Pappa
Min pappa är död.
Han somnade in en natt i juli 1999 på Vasa Sjukhus i Göteborg. Cancern hade ätit upp honom. Det fanns ingenting kvar. Inget förutom ett rakbladsvasst intellekt och en dito tunga. Han hade levat med cancern länge, länge. Och att han skulle dö var det aldrig tal om.
För honom.
Vi andra visste.
Vi såg.
Vi såg döden i rummet långt innan pappa ens förstod. Eller ville förstå. För sån var han. Han blundade.
När jag var liten var det min största rädsla i livet. Att något skulle hända mina föräldrar. Att de skulle dö. Jag var livrädd. Jag hade saker för mig. Jag såg till att mina nallar låg på ett speciellt sätt i sängen. Samma sätt. Varje kväll. Annars skulle nåt hända med mina föräldrar. Trodde jag.
När han väl fick cancer var jag äldre. Inga nallar. Jag kunde ta det. Konstigt nog.
Många nätter fick vi samtal från sjukhuset. Han har inte långt kvar, sa läkarna. Så vi åkte ner för att ta farväl. Satt och tittade. Lyssnade på maskinerna och hans ytliga andetag.
Men han hade inte en tanke på att dö.
Han kom alltid tillbaka.
Jag minns en gång. Vi åkte upp till Sahlgrenska och satte oss för att vänta. Han han tappat väldigt mycket vikt och såg på många sätt knappt levande ut längre.
Plötsligt öppnar han ena ögat.
- Vad gör ni här, säger han.
Mamma, som alltid ville undvika ämnet, sa den här gången som det var. Varför vi var där. Han tittade på oss och fnös.
- Vem sa det? Var det den där fula sköterskan här utanför? Hon är så jävla jobbig. Och dum. När hon kom in sist låtsades jag vara död. För att bli av med henne. Hon är så jävla dum. Ni kan åka hem nu. Seså.
Sån var han.
Min pappa.
På begravningen spelade vi "Så skimrande var aldrig havet" i Freddie Wadlings tolkning.
Högt, högt ekade den i kyrkan.
Det hade pappa gillat.
Så skimrande var aldrig havet
och stranden aldrig så befriande,
fälten, ängarna och träden, aldrig så vackra
och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
som när du gick vid min sida
mot solnedgången, aftonen den underbara,
då dina lockar dolde mig för världen,
medan du dränkte alla mina sorger,
älskling, i din första kyss.
Han somnade in en natt i juli 1999 på Vasa Sjukhus i Göteborg. Cancern hade ätit upp honom. Det fanns ingenting kvar. Inget förutom ett rakbladsvasst intellekt och en dito tunga. Han hade levat med cancern länge, länge. Och att han skulle dö var det aldrig tal om.
För honom.
Vi andra visste.
Vi såg.
Vi såg döden i rummet långt innan pappa ens förstod. Eller ville förstå. För sån var han. Han blundade.
När jag var liten var det min största rädsla i livet. Att något skulle hända mina föräldrar. Att de skulle dö. Jag var livrädd. Jag hade saker för mig. Jag såg till att mina nallar låg på ett speciellt sätt i sängen. Samma sätt. Varje kväll. Annars skulle nåt hända med mina föräldrar. Trodde jag.
När han väl fick cancer var jag äldre. Inga nallar. Jag kunde ta det. Konstigt nog.
Många nätter fick vi samtal från sjukhuset. Han har inte långt kvar, sa läkarna. Så vi åkte ner för att ta farväl. Satt och tittade. Lyssnade på maskinerna och hans ytliga andetag.
Men han hade inte en tanke på att dö.
Han kom alltid tillbaka.
Jag minns en gång. Vi åkte upp till Sahlgrenska och satte oss för att vänta. Han han tappat väldigt mycket vikt och såg på många sätt knappt levande ut längre.
Plötsligt öppnar han ena ögat.
- Vad gör ni här, säger han.
Mamma, som alltid ville undvika ämnet, sa den här gången som det var. Varför vi var där. Han tittade på oss och fnös.
- Vem sa det? Var det den där fula sköterskan här utanför? Hon är så jävla jobbig. Och dum. När hon kom in sist låtsades jag vara död. För att bli av med henne. Hon är så jävla dum. Ni kan åka hem nu. Seså.
Sån var han.
Min pappa.
På begravningen spelade vi "Så skimrande var aldrig havet" i Freddie Wadlings tolkning.
Högt, högt ekade den i kyrkan.
Det hade pappa gillat.
Så skimrande var aldrig havet
och stranden aldrig så befriande,
fälten, ängarna och träden, aldrig så vackra
och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
som när du gick vid min sida
mot solnedgången, aftonen den underbara,
då dina lockar dolde mig för världen,
medan du dränkte alla mina sorger,
älskling, i din första kyss.
skrev Silverfisken klockan 17:19
12 Comments:
Så himla fint du beskriver din pappa.
Så vackert och sorgligt! Jag beklagar verkligen! Kram!
Ibland stannar livet upp
Vackert skrivet om din pappa, jag hade ialla fall blivit glad om mina barn skrev så om mig...
Kan inte säga ngt som inte redan är sagt, vackert! Skönt att få växa upp med bra föräldrar. Det ger styrka
Åh. Fina Fishy och fina fishypappa.
Väldigt fint skrivet. Han skulle vara stolt över att veta att du fortfarande har kvar (åtminstone) två av de gåvor han gett dig: ditt hopp och din humor.
tjejr å åter tjejer...
Usch... min pappa ligger på sjukhus. Han har lungcancer. Jag mår piss. Och efter att ha läst detta mår jag inte mkt bättre. Hatar sjukdom, hatar att han har ont...
Min pappa dog också i cancer. Jag hann aldrig säga hejdå. Jag fick inte ens gå på begravningen för min mamma. Hon tyckte inte att det hade varit bra för mig. Men nu skriver jag i en rosa blogg och kan därför inte skriva min mitt livsöde där. Så jag gör det här. Tjo. Bra att du har minnen från din pappa i alla fall. Bevara dem. Hur knasiga de än kan vara.
Min mormor hade cancer.
Cancern spred sig i hela kroppen.
Och tillsist somnade hon in.
Jag satt bredvid och höll hennes hand.
Om man aldrig har sett livet försvinna ur en människa så har man ingen aning om hur det känns.
Varannan person övervinner cancern, inte min mormor eller din pappa, men någon annan.
Och det unnar jag dom.
Min pappa gick bort i cancer för ca 6 mån sedan, jag är 18, han var 49. Han var precis som du beskrev din far, ville aldrig acceptera eller ens inse att han kunde dö. Och han var stark, när han diagnostiserades sa de ca 2 år, han klarade 4.
Jag skriver inte för att få sympati eller medkänsla, det har jag fått nog av. Men när ngt sådant här händer så blir det gärna att man gömmer sig, eller förtränger sorgen och saknaden.. Det gjorde jag iallafall, och det var längesedan jag grät över Pappa. Jag gråter nu.. och det är skönt.. tack för att du delar med dig av din gåva att återberätta vad många andra kanske upplever, men få kan sätta ord på.
Jag vet inte hur gammal du var när du la nallarna på ett sätt så att inte dina föräldrar skulle råka ut för något. Jag är 17 år och otroligt rädd för någon jag älskar ska försvinna från mig. Jag gör saker för att det inte ska hända mina föräldrar något, som att knacka tre gånger i en vägg eller något liknande, jag förstår inte varför. Jag är rädd.
Skicka en kommentar
<< Home