Att inget duga till
Det är nåt visst med hösten. I takt med att dagarna blir kortare, och skuggorna längre, vågar jag andas mer.
Jag saktar ner.
Kaoset som alltid funnits inom mig dämpas. Jag blir lugnare. Och trots att jag blivit beskylld för att fundera för mycket är det just det jag gör. Jag vänder mig inåt och vänder på de stenar som måste vändas på. Att vara en rastlös själ har sitt pris. Jag har nästan alltid haft svårt att fokusera. Men hösten hjälper mig. Tar ner mig på jorden och låter mig tänka. Och det jag tänker på den här påsken är bloggen.
Er.
Och mig.
Hur bloggen visat på saker som jag förstås redan visste, men som jag inte tänker på dagligen. Varför jag har så svårt att ta kritik till exempel. Jag har fått över 10 000 kommentarer sen jag började blogga. Jag läser alla kommentarer ni ger, men de jag verkligen kommer ihåg är de elaka. Och det stör mig. För de är inte många. 99,99% av de kommentarer ni lämnat har varit positiva och ändå kommer jag ihåg tio elaka, bokstav för bokstav.
Av 47 kommentarer på mitt inlägg häromdagen om att jag vill skriva en bok kommer jag ihåg de två som bekräftade det jag själv tänkte, att jag inte bör skriva en bok. De andra är snälla och kan därför inte stämma. Ditt skrivande passar sig bättre i kortare form, skriver nån. Och bekräftar det jag själv känner. De var inte elaka, utan konstruktiva. Och de bekräftade att jag inte duger. I mina ögon.
Och det är ju det allt handlar om. Rädslan att inte duga. Jakten på framgång. Att ständigt behöva bli bekräftad.
För att jag vet att jag inget duger till.
Egentligen.
Det finns inget jag kan göra för att få det att försvinna. Oavsett vad jag lyckas med så vet jag att det inte hjälper. Det är ju inte jag som lyckas. Det är nån annan. Nån av de roller jag spelar.
Den framgångsrike copywritern.
Den omtyckte bloggaren.
Krönikören.
De påtagna rollerna.
Som alla är jag.
Men ändå inte.
För hur skulle de kunna vara jag?
Jag duger ju inget till.
Jag saktar ner.
Kaoset som alltid funnits inom mig dämpas. Jag blir lugnare. Och trots att jag blivit beskylld för att fundera för mycket är det just det jag gör. Jag vänder mig inåt och vänder på de stenar som måste vändas på. Att vara en rastlös själ har sitt pris. Jag har nästan alltid haft svårt att fokusera. Men hösten hjälper mig. Tar ner mig på jorden och låter mig tänka. Och det jag tänker på den här påsken är bloggen.
Er.
Och mig.
Hur bloggen visat på saker som jag förstås redan visste, men som jag inte tänker på dagligen. Varför jag har så svårt att ta kritik till exempel. Jag har fått över 10 000 kommentarer sen jag började blogga. Jag läser alla kommentarer ni ger, men de jag verkligen kommer ihåg är de elaka. Och det stör mig. För de är inte många. 99,99% av de kommentarer ni lämnat har varit positiva och ändå kommer jag ihåg tio elaka, bokstav för bokstav.
Av 47 kommentarer på mitt inlägg häromdagen om att jag vill skriva en bok kommer jag ihåg de två som bekräftade det jag själv tänkte, att jag inte bör skriva en bok. De andra är snälla och kan därför inte stämma. Ditt skrivande passar sig bättre i kortare form, skriver nån. Och bekräftar det jag själv känner. De var inte elaka, utan konstruktiva. Och de bekräftade att jag inte duger. I mina ögon.
Och det är ju det allt handlar om. Rädslan att inte duga. Jakten på framgång. Att ständigt behöva bli bekräftad.
För att jag vet att jag inget duger till.
Egentligen.
Det finns inget jag kan göra för att få det att försvinna. Oavsett vad jag lyckas med så vet jag att det inte hjälper. Det är ju inte jag som lyckas. Det är nån annan. Nån av de roller jag spelar.
