I'm bloody Hisingen

Korova,

Jag blev lite förbannad för att det kändes som att du ifrågasatte om jag visste mitt eget bästa. Lite som att du VET att jag har problem med nåt jag inte erkänt för mig själv. Och så är det inte. Det är inte dig jag reagerar mot egentligen. Det jag blir förbannad över är svenskarnas oförståelse att någon kan vara lycklig trots att de inte lever efter den svenska normen: villa I SVERIGE, vovve och volvo. Jag har stött på det så många gånger.

En del människor måste, för att må bra, stå i ständig kontakt med sin familj. Ringa minst en gång i veckan och komma hem på besök när det vankas långhelg.

Jag är inte sån.

Jag är självständig. På många sätt är jag säkert för självständig. Sån har jag varit länge, länge. Många av mina vänner skulle säkert säga samma sak. Killen är så självständig att man knappt vågar närma sig honom.

Men sån är jag.

Det kan förstås bero på många saker. Att komma till pudelns kärna ett par minuter innan jag åker till jobbet är förstås omöjligt, men jag tänker försöka.

När jag fyllde 15 fick min pappa cancer. Det var dags att växa upp. Att inse att ens föräldrar är dödliga är ett hårt slag för vem som helst. Eftersom min pappa var 47 när jag föddes hade jag varit extremt medveten om det hela mitt liv. Man utvecklar tidigt förberedelseplaner på att man en dag måste klara sig själv.

Förmodligen var det vad jag gjorde.

Pappa levde i mer än tio år till. Varje dag var dock en fruktansvärd väntan på att han skulle dö. Innerst inne förberedde jag mig. Jag byggde upp murar för att klara mig själv.

Idag är jag den jag är - en envis och väldigt självständig människa. Jag älskar min familj och jag är ledsen att jag inte kunnat träffa min nyfödda brorsdotter. Men jag lever mitt liv här. Jag har valt att jobba med ett jobb som kräver min fulla uppmärksamhet. Dessutom bor jag så långt från Sverige som det är fysiskt möjligt. Att dra hem ett par dagar är det inte snack om.

Och jag har ingen hemlängtan.

För många är det ett otroligt kontroversiellt uttalande. En del drar efter andan och tror att det måste finnas underliggande orsaker. Undrar vad som hänt i hans familj, yada, yada, yada.

Not a fucking thing.

What you see is what you get.

Tyvärr har jag inga smaskiga hemligheter till varför jag valt att leva mitt liv utomlands. Jag skrev om det alldeles nyligen i ett annat inlägg. Och min mamma svarade på det.

Det finns andra saker som människor inte kan förstå. Vissa förstår inte hur nån kan välja att leva ett liv utan att skaffa barn. Jag är inte sån, men jag tänker inte tolka in en massa i deras val. Människor är extremt komplexa människor. Det finns inga enkla svar. Att anta att jag är rädd för något bara för att jag inte flyttar hem är helt enkelt att göra det för enkelt för sig.

Kanske flydde jag Sverige för att finna mig själv. Det behöver inte betyda att jag måste åka hem för att hitta den jag letar efter.

För den personen finns inte i Sverige.

Den jag letar efter finns inom mig.

Att leta nån annanstans är meningslöst.

Jag reste och insåg att allt jag kunde göra var att vända mig inåt. Och för att kunna vända mig inåt behövde jag lämna Sverige bakom mig. När jag sen fann vad jag sökte insåg jag också att jag inte behövde Sverige för att vara lycklig.

Så där har ni mig.

Bli inte arga på Korova nu. Jag försöker vara öppen och personlig i det jag skriver, så själva ifrågasättandet är en del av bloggen. Jag behöver inte svara på nånting, men jag gör det gärna. Jag tycker om att vara öppen. Det som gjorde mig förbannad var den förhastade slutsatsen att jag döljer något - kanske även för mig själv - bara för att jag inte lever tomtebolycka hemma i Sverige. Så är det alltså inte. Det går alldeles utmärkt att leva sitt liv i Kiel, Bangalore och Melbourne också.

Jag bär mitt Sverige inom mig.

I'm an island.

I'm bloody Hisingen.