Att skriva
Jag har funderat väldigt mycket på det här. Om det är så att jag kan skriva. Jag är ärligt talat inte helt övertygad. Men jävlar i havet vilken respons jag fått sen jag startade bloggen för nästan exakt ett år sen. Det finns uppenbarligen folk som tycker att jag kan skriva. Och jag undrar varför. Inte varför ni tycker det, utan om det verkligen är så. Och om det är så att jag "kan" skriva, eller uttrycka mig i skrift, varför är det i så fall så?
Min pappa var journalist, min halvbror är journalist på aftonbladet och andra personer i min släkt har skrivit. Men jag har aldrig gjort det. Aldrig. Jag har heller aldrig uppmanats att skriva. Har aldrig skrivit dagbok, har aldrig skrivit noveller eller nånting. Det har aldrig lockat mig. Och därför är jag nyfiken. Är det så att jag kommer från en skrivande familj, och att jag därför har någon sorts fallenhet för det (om man nu tycker att jag har det vill säga), eller är det så att skrivandet bara är ett sätt att förmedla mina tankar? Att jag hade varit hyfsad på att berätta historier oavsett val av medium?
Jag var aldrig killen som satt och skumläste klassikerna. Jag läste femböckerna, bröderna Hardy och Clavells Shogun när jag var yngre. Visst, jag läste kanske en bok eller två, men inte så väldigt mycket mer än nån annan. Om jag nu "kan" skriva, var kommer det ifrån? Jag sätter mig vid tangentbordet och orden flödar ur fingrarna.
För så är det.
Sätter jag mig en meter från tangentbordet flödar ingenting. Inga tankar formuleras. Men så fort jag sätter fingrarna till tangentbordet kommer tankarna. Det är också därför mitt skrivande ser ut som det gör, med korta meningar och talspråk i skrift. Jag skriver inte. Jag trycker fram mina tankar. Många tycker att det är utstuderat och töntigt, men så bloggar jag.
Sen ska jag väl vara ärlig och säga att jag kan skriva annorlunda. Jag hade valt längre meningar, fler kommateringar och bisatser om jag skrev "på riktigt", men detta är mitt sätt att förmedla tankar.
Men kan jag skriva?
Och i så fall varför?
Det funderar jag över.
Dagligen.
Min pappa var journalist, min halvbror är journalist på aftonbladet och andra personer i min släkt har skrivit. Men jag har aldrig gjort det. Aldrig. Jag har heller aldrig uppmanats att skriva. Har aldrig skrivit dagbok, har aldrig skrivit noveller eller nånting. Det har aldrig lockat mig. Och därför är jag nyfiken. Är det så att jag kommer från en skrivande familj, och att jag därför har någon sorts fallenhet för det (om man nu tycker att jag har det vill säga), eller är det så att skrivandet bara är ett sätt att förmedla mina tankar? Att jag hade varit hyfsad på att berätta historier oavsett val av medium?
Jag var aldrig killen som satt och skumläste klassikerna. Jag läste femböckerna, bröderna Hardy och Clavells Shogun när jag var yngre. Visst, jag läste kanske en bok eller två, men inte så väldigt mycket mer än nån annan. Om jag nu "kan" skriva, var kommer det ifrån? Jag sätter mig vid tangentbordet och orden flödar ur fingrarna.
För så är det.
Sätter jag mig en meter från tangentbordet flödar ingenting. Inga tankar formuleras. Men så fort jag sätter fingrarna till tangentbordet kommer tankarna. Det är också därför mitt skrivande ser ut som det gör, med korta meningar och talspråk i skrift. Jag skriver inte. Jag trycker fram mina tankar. Många tycker att det är utstuderat och töntigt, men så bloggar jag.
Sen ska jag väl vara ärlig och säga att jag kan skriva annorlunda. Jag hade valt längre meningar, fler kommateringar och bisatser om jag skrev "på riktigt", men detta är mitt sätt att förmedla tankar.
Men kan jag skriva?
Och i så fall varför?
Det funderar jag över.
Dagligen.
skrev Silverfisken klockan 17:54
37 Comments:
Det är just för att du skriver på det sättet som jag läser dig. Du skriver på ett sätt som gör att det alltid är lätt att ta till sig det skrivna, orden flödar in på samma sätt som de flödar ut. Att dina texter dessutom har ett innehåll som gör att man fastnar och roas är ju ett klart plus. Så jag tror att det är som du säger, historieberättare hade du varit hur historierna än hade kommit till och förmedlats.
I mina ögon kan du skriva. Jag vet inte hur många böcker jag lagt ifrån mig för att texten måste tragglas igenom. Dina texter flyter. I mitt tycke är det att kunna skriva.
Det finns ju olika typer av "skriverier", talang för det ena behöver ju inte utesluta det andra? Jag skriver aldrig personliga texter - dagbok, noveller eller annat.
