Permesso!
Florens, nån gång på 90-talet.
Min bror pluggade i Italien ett tag. I Perugia. Jag bestämde mig för att åka ner och hälsa på. Min bror bad mig ta med två saker: en skiva av en ny svensk grupp som hette KENT och en annan av en grupp som hette Gene. Sagt och gjort.
Min bror bodde i en kall och lite fuktig lägenhet tillsammans med andra studenter. I köket hade de en enorm kalebass med vitt vin. Inte av bästa kvalitet om man säger så. Mina starkaste minnen av resan är att Kentskivan gick på repeat hela veckan. Fortfarande tas jag tillbaka till Perugia varje gång jag hör "Frank" och "Det blåser på månen".
Det andra minnet är utflykten till Florens. Och katedralen.
Det råkar slumpa sig så att jag är höjdrädd. Nästan paniskt höjdrädd. Jättemanligt, I know. I alla fall.
Min bror och jag var i Florens tillsammans med en kompis till honom och hans bror. Min bror - som vet att jag är höjdrädd - föreslår att vi ska gå upp i kupolen. Där kan man gå längs nån sorts balkong för att komma upp på utsidan av domen. Jag protesterar förstås. Men av någon anledning låter jag mig övertalas. Det kommer gå bra ska du se. Höga räcken och så.
And up we go.
Man får gå upp för en helvetisk massa trappsteg längs en smal trappa. Till slut är vi uppe. Vi går in i kupolen för att ta oss runt och ut.
Jag upptäcker då att räcket är ca 70 cm högt. Räcker mig till knäna. Drygt.
- Inte en chans, säger jag. No way. Never. Det är 90 meter ner till stengolvet. Aldrig.
Jag börjar kallsvettas.
I detta ögonblick tittar jag till den andra gästen i sällskapet. Min brors kompis bror.
Han är likblek och andas som en fisk.
Det visar sig att han också är höjdrädd. Rejält höjdrädd. Jag frågar vakten om vi kan få gå ner igen. Men inte då. Enkelriktat, säger han och pekar ut mot helvetesbalkongen.
Jag tar ett par stapplande steg ut på balkongen/balustraden. Jag trycker mig mot väggen med gelé i benen. Jag börjar hasa mig runt på ett väldigt, väldigt omodigt sätt.
Jag vänder mig om för att titta till de andra. Höjdrädd nummer två kryper på alla fyra. Han är grön i ansiktet och andas väldigt ytligt. Han gnyr och skriker om vartannat. Permesso! Permesso!! skriker han.
Det ser väldigt roligt ut. Jag kan inte annat än le. Jag ser dum ut, men han ser fanimej ut som en komplett idiot.
Hans olycka tar mig runt kupolen.
Har jag berättat att jag varit i Eiffeltornet också?
Jag stannade kvar i hissen.
Han fångade sparken med huvudet
han hade tänkt alla tankar ändå
Han stod inte upp när han fick den
för full för att ens kunna gå
Långsamt glömmer man bort allt
också pojkar i manchestertyg
men jag minns våra skrikiga stolar i köket
och virveln på min kula av porslin
Min vän hade kritvita tänder
Hans kläder luktade rök
så levande att det känns
som om det jag som är död
En blank dank
låg så tungt i min hand
Mer värd än kulor av glas
En dank Frank
Jag kommer aldrig närmre än så
En blank förmiddag i handen på Frank
Han fångade sparken med huvudet
Som att nicka en fotboll i mål
Som att kasta en sten högt över taken
och klättra dit ingen kan nå
Långsamt glömmer man bort allt
också träskor och Gul Blend i smyg
men jag minns saker han sa som gjorde mig större
äldre inte så blyg
På hans jacka satt fyra märken
Hjältar i glittrande tyg
Slade, Kiss, Bowie & Sweet, året när Pinups var ny
En blank dank
låg så tungt i min hand
Mer värd än kulor av glas
En dank Frank
Jag kommer aldrig närmre än så
En blank förmiddag i handen på Frank
Nu är jag större, nu är jag äldre
äldre än du
Nu är jag större, större än du
En blank dank
låg så tungt i min hand
Mer värd än kulor av glas
En dank Frank
Jag kommer aldrig närmre än så
En blank förmiddag i handen på Frank
Min bror pluggade i Italien ett tag. I Perugia. Jag bestämde mig för att åka ner och hälsa på. Min bror bad mig ta med två saker: en skiva av en ny svensk grupp som hette KENT och en annan av en grupp som hette Gene. Sagt och gjort.
