. Jag förbannar mig själv medan jag reser mig upp. "Don't go, we can smoke some heroin if you want", säger hon förvirrat till en ryggtavla som redan är på väg, vacklandes ner för trappor och ut i en stadsdel jag inte känner igen. När taxin tar mig hem minns jag inte hennes namn. I duschen ser jag det skrivet på mitt bröst i rött med barnsliga spretande bokstäver. Hur det hamnat där minns jag lika lite. Vi ses igen några veckor senare på en annan bar. Hon minns inte vem jag är.