Kolla! En Röv!

torsdag, januari 19, 2006

Hur jag fick jobb i reklambranschen

1998 gick det inte längre. Jag förstod att Handelshögskolan inte var för mig. Det hade jag ju egentligen vetat sen första dagen, men en dag stod det så helt klart. Mitt pluggande var en flykt från mig själv. För att jag visste att jag inte visste hur jag skulle kunna ta tag i det jag egentligen ville göra. Det jag ville göra hade ju inte någon form ännu. Att det handlade om "kreativitet" hade väl stått helt klart ända sedan jag var liten. Men det fanns också ett stort behov av att få uttrycka mig. Och att få synas.

Jag hade alltid trivts i rampljuset. Då andra i min närhet skydde uppmärksamheten kunde jag aldrig få nog. Dramaestetiskt gymnasium, sjunga, spela och synas, synas, synas. Så hade mitt liv sett ut. Att gå Handels var bara ett sätt att få lite struktur. Tills jag visste vad jag ville. Och det tog tre år. En dag sa jag till min vän Mattias, "Jag kommer inte till föreläsningen idag...faktum är att jag inte kommer tillbaka alls. Jag måste göra det här."

Vad "det här" var visste jag inte. Jag hade en lös tanke att jag ville bli copywriter. Anledningen, tror jag, berodde på att jag alltid fascinerats av reklam plus att Hasse, en nära släkting, äger en byrå i Stockholm. Jag visste egentligen inte så mycket, men att jobba med film och tjäna pengar lät lockande.

Jag ringde upp min släkting Hasse. Han avrådde mig å det bestämdaste. Nästan ingen "lyckas", sa han till mig. De flesta fastnar på skitjobb där de får skriva katalogtexter till Gustavsbergs handfat eller liknande. Samtidigt sitter de bittra och drömmer om boken de aldrig påbörjade.

Dessutom hade jag ju aldrig skrivit. Inte ett ord. Pappa var journalist och krönikör, men jag hade aldrig skrivit nåt. På mammas sida var varenda jävel konstnär, så måleriet hade jag också hållit mig undan från. Troligtvis var det därför jag tidigt valde teatern. Jag levde för att stå på scen, spelade det ena märkligare än det andra i små svåra teatergrupper. Jag ville tro att äpplet fallit längre från trädet än vad som var fallet.

Men till slut, efter några misslyckade försök att komma in på scenskolan förstod jag att jag behövde göra nåt jag var bra på. Jag har ett stort behov av att vara bäst på det jag gör. Det är skitjobbigt, men så är det. Att bara vara bra duger inte. Jag måste vara bäst. Och jag måste även älska det jag gör. Kan inte jobba med nåt jag inte gillar för att sedan gå hem och leva resten av dygnet. Jag måste ha kul, annars går det inte. Detta går förstås stick i stäv med vad våra föräldrar lärt sig. Att jobba handlar om plikt och ansvar. Men jag kan inte leva så.

Om jag tycker något är jätteroligt så vill jag jobba med det. Nåt annat verkar ju galet. Och självförtroende har aldrig saknats. Inte så att jag tror att jag är bra, men jag ser inte varför jag inte skulle kunna vara det. Om jag bara ger mig fan på nåt så lyckas jag. Inbillar jag mig.

I alla fall.

Jag lyssnade förstås inte på Hasse eller mina föräldrar som ville att jag skulle ta examen från Handels. Istället mailade jag till fem reklambyråer i Stockholm. Jag beskrev min situation.

"Hej, jag heter Silver Fisken och jag har precis hoppat av Handels. Jag har ingen erfarenhet, men jag tror att jag skulle bli en överjävligt bra copywriter. Jobba med idéande och film. Varför vet jag inte, jag bara har det på känn. Min fråga är vad ni tycker att jag ska göra. Ska jag söka till någon av reklamskolorna, eller vad?"

Mailet löd inte exakt så, men på ett ungefär. Jag behövde mer råd än nåt annat. Tre av byråerna svarade inte alls. Från TBWA i Stockholm fick jag dock ett långt och uppmuntrande mail från Anna Qvennerstedt. Hon tyckte inte att jag skulle söka nån skola, utan istället försöka få praktik nånstans och sen jobba mig upp.

