Sister Winter

Till början är den nästan lite Cat Poweresque. Sufjan viskar till piano och en ensam gitarr. Sakta men säkert ändrar den dock karaktär. Bitterljuva stråkar lyfter den sakta och ger den en annan klang. En annan energi. Till slut låter det nästan Polyphonic Spree över Sufjan och bandet. Det repetetiva och hypnotiska får den mig att vilja ställa mig upp, att stå längst fram vid scenen med armen i luften och skrika med i texten. Sen splittras instrumenten. Sakta lämnar de ljudbilden ett efter ett. Till slut är det tyst. Kvar står en snorig pojke och önskar att fem minuter för en gångs skull kunde varit fem timmar.

Sister Winter - Sufjan Stevens