Med bluesen i blodet
Jag började spela gitarr när jag var 15. Som för så många andra pojkar var det väl (ytterligare) ett sätt att försöka bli sedd på. Jag spelade jämt. Låste in mig i mitt rum och spelade skalor och låtar och allt annat man kunde lära sig. Jag var besatt. Till slut gick det så långt att jag började lyssna på Robert Johnson, av många kallad bluesens fader. För att börja vid rötterna. Jag lyssnade på repiga gamla inspelningar av Robban och Howling Wolf och andra bluesgubbar.
Jag började ta lektioner i bluesgitarr. Lärde mig spela slidegitarr och stämma om min gura i olika tonarter. Jag läste böcker och forsatte öva på bluesskalan. Än idag är mina fingrar snabbare i vänsterhanden på grund av alla skalor upp och ner.
Jag åt blues.
Jag sket blues.
Jag var den vitaste bluesmannen öster om Mississippi.
I alla fall i min värld.
Tills jag insåg att flickorna inte gillade blues. De gillade inte Howling Wolf. Eller Robert Johnson. Inte alls faktiskt. Så jag slutade. Det handlade ju inte om bluesen.
Det handlade om att få hångla.
Jag lärde mig Patience med Guns 'n' Roses istället.
Jag började ta lektioner i bluesgitarr. Lärde mig spela slidegitarr och stämma om min gura i olika tonarter. Jag läste böcker och forsatte öva på bluesskalan. Än idag är mina fingrar snabbare i vänsterhanden på grund av alla skalor upp och ner.
Jag åt blues.
Jag sket blues.
Jag var den vitaste bluesmannen öster om Mississippi.
I alla fall i min värld.
Tills jag insåg att flickorna inte gillade blues. De gillade inte Howling Wolf. Eller Robert Johnson. Inte alls faktiskt. Så jag slutade. Det handlade ju inte om bluesen.
Det handlade om att få hångla.
Jag lärde mig Patience med Guns 'n' Roses istället.
skrev Silverfisken klockan 14:43
23 Comments:
...och sedan skapade du en blogg.
Jag har inte fått hångla i Melbourne en endaste gång på grund av bloggen.
Det hade varit som att lära sig spela sitar hemma i Göteborg för att impa på brudar i Calcutta.
Blues är bättre än G'n'R, i min värld iaf! :)
Stick to it!
/ - p
På nåt sätt handlar det alltid om att få hångla..
- - -
åh, en som erkänner varför man gör som man gör. min bror fastnade också för blusen mina öron försökte blunda för oväsendet, men det var kameran som gjorde att han fick hångla. men det kanske du redan provat det med?
Jag dansade i Rekarne folkdansgille... det var ingen hit det heller!
Word!
Man vill hångla.
:)
lite meningslös information.
när jag var riktigt liten var jag inte ett dugg intresserad av att hångla, men jag har alltid varit en uppmärksamhetskåt unge så redan då jag var sju började jag skriva poesi, som jag läste för mina lärarinnor varje dag. de var såklart jätteimponerade, i en vecka, och sen tröttnade de på att ge mig feedback, så jag dumpade poesin och började måla.
och oj, vad alla var imponerade, särskilt mina i vanliga fall så ignoranta föräldrar, men efter några veckor tröttnade de också, så jag slutade måla, och började sjunga. egentligen var det ingen som var imponerad av att jag sjöng dygnet runt, eftersom det var något som öronen inte kunde slippa undan, och barn ska ju vara tysta, men även fast jag aldrig slutade sjunga, började jag skriva låtar, men det var inget imponerande det heller, så jag började spela instrument. det dummaste instrumentet i hela världen för att vara exakt - trumpet.
till en början höll jag såklart på att bli mördad av min familj eftersom jag inte kunde hålla en enda ton, och tyvärr var det till och med så att då skolan upptäckte mig som en satans begåvning på trumpet och satte mig till att göra liveframträdanden för hela skolan, var det ingen i min familj som var intresserad av att knappt ens låta mig öva hemma, de var trots allt skiftarbetare och det var alltid någon som skulle sova. så jag lade av med trumpeten, min musiklärare höll på att få en hjärtattack och jag försökte skylla på att det var så dyrt (600 spänn per termin inklusive lån av trumpet = nada) och han försökte förstå.