Men, i mitt arbete skriver jag massor - hela tiden - för andra. Det går hem, det fungerar och uppskattas. Ändå är det ingen jag känner som ser mig som en skrivande person. Trots att jag skriver 24*7.... egentligen...
/a
En klassisk fråga. Kan jag skriva? Alla "kan" skriva och det är ju därför det är så lätt att ha åsikter om texter. Eller att en reklamkampanj oftast (läs: nästan alltid) bedöms efter vad den säger i text, inte i form.
Är det därför jag, som AD, väljer att skriva vid sidan om, för att få den respons mitt lilla ego kräver? Jag upplever i alla fall att jag får en lika stor kick av att läsa mina egna texter som att läsa vad andra tycker om den.
Det finns de som har det där lilla extra och så finns det de som kan blaja på utan att det händer ett dugg hos mig som läser.
Och om detta kan man skriva hur mycket som helst. Hur som helst, jag tycker att du skriver som allra bäst när du kopplar på känslorna och kopplar bort ironin. ; )
Man kan ofta mer än man tror... Och det du kan gör du bra. Tycker jag.
Jag tror Bullshit ovan har rätt men ändå inte. Alla kan formulera sig på något sätt. Alla får dock inte ner det på papper (eller dataskärm). Jag formulerar mig bäst när jag tänker högt eller tyst. Sen får jag inte ner det i text när jag försöker skriva. Ska jag skriva något som jag själv tycker är bra måste jag formulera det flera gånger i huvudet innan jag skriver ner det.
Sen vet jag inte, du jobbar ju med ord daglgen? Och du har jobbat med teater? Även om du inte ser det som ett traditionellt skrivande så är det ett jobb eller lekande med ord. Du kanske är för insnöad på att "skrivande" ska producera en text på ett papper?
Trots att du bor i Australien har du inte lämnat den där typiskt svenska blygsamheten =). Jantelagstänkandet. Att inte våga säga "Fan vad bra jag är" i rädsla för att folk ska titta snett och viska "Vem tror han att han är egentligen?".
Trist som bara den ju. Du är hur bra som helst!
Utöver det intressanta innehållet i dina texter bygger du även dina meningar på ett sätt som tilltalar läsaren. Man behöver aldrig läsa om en mening två gånger för att ta in vad du verkligen menade.
Ditt sätt att skapa eftertryck genom att skriva ord eller korta meningar med luft mellan är helt underbart. Man verkligen får känslan av eftertanke och en tyngd i orden.
En annan känsla du skapar hos mig och helt säkert många med mig är inspirationen att själv skriva om sina upplevelser.
Du har ett flow i ditt skrivande som är ovärderligt. Punkt.
Du har ett fångande sätt att skriva, oavsett ämne. Även om det är ett ointressant ämne, så får du det att låta intressant. Talang, heter det så..? =)
du skriver det som om du säger det, det är som att vi har en konversation. jag förstår precis hur du menar och vi får veta lagom mkt.
sluta fundera - skriv!
jag har alltid velat skriva, men har liksom aldrig kommit igång. jag brukar ofta knåpa ihop långa formuleringar och påhittade konversationer i mitt huvud, men har aldrig tagit steget att skriva ner dem. jag fastnar alltid vid att jag inte kommer på vad texten ska handla om, kommer aldrig på nån story. därför är det ju bra med bloggar, det är bara att sätta igång att skriva. så det har jag gjort nu, fast jag har bara precis tjuvstartat i smyg för att öva lite först...
Vilka är dina favoritböcker? Som du rekommenderar andra att läsa (lite som ett blandband fast i bokform)? Behöver inte vara en lång lista men skulle vara kul att få lite lästips!
Tack för en bra blogg.
Jag upplever det mer som ett behov. Ett konstant flöde som måste få ett utlopp. Vissa av oss väljer att ha det som jobb också - för att skriva på olika sätt.
Tycker verkligen "många" att det är utstuderat och töntigt att skriva extemporärt? Hur definierar man i så fall ett "okonstlat och coolt" sätt att skriva?
Du kanske vill ha lite svar i stället för fler frågor, så på A) svarar jag "Ja" och på B) att det är väl en kombination av en reflekterande personlighet och ett yrke som kräver att man kan uttrycka sig koncist.
Utan att ha läst vad andra tycker... Tycker att du kan skriva och gör det bra eftersom du målar lixom upp det du tänker, man ser det framför sig. Även om du inte använder megamånga detaljer så ser man allt glasklart, och man känner dina känslor. Det är vad jag vill ha och du gör det skitbra!
Om? Och varför? Det finns ju ingen definition på hur den som kan skriva skriver. Bedömningen får ligga hos bedömaren, och svaret från bloggläsarna är väl ganska entydigt? Finns säkert nån som skulle säga att du inte kan skriva. Och andra som skulle säga att du är top of the line. Jag tror att ditt vinnande koncept består av nakenhet. Och ärlighet. Och humor. Och lite långt-borta-lyx-och-annorlunda.