Den framgångsrike copywritern.
Den omtyckte bloggaren.
Krönikören.
De påtagna rollerna.
Som alla är jag.
Men ändå inte.
För hur skulle de kunna vara jag?
Jag duger ju inget till.
skrev Silverfisken klockan 17:57
55 Comments:
"för hur skulle de kunna vara jag?"
allt du skriver kommer från dig själv, så allt bör vara du.
Och allt handlar inte om att duga, det handlar om att sänka kraven på sig själv.
Kag gillar sättet du skriver på och att börja skriva en bok, kanske inte är din grej. Men samtidigt är det något du vill, så satsa på det även om du kan misslyckas :) Misslyckas är ändå det bästa man kan göra...
Jag skriver alltså inte det här för att få bekräftelse eller förståelse. Jag skriver det för att jag tror att det ganska vanligt att känna så. Och jag är medveten om att jag duger. Egentligen. Men det är en ständigt pågående kamp.
Klart att du är, men hur vet dom som skriver att ditt skrivande är bäst i kort form? Dom har väl inte läst något som du skrivit i längre form. Sen är det alltid så att man kan inte skriva för alla, alla kan inte gilla det man skriver och jag tror att många av dom elaka kommentarer är skrivna av ren svartsjuka. Du har något som dom inte har men som dom vill ha. Jantelagen.. lagom är bäst, men tänk om alla hade följt den känslan att inte duga till, hur hade världen sett ut? Om alla bara hade gjort allt "lagom".
Jag tycker du ska sätta dig ner och börja på din bok, det kan ta 20 år innan den är färdig, det kan ta 2 veckor, huvudsaken är att du får det gjort, det är för dig själv du ska gör det, inte för att bevisa för alla andra att du fixar det att du duger. För det gör du i alla fall, du skriver bra och är älskad av alla som följer din blogg. Man går upp på mogonen och efter alla bestyr med frukost kläder och för vissa, smink så är det din blogg man tittar i, det har blivit en del av morgonen. Något självklart. Som alla borde göra.
Samtidigt förstår jag att du tar åt dig av dom elaka kommentarerna, det hade jag också gjort, problemet är att du grubblar för mkt på dom, du memorerar dom. Och det min vän, är INTE bra.
Skriv din bok, det är många som ser fram emot den :)
det är ju just därför du skall fortsätta med det du gör , eller vill göra.
Bara för att de tankarna finns : jag duger inte och jag skall egentligen inte göra detta.
Gör det för att du kan. Eller vill.
det är 2 bra drivkrafter.
alltså kära jonas! hade min mamma hört mig prata så om mig själv hade jag fått smäll! :)
ibland är det så väldigt mycket enklare än man gör det: du vill skriva en bok. du kan skriva = du kan skriva en bok. efter att det är konstaterat ska man sluta fundera på om man duger och istället fundera på en handling.
jag kommer köpa din bok. och sträckläsa den. easy as that.
hahah detta luktar ångest! Är man som du en rastlös själ.. blir ångesten en trygghet.. en känsla man är bekant med, och därför tycker om! Men vänd detta svårmod och skriv en bok om det! typ världens mest lyckade människa som ändå var mänsklig och inte helt lycklig jämt! hah jag tror att det skulle bli kanon.. för du kan verkligen skriva! du måste kanske bara erkänna det för dig själv!
Det här med att skriva en bok...
Saken är den att det inte handlar om att du ska klara av det eller inte. Det handlar inte om att det på något sätt ska vara en bra bok. För man vet nog aldrig det, förrän boken kommit ut och man får höra vad folk säger. I slutändan handlar det ju om det. Andra människors åsikter.
Det jag tror att du har glömt är att du har en fantastisk möjlighet. Du är någorlunda känd och det finns folk som gillar det du gör. Skillnaden mellan dig och alla andra är att du skulle kunna skriva en bok, bra eller dålig det spelar ingen roll, och folk skulle köpa den. Inte för att den är intressant eller väl skriven, utan för att de är nyfikna. De kanske tröttnar efter första sidan men då har du iaf tjänat en slant på det. Det är ju alltid något.
