A broken nose is a job well done

Vi går sakta längs Southbank. Det är människor överallt. Människor med mål, människor utan mål och människor som ska stå i mål. På onsdag börjar Samväldesspelen och staden kokar av förväntan. Till slut trillar vi in på en bar där vi sätter oss för att vila benen lite. Tysta sitter vi så. Vi beställer mat och en flaska vin. Jag vänder mig sakta om för att titta på människorna i baren. En enorm man tittar tillbaka på mig. Jag låter min blick vandra vidare, men när jag senare tittar tillbaka stirrar han fortfarande på mig. Stora vattniga ögon fångar mina. Jag ler. Han ler tillbaka och reser sig upp. Vad gör människan?, hinner jag tänka innan han kommit fram.

- Hej, är du svensk?, säger han på bruten svenska.

- Öh, ja, svarar jag.

- Can I buy you guys a beer?, fortsätter han.

Innan vi hinner svara vänder han sig om och beställer. Vi börjar prata när han kommer tillbaka. John är Head Coach för Skottlands boxningslandslag, men i sin ungdom spenderade han fem i Malmö medan han pluggade i Lund, berättar han. Vi pratar om Lund och Sverige och om känslan att inte höra hemma nånstans. John är kiwi, bor i Skottland och har hela världen som arbetsplats. De skotska boxarna har just boxats i Oslo och efter samväldesspelen bär det av någon annanstans.

Vi dricker oss onyktra.

Sätter oss närmre varandra.

Vi talar tystare. Viskar ibland. Skrattar och smågrinar lite. Åt allt. Efter ett par timmar måste John gå. Hans boxare väntar på honom i Footscray.

- How'd you know I was Swedish?, säger jag innan han går.

Han tittar på mig, ler och blinkar med ena ögat, sen vänder han sig om och går.

Efter ett par meter har han slukats upp av folkmassan. En urdrucken Guinness är enda tecknet på att han ens varit där. När vi ber om notan för maten visar det sig att den redan är betald.

Tack, John.