Det andra svaret jag fick var från Martin Gumpert på Garbergs. Han skrev att han gjort exakt samma sak som jag, hoppat av från Handels för att söka lyckan som copy. "Har du vägarna förbi, kan du väl ringa så tar vi en lunch", sa han. Jag har vägarna förbi på tisdag, faktiskt, sa jag. Det hade jag ju inte, men jag bokade en resa till Stockholm och vi träffades på Garbergs kontor på Kungsgatan.

Vi åt sushi och pratade om reklam. Martin hade tidigare gjort "finöl och fulöl"-reklamen för Spendrups med Robert Gustafsson. Jag vet inte vad jag sa eller gjorde den där lunchen, men Martin tittade på mig och frågade om jag kunde tänka mig att komma på idéer för en kommande kampanj för Spendrups. På skoj. Skulle man byta koncept eller köra vidare på samma, behålla Robert G. eller göra nåt helt nytt. "Skicka ett mail när du är klar, så ringer jag", sa han.

Jag åkte hem till Göteborg och funderade. Hittade på reklamfilmer och annonser. Jag skrev ner mina tankar och skickade tillbaka. Martin lovade att ringa tillbaka direkt. Det gjorde han inte. Jag gav upp och funderade på vad i helvete jag skulle ta mig till nu. Då ringde han. "Du, den här nakenkampanjen du kommit på för spendrups är ju rätt speciell. Jag kan inte ge dig ett jobb, men om du vill kan du få komma hit och praktisera under en månad eller så", sa han.

Och det gjorde jag. Satt i ett hörn och fnulade i sex veckor. Träffade många trevliga människor, såg Iprenmannen skapas och gjorde annat kul. Jag fick blodad tand.

Efter praktiken var slut åkte jag hem till Göteborg och sökte jobb på två byråer där. Kan du komma på intervju i övermorgon sa Ulf Nilsson på ANR.BBDO. Det kunde jag.

Väl där berättade jag min historia för Ulf. Jag hade i princip inget att visa upp. Ulf log och sa, "Kan du vänta lite?". Han lämnade mig ensam i konfan i tio minuter innan han kom tillbaka med en kvinna. "Det här är Rosita. Kan du berätta för henne samma sak du just berättade för mig.", sa han.

Så det gjorde jag.

Rosita log i takt med att jag berättade min historia. Ulf log också. När jag var klar lämnade de rummet igen. Jag var vid det här laget helt övertygad om att de drev med mig. De ville ha en rolig historia att berätta för de övriga på byrån.

"Det var en pajsare här på lunchen utan nåt att visa upp och han ville ha jobb. Mooooohahahaha!"

Typ.

Istället kommer de tillbaka med en tredje stackare. "Det här är Joakim, kan du berätta igen? Snälla".

Så det gjorde jag.

När jag var klar lämnade de rummet tillsammans. De stannade borta i en kvart. Jag var precis på väg att gå när Ulf kom tillbaka.

"När kan du börja", sa han.
"När som helst", svarade jag.
"Ok, vad vill du tjäna?"
"Jag tjänar 14000 på mitt sommarjobb."
"Ok, du får 15000. Kom hit imorgon klockan 09.00"

Jag hade fått jobb.

skrev Silverfisken klockan 14:00

25 Comments:

Anonymous Anonym said...

den här historien tyckte jag mycket om!

15:05  
Anonymous Anonym said...

Fascinerade hur det kan gå till! Inte samma väg jag gick, men jag kände igen mig mycket i det du skrev ändå. :)

15:48  
Blogger Jasmin said...

Jag vill inte verka missunsam, men..:
Ditt as.

15:51  
Blogger in-a-spacesuit said...

15000 hade jag också på min första copyanställning på byrå på Stureplan. Men det var tio år tidigare, 1989. ;-) Annars var din historia mycket ballare än min!

16:47  
Anonymous Anonym said...

Good on you!
=)

17:17  
Blogger Vi på Kantarellen said...

Ja, så får jag bekräftat ännu en gång att man ska gå för sina drömmar och inte för det som är etablerat korrekt.

20:24  
Blogger Karin said...

Och här hade jag tänkt att spendera 3 år på högskolan på Textdesign-programmet!
Nä, nu ska jag hamra ihop några e-mail...;)

Good on ya, förresten!

20:57  
Anonymous Anonym said...

Fick du veta ngn gång grejen med att de försvann och hämtade nya människor?

Men det är skönt att höra att man kan lyckas... verkligen! Good for you!

23:21  
Anonymous Anonym said...

Så nu kommer alla reklambyråer drabbas av 100-tals likadana brev från de människor som läst Silverfiskens blogg och tror det kan gå lika lätt för dem! Kul kul...