Det skulle kunna missuppfattas som du gick med håven, men tror inte fallet är så (hoppas inte i alla fall).
Kanske är du inte mogen för att skriva en bok, eller så är det så att man blir det under resan med att skriva den. Så är väl bara att börja försöka och se vart det leder? Det du skriver här gör sig utan tvekan bäst i kort form men så är ju också mediet, bloggen, anpassat för kort snabb stimulans. Mer orkar man inte läsa på en blog. Skulle du köra exakt samma pryl som här i en bok tror jag inte det skulle bl en succe hos kritiker (men säkert köpt av bloggfans). De som säger att du passar bäst för kåseri kanske förutsätter att du skulle skriva en bok likt denna blog, men så är det väl inte nödvändigtvis?
Du duger, du är underbar och bäst. Ingen har någonsin inspirerat mig så mycket som du. Efter att jag råkade slinka in på din blogg har ingenting varit sig likt. På en lördagskväll läste jag igenom vartenda inlägg du någonsin skrivit. Det kanske låter som en trist lördagskväll, men det var det inte. Jag har aldrig velat skriva mer än då. Om du skrev en bok så kan du räkna med att i alla fall jag kommer att köpa den. Tack för att du fortsätter att blogga!
Om du känner så, tycker jag att du ska skriva din bok.... i SMYG!!!
Berätta inte för någon. Jag gör massor med grejor, som jag ALDRIG skulle skriva om på bloggen... det är liksom min privata grej.
Bry dig inte om vår jävla jantelag. Det är avundsjuka som håller Sverige tillbaka! Kram!
Tack, ni är fina allihop. Det här handlar inte om boken, det är mer en allmän känsla jag pratar om. Boken kommer jag att skriva, det är inte det. Jag ville bara glänta på dörren lite.
Så att ni får se hur diskussionerna går där inne.
Det handlar inte om att jag vill att ni ska säga att jag duger.
Det handlar om att duga.
För sig själv.
Jonas... Om alla klappar på axeln helt utan urskiljning blir det ju tråkigt. Tycker du inte?
Sedan vänder jag mig lite emot den svepande formuleringen "skriva en bok". Vad vill du skriva om? Hur vill du berätta den historien? Är du beredd på att lyssna när någon ber dig stryka långa stycken som du älskar? Kan du med att någon sitter och pekar på formuleringar du pulat länge med och kallar dem för "slitet bildspråk" eller "effektsökande". Har du något att berätta som håller? Det där måste du fråga dig själv snarare än om du kan skriva romanlångt rent faktiskt.
Själv tycker jag att det är viktigt att göra läsaren förbannad till och från. Särskilt när man skriver prosa. Annars blir det långtråkig prosa. Det finns för många romaner som är skrivna för att visa att författaren är en bra människa. Skriv inte en sån bok.
Oh well. Lycka till. Men skriv ingen bok om du inte vet vad du vill berätta.
/Goesta
Jag vet precis hur det känns, jag är likadan. Så fort jag får höra hur duktig jag är på det jag gör, hur jag aalltid varit duktig på så mycket, väntar jag bara på att bli upptäckt, på att någon ska märka hur kass jag egentligen är.
Samtidigt har jag så sjukt höga krav på mig själv, att jag inte klarar av att misslyckas med något, för då känns det som om jag äntligen bekräftat det jag alltid trott - att jag verkligen inte klarar av någonting.
Precis som du skriver undrar jag om vi inte alla (eller de flesta av oss) har en släng av den där sjukan, att inte duga som vi är. Den stora grejen med dagböcker och bloggar på Internet för MIG har varit att inse att jag inte är den enda som brottas med sådana känslor. Och i och med den insikten (eh..."insekten" skrev jag först) har jag till stor del lyckats frigöra mig själv. Så vad jag verkligen reagerar på är när du skriver "Oavsett vad jag lyckas med så vet jag att det inte hjälper." Jag hoppas att du inte tänker så - egentligen? För....jag tror man kan ändra på de allra flesta tankemönster, om man verkligen jobbar på det.
