Starstruck

Jag sitter i en grön manchestersoffa i en ombyggd lagerlokal och tittar på folk som går förbi. Det är en märklig blandning människor, mest musiker och halvgalna designers med kläderna ut och in. Jag tittar på flickan som sitter på golvet bredvid mig. Hon är där även om ögonen vittnar om att åtminstone delar av henne är ute och flyger. Jag vänder mig om åt andra hållet för att berätta om tjejen för Szebastian. Men han är inte kvar. Istället har en ny kille satt sig bredvid mig. Och jag vet att det är ett sånt där läge när man ska hålla sig cool, men eftersom killen bredvid mig är en stor inspirationskälla och någon jag velat snacka med i många år visste jag inte vad jag skulle säga. Undrar fan om inte hakan föll i golvet också. Han ser att jag blir lite förvånad och tittar på mig nyfiket. "You're not Szebastian", säger jag. "True", säger Spike. "You're Spike", fortsätter jag rutinerat. "Yep", svarar han och garvar lite. Sen vet jag inte riktigt vad vi snackade om. Mest nonsens. Han tyckte att min mustasch var cool, vilket gjorde mig barnsligt förjust. Efter en stund satt jag och sa slutrepliken i den här reklamfilmen för IKEA om och om igen. Det var roligt där och då. Spike fnissade. Varje gång. Lite som Hemlige Arne. Det blev i alla fall ett roligt minne. Även om jag mår som en hink med bajs idag. Men det skyller jag inte på honom. Måste varit nåt i vattnet.