Ode till Mårten
Man träffar inte på så många genuint goda människor i livet. De osjälviska. De som finns där när allt skiter sig. Man kanske inte utnyttjar deras utsträckta hand, men vetskapen om att hjälpen finns där är ovärderlig. Folk man upptäcker att man saknar när man inte har möjlighet att träffa dem längre. Folk man tycker riktigt mycket om.
Mårten Westlund är en av dem.
Mårten är en av de få människor jag känner som alla tycker om. Han har en förmåga att göra alla sina vänner glada. Bara genom att vara den han är. Han behöver inte dansa eller sjunga för att få folk att le, det räcker med att han är med.
Det räcker med att han är Mårten.
Och när jag började glida in i nån sorts deprimerad förvirring för ungefär tre år sen var han en av få som förstod. Han fattade inte vad som pågick, men han förstod att nåt var fel. Och han fanns där. Och även om jag aldrig utnyttjade hans hjälp så värmde det mig något oerhört att han fanns där. Att han erbjöd sin hjälp. Han förmanade när det behövdes och han satte mig ner och pratade när det behövdes. Även om jag själv inte såg att jag hade börjat vackla.
Men det hör egentligen inte hit. Jag vet inte varför jag förvånades över Mårtens stöd. För det är ju sån han är. Och det här inlägget börjar låta som ett jag hade kunnat skriva på fyllan, men så är det inte. Jag är helt nykter, sitter i ett 25-gradigt Melbourne och vet inte vad jag vill ha sagt. Jag har ingen tes, och jag vet att jag borde suga på det här inlägget ett tag. Fila på det.
Men jag vill inte.
För det är det vi gör. Vi letar alltid efter ett bättre tillfälle att säga till familj och vänner att vi uppskattar dem. Jag borde skriva, jag borde ringa, jag borde, jag borde, jag borde.
Men vi gör det aldrig.
Vi berättar aldrig för dem att vi uppskattar dem. Att vi beundrar dem för vad de är.
Jag vet att vi är många som tycker det här om Mårten. Och jag tror att andra av hans vänner berättar för honom att han är speciell. Men jag har aldrig gjort det. Så det får bli så här. Lite förvirrat. Nån sorts jag-vill-att-du-ska-veta-att-du-är-en-förebild-och-önskar-att-vi-kunde-ses-blogg. Mitt på blanka eftermiddagen.
För så är det.
Mårten Westlund är en remarkabel människa.
Och han förtjänar att hyllas.
Han förtjänar fanimej en kyss.
Mårten Westlund är en av dem.
Mårten är en av de få människor jag känner som alla tycker om. Han har en förmåga att göra alla sina vänner glada. Bara genom att vara den han är. Han behöver inte dansa eller sjunga för att få folk att le, det räcker med att han är med.
Det räcker med att han är Mårten.
Och när jag började glida in i nån sorts deprimerad förvirring för ungefär tre år sen var han en av få som förstod. Han fattade inte vad som pågick, men han förstod att nåt var fel. Och han fanns där. Och även om jag aldrig utnyttjade hans hjälp så värmde det mig något oerhört att han fanns där. Att han erbjöd sin hjälp. Han förmanade när det behövdes och han satte mig ner och pratade när det behövdes. Även om jag själv inte såg att jag hade börjat vackla.
Men det hör egentligen inte hit. Jag vet inte varför jag förvånades över Mårtens stöd. För det är ju sån han är. Och det här inlägget börjar låta som ett jag hade kunnat skriva på fyllan, men så är det inte. Jag är helt nykter, sitter i ett 25-gradigt Melbourne och vet inte vad jag vill ha sagt. Jag har ingen tes, och jag vet att jag borde suga på det här inlägget ett tag. Fila på det.
Men jag vill inte.
För det är det vi gör. Vi letar alltid efter ett bättre tillfälle att säga till familj och vänner att vi uppskattar dem. Jag borde skriva, jag borde ringa, jag borde, jag borde, jag borde.
Men vi gör det aldrig.
Vi berättar aldrig för dem att vi uppskattar dem. Att vi beundrar dem för vad de är.
Jag vet att vi är många som tycker det här om Mårten. Och jag tror att andra av hans vänner berättar för honom att han är speciell. Men jag har aldrig gjort det. Så det får bli så här. Lite förvirrat. Nån sorts jag-vill-att-du-ska-veta-att-du-är-en-förebild-och-önskar-att-vi-kunde-ses-blogg. Mitt på blanka eftermiddagen.
För så är det.
Mårten Westlund är en remarkabel människa.
Och han förtjänar att hyllas.
Han förtjänar fanimej en kyss.
skrev Silverfisken klockan 16:07
16 Comments:
Nu får du en kyss tillbaka, tack!
Mårten
Lovely. Ja men visst borde vi bli bättre på att hylla dom som verkligen berör oss och finns där på de där speciella fina viset..varför görs det alldeles för lite?
Klokt och snyggt.
Sant.
Jag önskar jag kände Mårten. Det är sannerligen få människor som är genuint goda. Var rädd om honom.
Fint skrivet.
Marten is da shit!
Om det är den Mårten som går på Handels måste jag bara säga att jag håller med dig. Även om jag inte direkt känner honom. Han är grymt jävla rolig också.
hahah skönt om Mårten och jag får schyssta Nile City vibbar av det hela :)
brandmännen som berättar om varandra om sina braiga egenskaper.
Ja, sån är han Scott. Mjuktuff.
Tänkvärt.
Måste vara underbart för Mårten att ha en vän som dig. Någon som visar uppskattning så publikt. Respekt.
Nu började jag gråta lite..Fint och helt säkert sant. Bra att du tog tillvara på ögonblicket, inte alltid man gör det.
Instämmer i omdömmet om Mårten, han är helt outstanding.
Man förstår att den där Mårten är en lika bra kille som du skriver. Googlar man på honom kommer ett arbete från Handels, som handlar om att ändra attityden till hemlösa, upp.
visst är vi dåliga på att ta vara på de tillfällen man får att visa sin uppskattning. Det var otroligt bra skrivet av dig.
Skicka en kommentar
<< Home