Sex år utan ett leende
Noah har tagit en bild av sig själv varje dag sedan den 11 januari, 2000.
Så mycket gladare har han inte blivit.
Så mycket gladare har han inte blivit.
skrev Silverfisken klockan 11:40
tisdag, januari 30, 2007
Previous Posts
- I'm Connor MacLeod of the clan MacLeod
- Some Kind Of Chill
- Två fulla ryssar, en stubbe och en cykel.
- Minnen från ett land i snö
- Vardagsironi
- Nej men, Marit...
- Bäst
- Man kanske skulle ringa Roger
- Ont
- He's back
18 Comments:
Jag började också på ett sånt projekt några år sedan men pallade bara en vecka :)
Har du sett filmen med killen som var lite halvfet och trött på sit lata liv och som gjorde någonting åt det? Han tog kort varje dag samtidigt som han började sin diet och träning. Killen blev riktigt pumpad, både fysiskt och psykiskt.
Det som faschinerar mig i den här filmen är att han har olika frisyrer varje dag?
Men har tydligen behållt sin blinde frisör.
Man kan detaljstudera varje foto här.
Världens längsta musikvideoprojekt. Själv tänkte jag läsa sagor och bli full. Och filma skiten.
Tacka fan för att han inte ser glad ut med den färgställningen på kläder i garderoben. Samt att han mestadels har varit hemma ser det ut som. Karln har ju inget liv. Jag skulle oxå vara ledsen. Fredo: ha ha ha, I'll be watching!
2356 dagar utan en finne, utan en fräken, inte en blåtira eller en sprucken läpp. Well, en finne eller en fräken kanske vore det troligaste... Men.. är han inte helt omänsklig som inte ens fått en rodnad på 2356 dagar?
Den här är bättre.
Jag blir iaf helt fast. Känns som att allt runt killen ändras men av nn märklig anledning är ögonen på höjd nästan hela tiden, man fastnar i hans ögon... Märkligt.
Fred & Kärlek
Men vad är det med människor och ta bilder på sig själv varje dag? Jag förstår verkligen inte.
det var lite tragiskt. han var mycket snyggare i början. så fort man åldras.. :/
Man kan bli känd för mycket. ;)
jag vill bara att han ska blinka, ögondroppar eller vad som helst!
Och här satt jag och förväntade mig ett asgarv, byte av hårfärg, eller nåt. Men, det har ju inte hänt nåt med killen. Stackars grabb!
jag tyckte man såg en antydan till leende, mycket svagt, då och då.
sen var det intressant när det gick förbi nån tjej i bakgrunden.
och han har iaf rätt fin mun, noah.
Sandra: Ja, man fastnar verkligen i hans ögon. Allting runt omkring, hela hans liv, blir oviktigt när det fladdrar förbi. Men ögonen säger allt, dom blir bara tröttare och tröttare. Det går inte att undgå trots att han byter frisyr och lägenhet. Och vilken blick han har!
Men det hemskade är nästa sista raderna:
A work in progress.
Tänk om jag 50 år senare, går in på nätet, och hittar Norah's ögon igen.
Jag vill inte ha ett liknande bildspel på mig själv. Jag blir fylld till bredden av melankoli bara av det här klippet.
Ja snacka om att ha samma ansiktsuttryck. Ögonen, visst, men kolla på munnen också. Samma samma.
jag såg faktiskt den här snubbens sida för ja, flera år sen, då hade han inte så mycket, men ja, mycket, och redan då hade jag en känsla av att han skulle hålla på i en evighet. jag älskar såna här projekt. hur människor tar sig den lilla minuten varje dag och i slutändan skapar något helt fantastiskt stort. visst började du på något liknande? tar du fortfarande bilder varje dag?
Till skillnad från filmen med de hånglande småflickorna älskar jag den här. Helhelten och detaljerna. Tiden.
Jag håller med Sandra; man fastnar i ögonen. Medan bakgrund och hår fladdrar finns kontinuiteten där i ögonen. Fascinerande projekt.
Skicka en kommentar
<< Home