Du är min brödrost

Neill, inflyttad aussie i Göteborg, sitter hemma hos sin svenska flickvän. Han hör spårvagnarna utanför på gatan och tänker med ens på Melbourne och sommaren där hemma. Hon har tänt ljus och lagat en god broccoligratäng. Neill tar en djup klunk Cabernet Merlot och tittar henne i ögonen. Han ljudar något med läpparna utan att säga något.

- What?, säger flickvännen och lutar sig fram för att kunna höra vad han säger.
- Du er fiin, säger Neill på bruten svenska.
- Sweetie, you too. Who taught you that?
- Jak elskar tej.
- Honey!
- Du er min brödrost.
- Eh, what?
- Duu eer miin brööödrost.

Vi fryser bilden där. Brödrost? Vad ville Neill säga? Hur gick det till? För att få svaret får vi gå tillbaka ett par månader i tiden. Neill sitter hemma i sin lägenhet med en svensk vän. Neill berättar att han har problem att lära sig svenska ord. Vännen som är både påhittig och hjälpsam kommer på den briljanta idén att sätta post-it-lappar på alla saker i lägenheten. På allt. När vännen är klar sitter det förklarande lappar på allt. På golvet. På spisen. På kranen. På fönstret. På allt.

I köket är det fullt med lappar. De sitter överallt. På kaklet. På diskbänken. På lådorna. Och på brödrosten.

I en månad funkar allt jättebra. Neill lär sig mer svenska än någonsin. Men efter ett tag börjar klistret på lapparna släppa. Lapparna faller av. Så fort Neill ser en lapp som ramlat av sätter han upp den igen. Men det är i stort sätt omöjligt. Likt gula höstlöv från ett språkträd faller fler och fler lappar av föremålen i lägenheten. Neill börjar få svårt att hinna med. Han börjar sätta upp lappar på fel saker.

Bredvid brödrosten på köksbänken står en blomma.

- Duu eer miin brööödrost.