Och månen har sin gång
Det är upp och ner. Slitsamt. Jobbet tär och tar stora tuggor av mitt förstånd och vilja. I kontrast till det är nästan allt annat bra. För någon som levt för jobbet väldigt länge är det nytt. Och lite skrämmande. Att inte vilja att helgen ska ta slut. Att inte vilja alls. Att se fram emot semestrar som hägrar på horisonten och annat.
Det är nya känslor.
Bra, men samtidigt jobbiga. Antar att det är en ny fas i mitt jobbande. Eller en brytpunkt. Vi får se. Äta måste jag ju. Jag har alltid varit en person som sluter mig när det är mycket på jobbet. Orkar inte göra så mycket. Det mesta blir lidande. Speciellt kontakten med vänner och familj.
Och nu bloggen.
Jag ler av bara tanken. Bloggen har blivit en del av mitt liv. Men ändå inte. I vanliga fall har jag alltid ett uppslag på gång. Inspireras av allt från stort till smått. Men när jobbet äter på mig orkar jag inte annat än försvara mig. Blogga vill jag göra när jag verkligen känner för det. Kanske blir det redan ikväll. Men kanske inte. Jag tänker inte sluta, men idag och fler dagar än förr känner jag helt enkelt ingen lust. Orkar inte vända och vrida på orden. Inte leka eller roa. Vill berätta. Det handlar inte om att jag inte vill skriva. Men inte nu. Inte idag. Kanske ikväll. Vi får se. Om ni orkar hänga kvar.
Det är nya känslor.
Bra, men samtidigt jobbiga. Antar att det är en ny fas i mitt jobbande. Eller en brytpunkt. Vi får se. Äta måste jag ju. Jag har alltid varit en person som sluter mig när det är mycket på jobbet. Orkar inte göra så mycket. Det mesta blir lidande. Speciellt kontakten med vänner och familj.
Och nu bloggen.
Jag ler av bara tanken. Bloggen har blivit en del av mitt liv. Men ändå inte. I vanliga fall har jag alltid ett uppslag på gång. Inspireras av allt från stort till smått. Men när jobbet äter på mig orkar jag inte annat än försvara mig. Blogga vill jag göra när jag verkligen känner för det. Kanske blir det redan ikväll. Men kanske inte. Jag tänker inte sluta, men idag och fler dagar än förr känner jag helt enkelt ingen lust. Orkar inte vända och vrida på orden. Inte leka eller roa. Vill berätta. Det handlar inte om att jag inte vill skriva. Men inte nu. Inte idag. Kanske ikväll. Vi får se. Om ni orkar hänga kvar.
skrev Silverfisken klockan 14:06
21 Comments:
Okidoki, vi ses när vi ses. Stressa inte ihjäl dig!
Man måste ingenting. Om det finns annat i ditt liv som är viktigare än att blogga åt oss hängivna Silverfisksläsare - what to do?
We love u anyway.
Vi hänger kvar.
Självklart. Ingen stress. Det är en strålande morgon.
hey hey , schyssta varningsignaler du beskriver.
se till att inte göra annat än det du själv verkligen vill nu ett bra tag. Och om detta innebär ingenting är det bara bra ffs.
Jobbar du vidare som du gör är det stor stor risk att du blir en ännu värre grönsak.
Du är mig i vintras Silver.
Hoppas du reder ut det innan det är för sent bara :)
I'll be here, som vanligt.
Du har inte funderat på att byta jobb?
Förhoppningsvis är det så att du bara bloggar för din egna skull. Det skulle vara illa om du gjorde det för andras skull.
Hoppas det ordnar sig.
Sådär kan jag också känna - och det är väl därför som det inte har hänt något på min blogg nu sedan 17 maj... Voj voj - och nu är det snart juni... Suck.
Men jag får mina ryck, skriver när jag känner för det, har tid för det. Skriva vill jag, men ibland (ofta) finns det annat som är viktigare. Så ta det lugnt, din bloggadress är tryggt kvar bland Mina favoriter :)
Ta det varligt! Prioritera ordentligt så att orken inte tar slut...
Gör det du känner för. Du har inga skyldigheter gentemot dina läsare... Du är underbar och unik, och den som väntar på något gott väntar gärna... Vi är kvar även i framtiden.
Ta väl hand om dig!
*sitter rak i ryggen och med händerna i knät*
Joråsatt... här sitter man. Troget. Och vet att allt har sin tid.
Bloggtorka kan hända den bästa.
Jajjemen, jag väntar :).
Var rädd om dig bara.. och lyssna på kroppen. /Malin
feel no pressure le silverfisk! vi hänger kvar o du behöver inte roa oss. har ngn silverfisk-ångest kan man ju titta tillbaka i arkivet! ta vara på dig.
oss blir du inte så lätt av med ;-) och det GåR ju att pausa ibland, ljug om du måste. Säg att du ska åka bort. *grin*
Instämmer med alla andra här; ta hand om dig och blogga bara när du har lust.
Känner precis igen det där med att sluta sig när jobbet blir för mycket. Det har kostat mig både relation och en hög med vänner. Man kommer till en skum punkt då man väljer bort familjen, då man väljer att stenfokusera på jobbet -trots att man vet att man mår dåligt av det. Men ambitionen och kraven på en själv är högre. Ungefär där är jag idag. Låt inte detsamma hända dig.
Vi har ingen brådska, vi ska ingenstans.
Man hänger kvar. För man gillar´t.
Vad du än skriver är skönt att läsa.
..fast... Nu har jag gått på promenad och funderat lite. Kanske ska vi inte vara för förstående så att du slutar skriva helt? Jag tror jag talar för de flesta när jag säger att vi hellre läser inlägg lite mer sällan än inte alls. Så när vi säger att vi är förstående och oroar oss för dig och tycker att du ska ta det lite lugnare vill vi ändå inte att du ska ta det FÖR lugnt. Hajjar du? :)
Självklart försvinner inte man någonstans. Bra läsning kan man vänta på! Älskar att läsa din blogg och höra dina funderingar om vad som händer omkring dig./ Lisen
Skicka en kommentar
<< Home