Jag tänker inte låtsas om att det här just kom från mamma.

Nej, du har helt rätt, mammas gamla soffa är inte mycket att längta efter. Den, som först var min, sen din, sen Beppes, sen min igen åker på tippen i morgon. Har precis köpt en ny, eller snarare en gammal på Blocket som vanligt, bäddsoffa att ha i lilla Stockholmslägenheten.

Det är nog så att din rotlöshet är en gåva från mig. Det måste ju inte vara en nackdel, utan en positiv sak, det här att man har en förmåga att känna sig hemma var än man slår ner sina bopålar. Antar att det, till viss del, beror på en inre styrka. Tryggheten och hemkänslan finns inte i något gammalt barndomshem som oförändrat står kvar och väntar på en, utan i det faktum att man känner sig stark och hemma i sig själv. Kanske beroende på att man som liten var ett älskat barn.

Även om ditt och mitt liv skiljer sig på många sätt så är det här någonting vi har gemensamt. Efter några år vill man vidare. I mitt fall är det en cykel på 4-5 år och det är lika spännande varje gång. Vad i behovet att dra vidare beror är ju en annan sak att reda ut, men det gör vi någon annan gång. Så länge man inte känner behov av att dra vidare alldeles själv så gör man ju inte så stor skada.