jag gick istället med i en kör, så jag skulle slippa störa alla hemma och kunde sjunga i körlokalerna istället. jag var satans duktig där med, och de ville att jag skulle sjunga solo inför hela stora kyrkan en söndag, men med mina nervösa nerver var jag så modig att jag inte ens tog mig till kyrkan den dagen, och sen var det så pinsamt att komma tillbaka till kören och förklara så jag slutade gå dit. jag ville lära mig spela piano istället, jag ville bli proffs, men vi hade inget piano hemma, och nu plötsligt var det faktiskt för dyrt att hålla mig i pianolektioner. så jag började träna aerobics, och gick med i skolans musikal, och med båda fick jag framträda inför hela skolan, men jag fick inte tillräckligt med uppmärksamhet, så jag slutade.
när jag var 16 och nyss hade börjat gymnasiet kom jag dock på det värsta knepet av dem alla - jag är tjej. och som tjej räcker det att man har en viss blick, ett visst sätt att gå, en viss hållning, det behöver knappt ens antyda om sex, det behövs inte, jag är tjej och därmed redan ett objekt för synen, och vips fick jag så mycket uppmärksamhet vart jag än gick. pojkarna älskade mig, och hur mycket jag än förändrats har de alltid älskat mig.
men i slutet av gymnasiet började det bli långtråkigt, jag hade redan vant mig vid alla pojkarnas blickar, så jag gjorde något ologiskt - jag började skriva poesi, igen. men denna gången var det annorlunda, min fotolärarinna, som råkade vara sm-vinnare i poetry slam, fick reda på det, och hon var förbluffad över mina ordkunskaper, och såg genast till att jag fick läsa en dikt inför hela skolan. mina knän skakade så jag höll på att dö, det var som att gränsen var att prata eller sjunga ensam, allt annat kunde jag göra. men det var sista veckan på gymnasiet, ryktena om att hon den där som alltid har pilotglasögon på sig knullar med en svensk rockstar gick redan på rundgång, och jag hade inget att förlora.
några sekunder efteråt bad och bönade min lärarinna att jag skulle komma till halmstad och ställa upp i poetry slam, för hujeda mig vilken jävel jag var på det där. jag tackade ja, men kom såklart aldrig dit. jag åkte till göteborg och hånglade istället.
Hahahahha så djävelsk rätt. Jag hatade alla killar som på varända efterfäst skulle klimpra på guran och gjorde att vi andra inte fick hångla!!!!! Gggggrrrrrrr!!!!
citronmuffin: Häftigt! Det verkar bo en poet i dig.
var var du när jag var 15?
haha. så rätt. som 15åring kan jag ju lugnt hålla med. Alla killar jag känner spelar gitarr. förutom dom som spelar fotboll, och vissa gör både och.
...hahaha... varför stänger "gitarrkillarsomvillblisedda" in sig på rummet och lirar?
Tro mig, brorsan med polare blev inte sedda... men tanken är söt. :)
Jag minns i min ungdom (håhåhå) att den fanns en svensk variant av G'N'R - Glorious Bankrobbers. Det var under en period när jag var svag för sådana där rockerskillar och hängde på konstiga konserter där uppe i hålan. Det gick över och dog ut sen. Nu är det bara indiepop som gäller.
F-N! jag som älskar blues!! *snyft* *lol*
Åh, om jag träffar en kille i femtonårs-åldern som är grym på att spela blues på gitarr är det nog ingen tvekan. Hellre blues än Guns 'n' Roses, och en kille som kan skalor och är helt suverän på gitarr låter verkligen som ett kap. Jag får väl leta vidare...
Det tog inte långt tid för mig heller att förstå att piano och Beethoven inte skulle bidra till något hångel.
Pianot var för tungt för att dras med till efterfester, och ”synthen” ansågs i nära kretsar vara ett instrument från helvetet (Japan).
Men nu är jag glad för att jag fortsatte min klassiska skolning, och med lite ”Sommarsång” av Vilhelm Petterson-Berger kan jag linda vilken 70-årig dam som helst runt mitt finger.
Inte en enda gång tänkte jag på raggningsaspekten när jag började spela gitarr. Jag fattar knappt än att nån kan tycka att det är sexigt med gitarrister- slash - musiker. Jag är iofs rätt, eh, hmm, blåst verkar det som...
Bluestolvor funkar dock utmärkt om man vill gånga efter trettio. Så helt bortkastat var det kanske inte?
/M
Jag har älskat blues sen jag var 15 minst. Aldrig passat in i min ålder. Eller klass. Eller by. Eller vad som helst i stort sett.
Jaha jag var tjejen som VILLE hångla med killen som spelade gitarr, men det funkade ju inte för han satt ju alltid och höll i den där förbaskade gitarren! Bah!
Aaawww....stackras du...om du kommer till MI och halsar pa finns det MASSOR med flicks som gillar bluesgitarrister!!! Jag kan inte garantera ett hangel..men nastan!! *LER*
Skicka en kommentar
<< Home