Du är en lovely lovely man. Och visst är det lockande att tänka sådär om sig själv, tro du mig, men det leder till slut i fördärvet, och man får inga tack för blygsamhet, och än mindre för snedvriden, nedsättande självkännedom.
Men samtidigt undrar jag ibland om inte lite av bränslet man använder till att fortsätta framåt, aldrig slappna av och försöka bättra sig, söka efter nytt, bättre, större kommer från sådana där känslor.
Filosofi modell Allas veckotidning.
Vet du en sak, jag är helt kass på ALLT, men rätt nöjd ändå, en av fördelarna med att närma sig 50-årsåldern, man har liksom accepterat den man är, *fniss*
/Louise
P.s så du får väl känna dig oduglig några år till, därmed INTE sagt att du ÄR det, jag tycker du verkar va en klipsk kille, och duuu lycka till med romanen D.s
Det är klart att man går runt med rädslan att avslöjas som en bluff. Det tror jag de flesta gör ibland. För mig är det ett till-och-från-stadium.
Kan man inte själv se att man duger så får man börja lyssna på omgivningen som säger att man faktiskt gör det.
Givetvis tar det hårt när man får kritik. Speciellt på en blogg och speciellt av en person som inte ens känner en så pass väl att den har rätt att kommentera så elakt. Trots att man är ute i det offentliga rummet så har man ju inte placerat sig där för att bli omgjord till hackfleisch. Tanken av sig själv som allmängods är svår att förlika sig med. Men ju mer känd/läst man är, desto mer får man nog stålsätta sig.
Vad beträffar de personer som är negativa så kan man peppa sig med de klassiska:
"I ain't here to please" eller "You can't please them all".
Vad beträffar att tro att man själv inte duger så ska man minnas att:
"Även de som inte vågar leva dör nån gång".
Så är det faktiskt!
Du duger! Skriv din bok!
Jag gör nån sorts försök till självanalys. Jag lider paradoxalt nog av ett väldigt gott förtroende. Det finns inget jag inte klarar av. Och samtidigt detta behov av bekräftelse och vilja att "lyckas". Det är märkligt. That's all.
det är alltid så. men jag tycker nog att du ska skriva din bok om du vill och vågar. jag tror inte att du kommer misslyckas, men hur det än slutar så har du ju i alla fall försökt.
plus att jag tycker du är helt fantastisk .. det kan du ju försöka komma ihåg, ännu en av dessa 99,99% goda inlägg. And we all love you
Nej för sjutton, klart du inte duger till... vem gör det? ;-)
Jag tror det är som carin skrev högre upp, att de allra flesta har den där känslan.
Och det ligger nog kanske något i att de som INTE har den kan vara lite omänskliga eller farliga.
Eller är det kanske något man säger bara för att det ska kännas lite bättre att känna att man inte duger? Jag vet inte...
Jag känner igen mig så väl i det du beskriver, jag slåss med samma tankar själv. Jag vill också skriva en bok, men vem fan skulle läsa den?
Hur trög är jag som ens tänker tanken, jag borde väl veta bättre än så... och ändå vet jag någonstans att jag helt säkert skulle kunna skriva en bok som spöar skiten ur väldigt många av de usla böcker jag själv har läst genom åren.
Men nä... för jag duger ju inte. Eller nåt sånt.
Jag tänker inte berömma dig eller bloggen eller så, för jag vet att det inte är det du är ute efter. Men jag förstår. Väldigt väl!
Men... Kunde du inte svara på min kommentar. Jag är uppriktigt nyfiken på hur du resonerar kring det där...
/Goesta
Två saker: Kan NN (valfri dokusåpakändis / f.d. idrottsstjärna / f.d. fotbollsfru, etc) skriva en bok så måste vem som helst kunna göra det. (Frågan är bara vem som ska ge ut "skiten"...)
