Sebbe
Jag gråter inte så ofta. Men efter att ha läst det här brast alla fördämningar.
skrev Silverfisken klockan 13:43
söndag, september 11, 2005
Previous Posts
- Lördagen då tusentals personer kom till byn
- The tangentbord tango
- Cum in, please.
- Barnbordet
- Attitude
- Paying my dues
- Tala ur skägget
- Farbror
- Reiseleiter
- Names of caressing
21 Comments:
Vilket øde.
Stackars familj och dom små pojkarna :(
Usch.
Det här var bland det värsta jag läst på länge. Man blir helt... ja. Nu kan man ju inte gå utanför dörren på länge eftersom ögonen är helt tjocka och röda.
Jag läste det i pappersupplagan för två helger sedan. Och såg bilderna. Sebbe var en kämpe, det går inte att utesluta.
å gud, gråter fortfarande
Inte ett öga torrt...
Jag läste artikeln på jobbet och shit vad jag fick kämpa för att inte börja storgråta framför alla! En sorglig historia verkligen. Efter att ha läst den så klagar man inte så mycket på sitt eget liv, inte sant?
*snyft*
Sorgligt!
Blev påmind av min pojkväns systerdotter som dog i cancer för några år sedan...
Fördjävligt att barn ska bli drabbade!!
*gråter som fan*
Mmmm... been there.
Nothing destroys you like loosing a child. The UNTHINKABLE, the SO-WRONG - and still it happens; every day. We just don't want to think about it.
And somehow, you survive. There really is no option.
Det är sådana människor som Sebbe som får oss att verkligen uppskatta livet och inte ta det för givet.
samma här. gråter nästan aldrig. men inför det här... /sodan
Men himmel. Sådär orättvist borde det ju inte få vara. Suck.
Vet inte precis om jag uppskattar livet mer, blir bara så ARG och ledsen. Det är så orättvist!
Jo, kanske förresten...
Marie Branner skriver väldigt bra, osentimentalt, men lyckas ändå förmedla smärtan.
Jag är helt säker på att stora bitar av mig skulle försvinna om , gud hjälpe mig, något sådant hände något av mina barn.
Helena Bergströmsgråt med snoret rinnande på bröstet. Fyfan. Men så starkt. Det gick inte att sluta läsa. Hur överlever man?
Det är min största skräck, att något av barnen ska drabbas av något så att de går bort.
Har jobbat på barnonkologen och man förvånades dagligen över den styrka som fanns även hos de yngre barnen. Det är den arbetsplats som jag vuxit mest på som människa.
Vår dotter tillbringade ett år på barnonkologen, men verkar klara sig. När ens barn drabbas av en dödlig sjukdom... Det är precis så hemskt som man föreställer sig, och lite till. Fy fan.
Att läsa en sådan oerhört vacker och samtidigt fruktansvärd text får min kropp att skälva. Jag hulkar framför skärmen, tårarna smakar salt och svider på kinderna.
But even this, will be past?
Aj vad ont det gör att läsa. Riktigt riktigt ont.
/AnnMarie, USA
*gråter också*
...klarade inte ens av att läsa klart...
Å nu sitter jag här med rinnande ögon och näsa....
åh herregud. tårarna slutar inte rinna.
Skicka en kommentar
<< Home