Min bror bodde i en kall och lite fuktig lägenhet tillsammans med andra studenter. I köket hade de en enorm kalebass med vitt vin. Inte av bästa kvalitet om man säger så. Mina starkaste minnen av resan är att Kentskivan gick på repeat hela veckan. Fortfarande tas jag tillbaka till Perugia varje gång jag hör "Frank" och "Det blåser på månen".
Det andra minnet är utflykten till Florens. Och katedralen.Det råkar slumpa sig så att jag är höjdrädd. Nästan paniskt höjdrädd. Jättemanligt, I know. I alla fall.
Min bror och jag var i Florens tillsammans med en kompis till honom och hans bror. Min bror - som vet att jag är höjdrädd - föreslår att vi ska gå upp i kupolen. Där kan man gå längs nån sorts balkong för att komma upp på utsidan av domen. Jag protesterar förstås. Men av någon anledning låter jag mig övertalas. Det kommer gå bra ska du se. Höga räcken och så.
And up we go.
Man får gå upp för en helvetisk massa trappsteg längs en smal trappa. Till slut är vi uppe. Vi går in i kupolen för att ta oss runt och ut.
Jag upptäcker då att räcket är ca 70 cm högt. Räcker mig till knäna. Drygt.
- Inte en chans, säger jag. No way. Never. Det är 90 meter ner till stengolvet. Aldrig.
Jag börjar kallsvettas.
I detta ögonblick tittar jag till den andra gästen i sällskapet. Min brors kompis bror.
Han är likblek och andas som en fisk.
Det visar sig att han också är höjdrädd. Rejält höjdrädd. Jag frågar vakten om vi kan få gå ner igen. Men inte då. Enkelriktat, säger han och pekar ut mot helvetesbalkongen.
Jag tar ett par stapplande steg ut på balkongen/balustraden. Jag trycker mig mot väggen med gelé i benen. Jag börjar hasa mig runt på ett väldigt, väldigt omodigt sätt.
Jag vänder mig om för att titta till de andra. Höjdrädd nummer två kryper på alla fyra. Han är grön i ansiktet och andas väldigt ytligt. Han gnyr och skriker om vartannat. Permesso! Permesso!! skriker han.
Det ser väldigt roligt ut. Jag kan inte annat än le. Jag ser dum ut, men han ser fanimej ut som en komplett idiot.
Hans olycka tar mig runt kupolen.
Har jag berättat att jag varit i Eiffeltornet också?
Jag stannade kvar i hissen.
Han fångade sparken med huvudet
han hade tänkt alla tankar ändå
Han stod inte upp när han fick den
för full för att ens kunna gå
Långsamt glömmer man bort allt
också pojkar i manchestertyg
men jag minns våra skrikiga stolar i köket
och virveln på min kula av porslin
Min vän hade kritvita tänder
Hans kläder luktade rök
så levande att det känns
som om det jag som är död
En blank dank
låg så tungt i min hand
Mer värd än kulor av glas
En dank Frank
Jag kommer aldrig närmre än så
En blank förmiddag i handen på Frank
Han fångade sparken med huvudet
Som att nicka en fotboll i mål
Som att kasta en sten högt över taken
och klättra dit ingen kan nå
Långsamt glömmer man bort allt
också träskor och Gul Blend i smyg
men jag minns saker han sa som gjorde mig större
äldre inte så blyg
På hans jacka satt fyra märken
Hjältar i glittrande tyg
Slade, Kiss, Bowie & Sweet, året när Pinups var ny
En blank dank
låg så tungt i min hand
Mer värd än kulor av glas
En dank Frank
Jag kommer aldrig närmre än så
En blank förmiddag i handen på Frank
Nu är jag större, nu är jag äldre
äldre än du
Nu är jag större, större än du
En blank dank
låg så tungt i min hand
Mer värd än kulor av glas
En dank Frank
Jag kommer aldrig närmre än så
En blank förmiddag i handen på Frank
skrev Silverfisken klockan 15:12
7 Comments:
Min höjdrädda kamrat skulle absolut upp i kupolen i St Pauls Cathedral. Det gick inte bra. Hon tog sig ned och kröp sedan så långt ner hon kunde komma, det vill säga kryptan. Turisterna tittade lite undrande på den svartklädda damen som grät så förtvivlat vid en grav från 1700-talet.