Och... Krass och bitter (som jag älskar att framstå och kanske är?), så tänker jag oxå: Vem fan ska INTE skriva en bok?!
Det här med att slåss mot sina egna smådjävlar på axeln är du inte ensam om. Och det är svårt att tänka rationellt om sig själv även om allt vore så glasklart om man bara för en dag fick kliva ur sig själv och se på sig själv med någon annans ögon.
Goesta är den enda med ett vettigt svar. De andra kastar rosa kramdjur till fisken.
Jag tror att vi alla känenr igen oss! Främst tänker jag på när min moster påpekar att jag borde pasa mej för vad jag äter (då jag har gått upp några kilo, men fortfarande är normalviktig) hon säger varken att jag är tjock eller att jag behöver gå ner i vikt, bara passa mej, men i mina öron låter det - Du har blivit tjock hanna, ät ett äpple om dagen, det räcker.
MEN jag tor att det är bra för människor att höra lite, bara lite kritik, men, då är det en fördel om man inte tar åt sig!.
Själv tycker jag att du ska skriva en bok, en självironisk bok med humor och lite drama.!
men jag tror även att du skulle klara av att skriva världens mest invecklade bok om sköldpaddor, om du bara bestämmer dej för det. för det är ju det det handlar om, att tro på sig själv, att våga försöka!.
precis sån är jag med. en skillnad: du kommer våga försöka och kanske misslyckas, men inte jag.
Man har blivit uppväxt och formad till att alltid känna att "man ska inte tro man är något". Sedan spenderar man hela livet till att försöka förmå sig att känna att man duger. Naturligtvis tar man bara åt sig det som man redan "vet" - dvs det negativa. Med tiden så inser man att ens föreställningar om att inte duga är bara något som inte kommer från en själv utan man har blivit formad av miljön och samhället. Den där elakingen på axeln, se den som en roll, en sabotör som en gång har skapats. Prata med den och hör efter vart den en gg uppkom? Varför vill den intala dig att du inte duger till att skriva en bok? Har den en gång uppkommit för du blivit sårad och den vill hindra dig från att bli sårat igen? Tänk på att du nu är vuxen och inte barnet som en gg blev sårat - prata med honom.
Fina, fina fisken.
Förstå att man alrig kan hitta bekräftelsen eller önskan om att bli sedd utanför sig själv. Man hittar den bara inom sig - det är bara du som kan bekräfta dig själv.
Kärlek
Så
/who
Jag förstår fortfarande inte problematiken. Vill man skriva en bok och har en idé så är det väl bara att skriva? Herregud. Om den blir bra kan man välan inte veta innan. Man kan väl inte hålla på med att analysera ihjäl sig själv innan man ens vet vad man kan.
Rädsla för att hoppa ner för ett stup med en fallskärm kan jag förstå, men jag förstår faktiskt inte alls rädsla för att skriva en bok.
Du beskriver denna känsla sååå klockrent....kunde inte ha sagt det bättre själv hur jag känner...exakt som du. Tack för att du sätter ord på det ordlösa känslorna...
Är det samma sak som att jag sitter och "leker kontor" hela dagarna och bara väntar på att dom ska komma på mig på jobbet, och komma in och ge mig sparken..för egentligen kan jag inte mitt jobb men jag trivs så himla bra att jag inte låtsas om det..=) Fast alla säger att jag är jättebra i den funktionen jag har på mitt jobb...ändå så känns det som jag luras o väntar på upptäckten, nästan 40 år gammal...haha..
Rosa gosedjur?
Tröttsamt med alla som hängt upp sig på bok-grejen och inte fattar läget.
Jag har en grej jag minns extremt väl från lumpen. Antagligen det enda vettiga som sades, men det fastnade hos mig.
Andra dagen, första uppställningen på gården, vårat befäl:
Det finns fyra nivåer för vad man klarar av. Lägst är vad er mamma tror att ni klarar av. Sen kommer vad ni tror att ni klarar av. Sen kommer vad vi tror att ni klarar av, och den högsta nivån, det är, vad ni klarar av - egentligen.
