Nån sorts jag
Jag har ett märkligt förhållande till självporträtt. Har alltid haft. Man går runt och lever sitt liv i tron om att man ser ut på ett sätt tills man ser en bild av en själv. Åh fan, är det så där jag ser ut för stunden? Av någon anledning är det inte samma sak med speglar. Där är jag oftast överens om att den som tittar tillbaka på mig är just jag. Nu har jag dessutom nån sorts webkamera inbyggd i datorn. Jag tar en bild per dag för att kolla om jag lyckas fånga den jag är i mitt huvud. Ännu har jag inte kommit ens nära. Det handlar inte om huruvida jag är snygg, fisk eller mittemellan, det rör sig om nåt annat. Så här tycker webkameran att jag ser ut i dag. Märkligt. Nån av oss har fel.
skrev Silverfisken klockan 14:01
26 Comments:
bla bla bla kommentar om att du ser bra ut etc
Det handlar inte om det. Jag har länge levt med en väldig osäkerhet och självförakt. Att titta på bilder av mig själv är en extremt tudelad upplevelse. Utsidan är ett skal som jag inte alltid känner igen, det handlar inte om snygg eller ful, bara nån sorts osynk. Om det nu låter begripligt.
jo, men jag förstår vad du menar. jag kan stå framför spegeln och se ut som mig själv, och i nästa sekund ta en bild på mig själv och helt plötsligt ser jag inte alls ut som jag. fan. vilket är egentligen rätt?
Jag förstår precis vad du menar, tror jag i alla fall. Jag känner mig inte "hemma" när jag ser mig själv på bild. Oftast, men kanske inte alltid.
Är säker på att webkameran har blivit spritt språngande galen, att den har helt fel.. men oroa dig inte, du är inte ensam. Ibland känner jag inte ens igen mig själv på kort.... DET är ganska illa dock!
Må det nya året bringa dig all lycka som du önkar dig.
Haha! Det där är du inte ensam om... Intressant fråga om tål att diskuteras vidare. ;P
Jag tror att många känner sådär. I varje fall gör jag själv det.
Du är smalare än jag minns.
när man ser sig själv i spegeln sitter man ju fortfarande "ihop" med reflektionen men en bild är istället ett dött objekt som är svårare att förhålla sig till. äsch, jag vet inte. men jag känner precis likadant. varje bild på mig är som på en ny människa. de ser inte ens ut att vara släkt
Har du inte blivit lite smal?
Du äter väl ordentligt :-)
Sen ar det val sa att man i spegeln blir just spegelvand och pa foto ratt-vand. Eller om det var tvartom.
Om nu forklaringen kan vara sa platt
ÄNTLIGEN!
jag tycker att det känns som ett skal. när man läser det du skriver så är det så mycket känslor och tankar. så när man ser dig så här så känns det liksom inte riktigt som du... förutom ögona då, det andra är så uttryckslöst.
Jag är snyggare i spegeln än på bild.
Men jag får tillstå att du är förtjusande på bilden.
Kameran verkar tycka att du känner dig smal just nu. För du ser smalare ut än hur jag minns ett annat foto av dig. Eller så luras den för att du inte ska börja tänka nyårslöften om att banta.
Det där är inte du. Jag är ledsen att behöva säga det. Försök igen imorgon.
; )
haha, spännande! jag håller med julia. man är ju spegelvänd i spegeln... så när du tar en bild får du ju se hur alla andra ser dig, men tvärtom mot vad du ser dig... alla människor är ju lite assymetriska.. så om du vill se nåt riktigt freaky ska du titta i spegeln när nån du känner väl speglar sig!
Du ser ut som en copywriter.
Du har ju ett riktigt pokerfejs på bilden. Man kan knappt se om du är glad, ledsen, förvånad mm.
Snygg ändå, och fin frissa.
jag tycker att om man tar en bild genom spegeln så ser det mer ut som en själv. av nån anledning.
men jag tycker det är ett intressant ämne. vem har rätt, spegeln eller kameran?
det lär finnas en vetenskaplig förklarling på det där. hmm.
Hur gammal är du? Har jag funderat länge på...
/Sofia
What a difference a smile would make.
Omg, du är verkligen snygg!
Man blir fan kär i dig!
men du ser ju för jävlig ut tbh. smile bitte
Kameran saeger att du ser ut som Chuck Norris.
jag tycker du ser ut som någon som Steinbeck skriver om
Skicka en kommentar
<< Home