Natalia
Sydney, nån gång för ett tag sen.
Jules vill bjuda A och mig på lunch. And why not. Vi tar Jules bil ner till Wooloomooloo Wharf där hennes fotograf G möter upp. Sydneys hamn glittrar i kapp med det fina folket.
Vi knallar in på Otto där vi möts av intresserade blickar. Folk tror hela tiden att jag är rockstjärna. Och tro mig, så jävla annorlunda ser jag inte ut. Alls. De är helt enkelt inte vana vid killar som klär sig någorlunda alternativt eller udda. Jag skojar inte. Och eftersom Jules ser ut som någon straight outta Hollywood tar de för givet att vi är såna där. Artister. Eller nåt.
En man på bordet bredvid vårt tittar upp från sin meny. Det är Russell Crowe. Han har en lägenhet i samma hus. Den gick på 15 miljoner dollars. Lagom.
Vi slår oss ner och Jules beställer åt oss allihop. Det gör hon alltid.
- What do you like, darlings?, säger hon jämt, men sen fortsätter hon utan att invänta ett svar.
- The rock oysters are fabolous here, let's start with two dozen of those and keep the bubbly coming, säger hon till servitören.
Och hon har ju rätt. Att sitta på en uteservering vid Sydney Harbour och äta ostron är inte helt fel. Jag har vid det här laget varit i Sydney i tre månader. Fortfarande har jag väldigt svårt att vänja mig vid mitt nya liv, mina nya vänner och för den delen min nya livsstil.
It's pretty fucking far from Linnégatan om man säger så.
De vänner jag fått på köpet med A är alla väldigt Sydney. Väldigt framgångsrika. Väldigt vackra. Och väldigt vana vid att spendera pengar. Jag har själv alltid gillat att leva, men här går det till överdrift dagligen. A spenderade 900 dollar kvällen innan. I och för sig var det kokain och strippor inblandat, men ändå.
Lunchen drar ut på tiden. Jules ringer några samtal och fler vänner ansluter. Vi dricker väldiga mängder alkohol och till slut drar vi vidare till Hugo's i Kings Cross. Tjejerna i Sydney - och framförallt på Hugo's - klär sig som om det vore filmpremiär varje kväll. Det är mycket naken hud och komplicerade urringningar.
Vi fortsätter dricka drinkar och alla blir fullare och fullare. Till slut är det bara A, Jules, jag och en tjej som heter Danni kvar. Danni envisas med att kladda på mig hela tiden.
- Are my lips kissable, säger hon i ett försök att låta förförisk.
Jag tycker mest att hon låter pantad, så jag ursäktar mig och går till baren. När jag kommer tillbaka har det smidits planer. Vi ska gå på strippklubb. Jag som aldrig varit på strippklubb är skeptisk. Men jag har inget att säga till om.
Vi knallar in på en av Sydneys flådigare strippklubbar och sätter oss vid en liten scen. En flicka med väldigt långa ben och väldigt små underkläder börjar dansa framför mig. "Hi, I'm Nikita", säger hon. Det hela känns väldigt osexigt. Jag ser hur Jules pratar med en av värdinnorna. När flickan med småbyxorna dansat klart klär hon på sig och lämnar scenen. Värdinnan som Jules pratat med stoppar henne och säger nåt till henne. Hon nickar åt mitt håll. Gjorde jag nåt fel hinner jag tänka. Nikita kommer fram till mig. Hon lutar sig fram och fattar min hand. Huh?, säger jag innan hon drar iväg med mig. Jag vänder mig om och tittar på Jules. Hon skrattar.
- Have fun, darling, säger hon and blåser slängkyssar my way.
Nikita leder in mig i klubbens bakre regioner.
- Your friend paid for a private dance, säger hon och ler.
Hon är väldigt vacker med sitt korpsvarta hår och gröna ögon. Hon leder mig längre och längre in i klubbens innersta. Hon öppnar en dörr och trycker ner mig i en soffa.
- What do you want me to do first?, viskar hon i mitt öra.
- Can't we just talk, säger jag.
Så det gör vi. Flera gånger frågar hon om hon ska dansa för mig, men jag säger nej. Efter en timme vet jag allt om henne. Hur hon hamnat i Sydney. Att hon lämnat St Petersburg och att hon egentligen heter Natalia. Vi känner varandra. Efter en timme. Hon försöker hela tiden att hålla min hand i sin. Hon stryker min handled när hon berättar om sin syster hemma i Ryssland.
Det knackar på dörren. Diskret.
- I want to kiss you, but there are cameras in here, viskar hon.
Vi byter nummer.
- I've never met anyone like you, säger hon tyst.
Dagen efter ringer hon.
Natalya, milaya moya.
Jules vill bjuda A och mig på lunch. And why not. Vi tar Jules bil ner till Wooloomooloo Wharf där hennes fotograf G möter upp. Sydneys hamn glittrar i kapp med det fina folket.
Vi knallar in på Otto där vi möts av intresserade blickar. Folk tror hela tiden att jag är rockstjärna. Och tro mig, så jävla annorlunda ser jag inte ut. Alls. De är helt enkelt inte vana vid killar som klär sig någorlunda alternativt eller udda. Jag skojar inte. Och eftersom Jules ser ut som någon straight outta Hollywood tar de för givet att vi är såna där. Artister. Eller nåt.
En man på bordet bredvid vårt tittar upp från sin meny. Det är Russell Crowe. Han har en lägenhet i samma hus. Den gick på 15 miljoner dollars. Lagom.
Vi slår oss ner och Jules beställer åt oss allihop. Det gör hon alltid.