De senaste dagarna har jag gått i ett frenetiskt tempo genom stan i hopp om att hitta ett inre lugn. Med musiken dånande ifrån ipoden har jag insett att det är de stora beslutens tid. Att stanna kvar i ett liv i exil eller att återvända till ett kallt Stockholm. Att lämna ett bra liv för att leta efter hemma i hemlandet.
Det är så lätt att ständigt vara på väg när livet skriver kapitel. På en evig jakt efter lyckan och på en evig flykt från tvivlet och rädslan att inte duga till. Flykten undan sorgen över kapitlen som livet aldrig skrev. Jakten på kapitlen som livet ännu kan komma att skriva. En del försöker styra livet genom att skriva kapitlen själv. Ibland formar sig tankarna till en bok. Kanske är det dags att sakta ner och våga flyga. Det är de stora beslutens tid.
goesta,
Du har så många frågor. Jag väljer att svara på en.
Jag har tusen böcker inom mig.
Miljoner historier att berätta.
Men jag kommer inte att skriva förrän jag vet exakt hur jag vill berätta dem.
Ok?
Förstår prestationsångesten. Fast jag skulle nog säga att egentligen har du redan gjort det värsta: Du har låtit andra få läsa din dagbok! När du varit som mest privat har du lyckats få så många att vilja läsa och kommentera.Om man kan få sitt vardagsliv att intressera så många då säger det nåt om din berättarförmåga. Jag kan ärligt säga att det har hittills aldrig funnits en blogg som jag har blivit intresserad av förrän jag hittade din. Lycka till!
Andreas: Kan du vara lite mer skitnödig?
Är det inte så att om man känner sig osäker på sig själv så hjälper det inte att andra försöker peppa en för det godkännande man egentligen söker är det bara en person som kan ge en - man själv.
Sen kan jag möjligtvis tycka att människor som älskar sig själva som de är och aldrig lider av prestationsångest i grund och botten är rätt ointressanta.
Ångest verkar vara en ofrånkomlig del av själva kreativiteten, obehaglig men ibland givande. Man känner åtminstone att man lever...
Läser du verkligen alla kommentarer? Även de som lämnas in flera dagar efter att du skrivit inlägget? Hur vet du att "nu har jag fått en ny kommentar på ett inlägg jag skrev för fem dar sen"?
Sista anonym, man kan få alla kommentarer skickade till sin e-post.
så emo
Du är inte ensam! Jag har precis blivit klar med min avhandling i fysik, och jag väntar fortfarande på att någon ska väcka mig mitt inatten och suaga att det var ett skämt. För inte kan lilla jag göra något sådant, det måste vara någon annan som gjort det och jag får all ära... Men innerst inne vet både du och jag att vi faktiskt inte är så dumma, vi måste bara komma ihåg det lite oftare. vi kan göra mycket mer än vi tror och vågar...
"Sista Anonym" till Korova: TACK snälla Korova för att du förklarade!
Hej Silverfisk,
Jag tror man som kreativ människa måste betrakta sin självkritik från två håll.
1. Dels måste man bekämpa sin rädsla. Stig Larsson (the writer) sa nåt om att man helt enkelt måste upp på hästen. Och hästen får inte känna att man är rädd. Just do it-grejen.
2. Men om man ska ta sitt skapande på allvar kan man ju inte nöja sig där. Det ska ju helst bli bra också. Och där tror jag faktiskt att det är rätt att som reklam- och bloggmänniska ha en del respekt för vad författande innebär. Det kan vara så att din lätthet till formuleringar kanske måste tyglas lite. Det ska ju helst vara substans i det man skriver. Och det kräver antagligen mer arbete än att slänga ner några rader på bloggen.
Jag ser fram emot att läsa din bok, som säkert blir bra.
/olivia
Hej Silverfisk,
Jag tror man som kreativ människa måste betrakta sin självkritik från två håll.
1. Dels måste man bekämpa sin rädsla. Stig Larsson (the writer) sa nåt om att man helt enkelt måste upp på hästen. Och hästen får inte känna att man är rädd. Just do it-grejen.
