Hej då, hårddisken.
Det är en sorgens dag. På sätt och vis. Igår kväll bestämde sig min laptop för att dö. Utan förvarning försvann hela hårddisken efter en omstart. Jag orkar inte gå in i på detaljer, men efter att ha pratat med lite it-snubbar verkar hårddisken ligga pyrt till. Jag har back-up på det viktigaste, men många foton, filmer av vänner och annat personligt kan ha gått upp i rök.
Jag vet inte varför jag känner mig så sorgsen. Det känns nästan som att gå ur ett förhållande, minnena kommer finnas kvar, men det vi hade tillsammans, varje dag, kommer inte att finnas mer. Jag vet att det låter jättelöjligt, men jag känner så. Brev, filmer på fyllan, foton, allt är borta. Kanske kan nån reparatör rädda delar av hårddisken, men han lät inte speciellt hoppfull på telefon.
Det känns som att göra slut och gå vidare och jag skrattar lite åt det enfaldiga i att tänka så, men none the less, det känns. Jag har extremt mycket personligt på min dator och även om det finns back-up på en del så har jag inte dubbelsparat alla små minnen och tramsiga saker.
Vissa delar av min dator är som den där skokartongen man hittar ett par år efter man gjort slut med nån; en låda fylld med konsertbiljetter, menyer från kackiga restauranger och konstiga stenar från stranden i Nice.
Min dator var fylld med såna småsorgliga skokartonger.
Och nu är de borta.
Jag vet inte varför jag känner mig så sorgsen. Det känns nästan som att gå ur ett förhållande, minnena kommer finnas kvar, men det vi hade tillsammans, varje dag, kommer inte att finnas mer. Jag vet att det låter jättelöjligt, men jag känner så. Brev, filmer på fyllan, foton, allt är borta. Kanske kan nån reparatör rädda delar av hårddisken, men han lät inte speciellt hoppfull på telefon.
Det känns som att göra slut och gå vidare och jag skrattar lite åt det enfaldiga i att tänka så, men none the less, det känns. Jag har extremt mycket personligt på min dator och även om det finns back-up på en del så har jag inte dubbelsparat alla små minnen och tramsiga saker.
Vissa delar av min dator är som den där skokartongen man hittar ett par år efter man gjort slut med nån; en låda fylld med konsertbiljetter, menyer från kackiga restauranger och konstiga stenar från stranden i Nice.
Min dator var fylld med såna småsorgliga skokartonger.
Och nu är de borta.
skrev Silverfisken klockan 10:41
14 Comments:
jag vet precis hur du känner. igår försvann min "main.htm" på min hemsida, vilket innebär att allt jag skrivit under de senaste halvåret, är raderat. jag har inte varit så smart som dig, att haft backup på det mesta, så det jag har skrivit är forever gone. sorgligt, och jävligt tråkigt. och du beskrev det precis som jag känner.
jag känner med dig. jag är själv lite nervös för min mac. fläkten går konstant. uuhuu. men erkänn vissa saker kanske är lika bra att du aldrig mer kan gå tillbaka och titta på. för vissa skokartonger är kanske inte det bästa för hälsan.
Usch. Jag lider faktiskt med dig. Jag får en isande känsla i ryggraden varje gång jag läser liknande saker. Tänker att: jag borde göra backuper innan det är för sent... men icke! Peppar peppar osv så är marwin still going strong!
Provat lägga den i frysen över natten och sen kopiera till ny hårddisk? Finns flera som lyckats rädda data på det sättet. Värt ett försök, googla!
Jag känner känslan. Verkligen.
Men tänker at det är en mening med allt.
Som i februari då min mobil blev stulen. Alla foton,videoklipp,sms blev borta.Jag hade inte synkat den till datorn dessvärre.
Men då var det bara att släppa taget och gå vidare.
Nya nr fyller listan osv.
nej men fy, skriv inte såna saker, jag får ont i magen.
Jo, visst har vi våra små skokartonger...
Somliga, såna där FengShui-människor, säger att man inte ska behålla sånt, att det "tar energi" ellr något. Vad vet jag. Det gör ont när de tas ifrån en utan att man själv får välja.
Somliga såna där lådor har jag mycket medvetet - nästan rituellt - gjort mig av med...
Daglig backup-rutin is the shit, I tell you!
Inte för att jag själv gör det med material realterat till mina studier backar jag till 2 skilda ställen i veckan, ungefär.
Fast fotona borde jag nog bränna ut igen...
Var la jag DVD-R:erna nu... ?
Känner igen mig! Jag skickade min hårddisk till ett företag i Stockholm (bor i Malmö) och var beredd att betala 10000 kronor (mycket pengar för en student). Men, nej, de kunde inte fixa den! SKIIIIIT!
Hoppas du har bättre tur!
Hade också ett problem med min iBook efter att jag installerat någon uppdatering förra veckan.
Datorn vägrade att starta. Kom upp ett applemärke men sen hände inget, är detta som hänt dig?
För isf är hdd inte död, utan du kan backupa dina filer med hjälp av firewire target mode.
Sen är det bara att formatera och installera om.
Kanske är lite sent men jaja :)
En gång på 90-talet reste jag ensam i Indien i fyra månader med enbart min dagbok som sällskap. Jag skrev, skrev, skrev, samlade på adresser och påbörjade mitt livs stora novell....det var en tjock bok som jag vaktade med mitt hjärta. Så sista dagen i Dehli blev den stulen av en rickshaw-förare i gula kläder. jag sörjer än. Det är inte riktigt samma sak som att förlora allt på en hårddisk, men jag vet hur du känner dig. Tom och "cursed".
Typ, vad har jag gjort för att förtjäna detta? Sedan börjar man fråga sig vad det är meningen man ska lära sig av det. Sörjer med dig Silverfisken.
Det tokiga är att man tror att de där bilderna som försvann antagligen de bästa bilderna man nånsin tagit, men det är de ju bara för att de försvann.
svaret heter Superduper!, schemalägg några backups i veckan. samma sak hände mig för några veckor sedan på min iMac, var riktigt surt. men nu ser jag till att det inte händer igen!
Jag vet att det finns värre saker att råka ut för, men hårddiskkrascher är hemska. Riktigt, riktigt hemska. För mig tar det flera månader att komma över, och inte ens då lyckas jag riktigt släppa taget om det jag förlorat.
Lider med dig.
Skicka en kommentar
<< Home