00:48  
Blogger Cliff Hanger said...

Inspirerande! Fast jag fortsätter nog att traggla på på högskolan ändå. Tills vidare i alla fall.

02:09  
Blogger Cliff Hanger said...

Jag utgår från att jag kan söka jobb hos dig på samma sätt om jag skulle vilja det någon gång i framtiden, ok?

02:22  
Blogger M said...

"Born to do it" med andra ord!

03:59  
Anonymous Anonym said...

Denna får man tack och bocka för. Väldigt inspirerande! Sitter själv i en lite liknande sits. Pluggar filmproduktion och om ca 1 år kommer jag, liksom du gjorde, stå helt utlämnad åt att själv styra upp min framtid iom att hela filmbranchen typ bygger på freelancing. Jag ska komma ihåg den här historien när det är dags för mig.

04:06  
Anonymous Anonym said...

Oj oj det där lät verkligen som en härlig Jan Cederqvist historia. Är det inte lite elakt att lura små fjortisar att det är så enkelt. Nån annan gång kan du ju berätta baksidan av branschen...

04:13  
Anonymous Anonym said...

Om inte annat så är det grymt inspirerande att höra ifrån den som kämpat , haft lite flyt och verkligen brunnit för att lyckas.

Tycker inte att det luras i denna story , det kan vara så här för en del. Däremot är det ju upp till var och en att tat till sig och försöka i samma anda eller bara låta sig tro att det är så här "enkelt". Allt spelar ju in , timing hos det bolag man hör av sig till , egen utstrålning , sätt att föra sig på och blah blah.
Jag är såld på sådan här berättelser och insipireras , men det ligger ju annat bakom också.

04:41  
Anonymous Anonym said...

Det var inspirerande att läsa! Är nybliven statsvetare och det är svårt att få jobb om man inte kan 14 språk och har trippelexamen samt varit kårordförande. Eller nåt. Nu jävlar ska jag visa alla att jag kan och att jag är bäst. Kram på dig Firren! You made my day.

06:33  
Blogger Thérèse said...

Kommer en fortsättning på historien, hur du fick jobb i Melbourne? Ser fram emot det

08:57  
Anonymous Anonym said...

Ja, Melbourne-delen av the Fish Story vore kul!

01:45  
Anonymous Anonym said...

wonderful :) Paulo Coelho skrev i "Alkemisten" att om man vill något riktigt riktigt mycket så jobbar universum med en åt samma håll ;-) (fast man måste ju göra sin bit förstås)

05:35  
Anonymous Anonym said...

Den vinner som är trägen...

09:22  
Anonymous Anonym said...

så underbart att läsa om.
det går, härligt!
Silverfisken, fan vilket intressant liv du har.

06:00  
Anonymous Anonym said...

Jag funderar mest över om Joakim är samma Joakim som gör att min chef numera slipper massa protester när vi är kallade till dummy mötena....iaf från tjejerna.

04:49  
Anonymous Anonym said...

Skön story! Kul o höra att det är fler än jag som tagit "gräddfilen" in i mediabranschen.

00:11  
Anonymous Anonym said...

drömstory. hur stor e chansen att allt händer igen?

23:10  
Anonymous Melanie said...

Hej. Jag satt och hade ångest över att jag har ett år kvar på min Kultur och Medier utbildning och började googla på jobb som låter lockande. Jag hamnade på det här inlägget och jävlar vad du inspirerar.
Jag ska fan också släppa min svenska mentalitet och bara satsa stenhårt.

Om du känner för det kan du alltid skriva en rad och kanske tipsa lite.
melanieblockley@hotmail.com

Mvh
Melanie Blockley

03:54  

Skicka en kommentar

<< Home

Om mig

Min bilder
Namn: Silverfisken
Plats: Sydney, Australia

I left Sweden for Australia. This is my life.

Visa hela min profil

www.flickr.com
This is a Flickr badge showing public photos from PixelBoy. Make your own badge here.

Previous Posts

  • Förra fredagen
  • En vanlig dag på jobbet
  • Hey!
  • Vill du dansa, sa han.
  • Sex månader
  • Frosseri
  • Dagens bloggtips
  • Ett brev från mamma som gör ont, ont, ont.
  • Masjävel
  • Dear Ann,

Powered by Blogger

Bloggtoppen.se BlogRankers.com Listed on BlogShares