2. Men om man ska ta sitt skapande på allvar kan man ju inte nöja sig där. Det ska ju helst bli bra också. Och där tror jag faktiskt att det är rätt att som reklam- och bloggmänniska ha en del respekt för vad författande innebär. Det kan vara så att din lätthet till formuleringar kanske måste tyglas lite. Det ska ju helst vara substans i det man skriver. Och det kräver antagligen mer arbete än att slänga ner några rader på bloggen.
Jag ser fram emot att läsa din bok, som säkert blir bra.
/olivia
Vill bara bekräfta att du är otroligt duktig på att uttrycka dig i skrift, så jag skulle gärna läsa din bok, för jag fastnar för ditt skrivande.
Och som du själv skriver så vet du att du duger. Egentligen. Men man tvivlar så otroligt mycket. Jag är likadan.
Jag är lika rastlös.
Jag är lika hemlös. Eller rättare sagt kan vara hemma överallt. Som en smart "anonymous" skrev i början, ångesten blir till en trygghet, för den känner man igen.
Äh, jag svamlar, men kör på. Klart du tvivlar, det gör väl alla, men fortsätt. Du kommer klara det.
Mr fish: Dåså. Då är det viktigaste hindret ur vägen. Som jag ser det i alla fall. Kör i vind, som vi sa på trettiotalet.
/Goesta
Alla kan skriva en bok, det handlar om hårt j*a arbete, tålamod och envishet.
Få människor har dock vunnit en kamp mot livets ofullkomlighet.
Lycka till :)
den där psykologen som sa att du kunde läka dig själv borde förlora sin titel...
för övrigt är det lustigt att du i vissa inlägg "outar" hur otroligt dåligt självförtroende du har medan du i andra, som i kommentarerna här, talar om att du faktiskt har ett väldigt bra sådant. hur ska du ha det?
Som vanligt lyckas du sätta ord på det jag, och säkerligen många andra inklusive du själv, känner...
Alla roller vi spelar. Åh, vi ljuger så bra! Men det riktiga jaget; var finns det och kanske främst vem är det och vågar vi tro på det?!?
Du har en enastående förmåga Jonas, jag läser mellan raderna att du tvivlar på detta. Det vill säga jag gör en fri tolkning! Men en gåva är en gåva är en gåva...
Skriv boken du drömmer om! Jag och många med mig, kommer att hänga på låset den dag den släpps i butik.
Till er som tycker att Jonas inlägg är motsägelsefulla; inse att det är skillnad på självkänsla och självförtroende...
Du duger, jag svär, du duger!
och för att inte bara ta åt dig av dom dåliga kommentarerna så måste du läsa dom braiga kommentarer dubbelt så många gånger!! Dt lär duga :D
Oj oj oj... Är det vår generation eller? Upp på toppen och hoppas ingen avslöjar en... Och allt negativt minns man, men det positiva viftar man rodnande bort.
Vem kan veta hur ditt skrivande passar bäst? Jag röstar på en roman. För det är roligt och renande att skriva.
Så tack.
Och det här inlägget hjälpte mig. jag har hela påsken funderat på om jag verkligen passar som socialsekreterare. För mycket ansvar. För många liv. Men det så klart jag klarar det. Lika bra som någon annan.
Jag känner igen mig. Alltför väl. Fan.
hej jonas!
Allt som är skrivet behöver inte vara långt och å andra sidan kan poesi vara hur långt man vill. läste din blogg för första gången idag...måste säga att det känns som poesi!
Jag LOVAR dig att folk som skriver att du inte klarar av det är avundsjuka. Det är inte bara ett talesätt att avundsjuka klankar ner på andra...
Du ser själv hur många som fastnat för dig här, du skriver så otroligt infångande. Det ENDA som fattas är lite mer självförtroende. För tyvärr kommer inte varenda människa att hylla dig, så funkar det inte för någon.. :/
Jag tror på dig som fan så in i helvete i alla fall! :)
Skicka en kommentar
<< Home