Jag kan inte sluta le. Men det är nog bara för att jag har två höjdrädda bröder...
Åh, lite gammal Kent såhär på måndagförmiddan.
Förresten, mina händer blir alldeles kallsvettiga när jag läser detta.
som liten hängde jag knä-veck från de högsta grenarna i grannens kastanj och formade fåfänga drömmar om att besöka Niagara-fallen, Eiffeltornet och Frihetsgudinnan :)
Ojojoj, så jag skrattade. Jag var i Florens i somras. Efter helvetesveckor uppe i norra Italien, Bolzano, och en "internationell informationsdesignakademi" inte ens värdig namnet, hade jag via internet bokat ett hotell och djärvt bestämt mig för att ensam vara i Florens i tre dagar. Som belöning för mina insatser i Bozen. Jag gillar att resa ensam.
Jag hade gjort all research på konstmuseum, arkitektur och vad jag skulle uppleva; klimatet, människorna, maten och staden var underbar. Som väntat. Men hotellet - som jag tyckte var ett fynd först - tog udden av det hela. Ett rum värre än en fängelsehåla, med heroinrökande pipel utanför fönstret, och jag fick förföljelsemani när jag såg övervakningssytemet. Det där hålet i taket över sängen, var inte det...?
Nåväl, hotellet hade en fördel. Det låg i samma kvarter som katedralen. Och hade en ypperlig takterass. Vägen upp var obehaglig men jag stirrade mig själv stint i ögonen i spegeln i den knarrande, svajande korghissen de sex våningarna från källarhålan. Undvek sålunda svindeln som jag drabbas av om jag så kliver upp på en stege. Och belöningen var stor, en bedövande utsikt över hela Florens, åt alla håll.
Samt katedralen med dess kupol - själv undvek jag att ens gå in i den eftersom jag visste att min höjdskräck inte skulle göra det till en berikande upplevelse. Men jag beundrade utsidan från terassen och zoomade in kupolen med kameran. Då får jag se folket som går därute...
Kan såväl tänka mig dig.
*s* Antar att vissa begränsningar ska man lära sig att inte föröska bekämpa. Själv har jag hängt i klättersele i en ek fem meter ovanför marken i ett försök att överkomma höjdskräcken - vilket slutade i att de andra fick bända loss mina fingrar ur barken och knuffa ner mig, medan jag var paralyserad och förblindad av tårar. Besöket i Adidasaffären i Seattle fick också ett abrupt avslut när de hade en gångbro av glas man var tvungen att ta sig över. Space Needle? Icke.
Sorry för en låååång kommentar. :) Fick sån inspiration, antar jag.
kupolen i st peterskyrkan i vatikanstaten ar varre - balkongen pa insidan av kupolen var inte sa farlig men sen blev man tvungen att ga ut genom att ga UPP (one-way system dar med), en liten smal smal trappa inne i kupolens vagg, och ett tag var det val ok, tills man kom valdigt hogt pp i kopolen, och vaggarna brorjade lutan innat, nedat golvet manga manga meter ned, man gick alltsa uppat, lutad innat, med en liten sketen stenvagg som stod och enda skyddet fran ett laaaangt fall. jag grat.
Skicka en kommentar
<< Home