Fiskelycka

Självklart var helgen obeskrivlig. Redan när vi lämnade stressen i Auckland bakom oss och körde norrut började allt sakta släppa. Landskapet blev mer kuperat och till slut såg det ut som England på anabola steroider. Böljande kullar och får överallt. Vi tog oss ut till kusten och på den sista slingrande grusvägen fick vi ett sms från Paul som åkt ut tidigare. "It's flat as", skrev han. Det var bleke och han hade redan gjort i ordning båten.

När vi svängde ner i den privata bukten såg vi hur havet bredde ut sig så långt ögat kunde nå. Vi parkerade bilen, klädde på oss lite varmare kläder och gav oss ut. Efter bara ett par minuter stängde Paul av motorn och fisket inleddes. På mindre än en halvtimme hade vi dragit upp fyra stora Snappers varpå vi drog oss in mot land igen. Jag rensade fisken medan Mick lagade till det övriga. Vi satte oss och pratade. Fyra män mellan 23 och 47 som alla flytt sina hemländer hade mycket att prata om. Expat bonding. Vi åt och drack och till slut satte Paul på The Mighty Boosh. Trött och småpackad kunde jag inte sluta skratta.

- I'm a chimney sweeper

- You're a french duke if ever I saw one.

När jag vaknade till i soffan hade de andra gått och lagt sig. Jag gick ner och satte mig på stranden i den kolsvarta lavasanden och tittade ut i mörkret. Delfinerna brukar komma in nära stranden, men den här natten såg jag inget.

Morgonen efter gick vi upp tidigt och åt en brakfrukost innan vi gav oss ut igen. Turen med vädret fortsatte och hela vägen ut till Little Barrier Island låg havet blankt som en spegel. I fjärran såg jag ryggarna av några delfiner som lekte i vattnet, men när jag fick fram kameran var de redan borta.

Vi var ute i tio timmar. Paul lyckades kroka tag i Micks näsa så hårt att det var omöjligt att få ut kroken igen. Jag tvingade trycka igenom kroken så att vi kunde klippa av hullingen med en tång. Mick var mindre glad, men när han efteråt lyckades blåsa luft genom sitt nya hål i näsan log han i alla fall lite.

Trots att vi hela dagen lyckades vi inte fånga så mycket. Eller fångade mycket gjorde vi, men det mesta slängde vi tillbaka igen. Vi hade stora Kingfish på kroken, men tyvärr lyckades de slita sig.

Kvällen blev mer mat och samtal om allt. Vi spelade poker och drack dyrt vin. Som man gör.

Konstigt nog känner jag att jag inte kan beskriva helgen alls. Det är nåt med havet som inte låter sig fångas i ord. Det går inte. När vi slog av motorn, öppnade en öl och jag kände den nedgående solen värma mig i nacken gick min puls ner till nånstans långt under vilonivå.

Paul tittade på mig och log. Han såg hur stressen rann av mig och hur axlar och händer slappnade av.

"This is what it's all about", sa han.

Och jag nickade.