- What do you like, darlings?, säger hon jämt, men sen fortsätter hon utan att invänta ett svar.
- The rock oysters are fabolous here, let's start with two dozen of those and keep the bubbly coming, säger hon till servitören.
Och hon har ju rätt. Att sitta på en uteservering vid Sydney Harbour och äta ostron är inte helt fel. Jag har vid det här laget varit i Sydney i tre månader. Fortfarande har jag väldigt svårt att vänja mig vid mitt nya liv, mina nya vänner och för den delen min nya livsstil.
It's pretty fucking far from Linnégatan om man säger så.
De vänner jag fått på köpet med A är alla väldigt Sydney. Väldigt framgångsrika. Väldigt vackra. Och väldigt vana vid att spendera pengar. Jag har själv alltid gillat att leva, men här går det till överdrift dagligen. A spenderade 900 dollar kvällen innan. I och för sig var det kokain och strippor inblandat, men ändå.
Lunchen drar ut på tiden. Jules ringer några samtal och fler vänner ansluter. Vi dricker väldiga mängder alkohol och till slut drar vi vidare till Hugo's i Kings Cross. Tjejerna i Sydney - och framförallt på Hugo's - klär sig som om det vore filmpremiär varje kväll. Det är mycket naken hud och komplicerade urringningar.
Vi fortsätter dricka drinkar och alla blir fullare och fullare. Till slut är det bara A, Jules, jag och en tjej som heter Danni kvar. Danni envisas med att kladda på mig hela tiden.
- Are my lips kissable, säger hon i ett försök att låta förförisk.
Jag tycker mest att hon låter pantad, så jag ursäktar mig och går till baren. När jag kommer tillbaka har det smidits planer. Vi ska gå på strippklubb. Jag som aldrig varit på strippklubb är skeptisk. Men jag har inget att säga till om.
Vi knallar in på en av Sydneys flådigare strippklubbar och sätter oss vid en liten scen. En flicka med väldigt långa ben och väldigt små underkläder börjar dansa framför mig. "Hi, I'm Nikita", säger hon. Det hela känns väldigt osexigt. Jag ser hur Jules pratar med en av värdinnorna. När flickan med småbyxorna dansat klart klär hon på sig och lämnar scenen. Värdinnan som Jules pratat med stoppar henne och säger nåt till henne. Hon nickar åt mitt håll. Gjorde jag nåt fel hinner jag tänka. Nikita kommer fram till mig. Hon lutar sig fram och fattar min hand. Huh?, säger jag innan hon drar iväg med mig. Jag vänder mig om och tittar på Jules. Hon skrattar.
- Have fun, darling, säger hon and blåser slängkyssar my way.
Nikita leder in mig i klubbens bakre regioner.
- Your friend paid for a private dance, säger hon och ler.
Hon är väldigt vacker med sitt korpsvarta hår och gröna ögon. Hon leder mig längre och längre in i klubbens innersta. Hon öppnar en dörr och trycker ner mig i en soffa.
- What do you want me to do first?, viskar hon i mitt öra.
- Can't we just talk, säger jag.
Så det gör vi. Flera gånger frågar hon om hon ska dansa för mig, men jag säger nej. Efter en timme vet jag allt om henne. Hur hon hamnat i Sydney. Att hon lämnat St Petersburg och att hon egentligen heter Natalia. Vi känner varandra. Efter en timme. Hon försöker hela tiden att hålla min hand i sin. Hon stryker min handled när hon berättar om sin syster hemma i Ryssland.
Det knackar på dörren. Diskret.
- I want to kiss you, but there are cameras in here, viskar hon.
Vi byter nummer.
- I've never met anyone like you, säger hon tyst.
Dagen efter ringer hon.
Natalya, milaya moya.
skrev Silverfisken klockan 16:24
9 Comments:
Alltid dessa ryskor...
Det hände aldrig något. Vi var alldeles för olika. Men ja, ryskorna är... speciella.
Snygga menar du. Snygg historia också. Men jag undrar hur du menar att det där livet är långt ifrån Linnégatan. Är inte Stureplan lika posht? Om du gillar kokain går det väl att hitta där också eller? Och pundiga strippor om nu det är så eftertraktansvärt. Patetiskt hur folk kan sukta efter sånt.
Gud vilken fin historia. Me like.
Bra film den där Closer.
bruden: Natalia läste till arkitekt på universitetet. Pengarna hon tjänade som strippa skickade hon hem till sin familj. Om du antar att hon är pundig för att hon strippar så är du väldigt fel ute. Och det liv jag levde i Sydney var inte posh på det stureplanska sättet. Om du läser det jag skriver förstår du nog att jag aldrig suktat efter det på något sätt. Eller så kan du få tro att jag är patetisk. Your loss.
ribb: Visst är den. Min historia är sann. Closer är påhitt (antar jag). Väldigt stor skillnad.
silverfisken: jag menade inte dig, för vad du gillade strippklubben framgick kanske inte helt klart. Menade dina polare som verkade dra linor bla bla och roa sig med tjejer som måste klä av sig för pengar. Trodde du gjorde samma sak som dom som dina polare. My mistake. Gillar bara inte skönhetifieringen av såna liv. Har också varit på strippklubb och intervjuat strippa. Det var bara hemskt ledsamt.
Fanns inget ledsamt över Natalia. Hon var stolt som en amazon. Men jag fattar vad du menar.
http://www.gallerikontrast.se/utstallningar/kommer.html (ifall du kommer t sthlm snart kanske du vill kolla denna)
Skicka en kommentar
<< Home