Running to stand still
Kan du inte vara lycklig här, min pojke, skriver mamma i ett brev. Och det gör ont. För jag vet inte. Det kan jag säkert. Jag kan vara lycklig i Sverige. Men jag är lycklig nu. Jag har slutat fly. Slutat fly från mig själv. Gräset är inte grönare på andra sidan. Eller det kanske det är. Men det handlar inte om det. Det kan alltid bli lite bättre. Men det går inte att hålla på så. Inte för någon som mig. Jag är aldrig nöjd. Jag måste rota mig och leva i nuet. Annars kommer jag aldrig att sluta springa.
skrev Silverfisken klockan 11:45
18 Comments:
Hmm, känner igen mig i det där. Men det är en rätt bra drivkraft, om än kanske, bara lite, destruktiv...
jag tänker jättemycket på det där. Nu bor jag bara 7 mil ifrån mina föräldrar och träffar dom ett par gånger i månaden. Men jag vet att jag helst av allt vill vara 3000 mil bort i flera år. Och jag har fått ungefär samma kommentar som dig av min mamma "Men kan du inte vara närmare än så?" Jag tror inte det, och jag har inte reflekterat över det så mycket tidigare, jag har mest haft tunnelseende mot min framtid. Men nu skulle jag ha såna stora skuldkänslor om jag försvann så långt och så länge. Och det kommer jag ju göra. Fan, kan inte föräldrar bara frysas medans man är borta i flera år.
Australien ar for langt bort kanner jag nar foraldrar borjar bli gamla o sjuka, darfor aker jag hem om ett par veckor efter 4 ar i Melb :) jag ar grymt skrajsen dock, det ar sa annorlunda hemma -_-
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Att "rota sig" är överreklamerat!
Vardagen erbjuder möjligheter att se sig om världen. Något som den äldre generationen kanske inte kunde på samma sätt. För bara 100 år sedan var det ju en jättebedrift att ta sig till ett annat land för vissa.
Själv bor jag iofs dörr i dörr med mina päron, men skulle inte tveka en sekund om/när jag får möjigheten att prova mina vingar på något annat ställe i världen.
Vissa människor är sådana. Och jag tror inte man kan sluta. Man kan nog intala sig själv att man kan det, att man har slutat. Men det är bara en illusion. En momentan smärtstillare.
Det handlar nog mer om att omvandla smärtan till någonting positivt, någonting som får en att må bra. För att förneka att man vill fortsätta framåt, hela tiden, är som att förneka sig själv, det som faktiskt definierar en som person.
Fast. Vi kanske pratar om helt olika grejer...
Det handlar inte om att nöja sig, jag sa alltid att man aldrig skulle det förr. Ja nöja sig. Men det handlar ju om att stanna upp och sluta söka efter nåt bättre, nåt nytt. Kicken. Den försvinner ju alltid efter ett tag iaf så varför inte våga stanna upp och skita i det grönare gräset (som ändå bleknar när man testat) och ge lite ansträngning till det man faktiskt har. Well. Vad jag försöker få fram är att du är inte ensam om att känna så.
Det är inte du som springer eller står still. Livet springer vart det vill. Ibland till andra sidan jorden. :)
Det kommer ALLTID att vara så.
Vissa är födda med fjärilar i magen.
Literally.
Running to a stand still.
Jag vet precis vad du menar. Jag har flyttat 4-5 ggr de senaste tre aren. Men det gar inte att fly ifran sig själv. Försöker dock vara nöjd där jag är nu även om det ar svart att inte borja drömma sig bort sa fort vardagen kommer ikapp.
Mindfullness.
Meningen med livet är att vi ska leva det såsom det är. Här och nu. Inte i framtid eller dåtid. Bara här & nu.
hm, känner igen mig i det där..
Tycker det lät jobbigt det där... Usch... Man ser framför sig att du har varit med om endel som inte är så kul kanske. Hoppas att du mår bättre där du är nu, och att det fortsätter bli bättre framöver.
Kram //Janet
Handlar inte om att fly fran sig sjal, handlar om att allt har sin tid.
spring inte ifran den. ta det lugnt och sluta springa sa loser sig allt, jag lovar.
Varför då prat om New York? Om du inte har behov av att fly längre?
Gräset är inte grönare på andra sidan, men kanske du har lärt dig att gödsla?
Skicka en kommentar
<< Home