Det intressanta är väl vad som motiverar en att skriva? Och vad man då väljer att skriva? Jag tror inte att George Orwell eller Fjodor Dostojevskij och Silverfisken har samma syfte med vad de skriver.
Det är lite skillnad på varför man väljer att skriva "1984" eller "Brott och straff" jämfört med att skriva en blogg om sig själv eller varför man skriver ett manus till Libra Maternity Pads.
Känns som om det behövs en mer nyanserad syn på "skrivande" i disskussionen.
Klart du kan skriva, gillar din blogg helskarpt eftersom den inte är sâ "krusidullig" utan rakt pâ sak, snygg och uppdaterad.
Att skriva en bok är en annan grej... Men det gâr ju alltid att försöka! Dessutom sâ hjälper det säkert att vara den famous silverfisken i kontakt med förläggare;)
Klart att du kan skriva, annars skulle folk inte läsa dig i den omfattning de gör. Om du sedan skulle bli en bra romanförfattare eller duktig journalist går ju inte att säga förrän man har sett dig försöka, men du borde absolut ha förutsättningarna (och skulle förmodligen ha rätt lätt att få igenom en hyfsad roman med hjälp av bloggens och ditt namns dragningskraft).
//JJ
Jag är tvärtom. Jag tänker i skrift. Allt jag gör skriver jag i huvudet. Jobbar som deltids journalist och skriver krönikor ibland. Därför tänker jag alltid som i en text. Jag skriver istället för att tänka.
Det är läskigt.
alla dessa småflickor. de läser inte igenom inläggen, de får känslan "åhå fisken vill ha mitt stöd..han tvivlar!! måste ge beröm..NU..". tröttsamt.
som du skriver i bloggen kan nog vem som helst göra. enkelt, lite som en konversation. avsluta med några meningar med luft mellan. ang roman, well det vet ingen. det är väl spänningen.
Att kunna skriva eller inte? Tjaa... det stora flertalet kan nog skriva i den mening att man sammanfogar en någorlunda korrekt mening och sen ännu en. Det stora svåra är väl om man har förmågan att göra det på ett sätt som gör att folk vill läsa till sista raden.
Det kan man nog säga att du har fått bevis för här, eller? :)
Själv skriver jag massor privat men berömmet kommer från det officiella. Länsstyrelser och försäkringsbolag verkar tycka om min jobbbyråkratiska. Den är ju alldeles lysande och informativ.
Ingen annan begriper vad det är jag vill ha sagt.
Evan Hunter sa i en intervju att han aldrig planerade konversationerna i sina böcker. När han satte sej vid skrivmaskinen började hans litterära karaktärer prata med varandra och han behövde bara skriva ner vad de sa. Du hittar din musa när fingrarna kommer i kontakt med tangenterna, var glad för det och skriv, skriv, SKRIV.
Skrivande handlar alltid om kommunikation och förmågan att förmedla ett innehåll. Att skrivande är ett sätt att förmedla sina tankar ser jag inte som något negativt utan snarast skrivandets livsvillkor. Du verkar vara en grubblande människa och personligen har skrivandet varit ett sätt att få utlopp för ett ständigt tankeflöde. Genom att få ner tankarna i skrift går det också att lägga tankarna till sidan och jag läser sällan om mina gamla texter; minns dem ändå. Jag kommer därför aldrig att bli någon stilistiker eftersom känslan bakom orden alltid varit viktigast för mig. Jag beundrar verkligen utpräglade stilistiska författare, men jag erkänner också att jag tröttnar på deras texter i längden. Den perfekta ytan förstör känslan bakom orden för mig och läsningen blir visserligen vacker, men samtidigt alltför platt för att beröra mig på djupet. Förmågan att uttrycka sig i skrift behöver såklart inte utesluta förmågan att uttrycka sig i andra medium. Du tycks alltid ha haft behovet att kommunicera med andra människor genom teatern, fotograferandet och musiken. Ibland på scen, ibland i tystnad. Det finns något lugnande i att få respons på det man gör och att bli sedd.
Varje skribent måste hitta sin röst och hos dig formuleras tydligen tankarna genom de korta meningarna. Det är få som klarar av att samla tankarna på ett sådant kärnfullt sätt. Det är din styrka. Be inte om ursäkt för det, eller tvivla på din röst. Att det finns läsare som tröttnar på korta meningar är inte konstigare än att det finns läsare som tröttnar på långa meningar. Det är klart att det hade blivit tröttsamt att enbart läsa enradsmeningar, men det har du aldrig gjort. Tänk på Adornos texter och fråga vem som inte blir lycklig över att ha nått fram till en kärnfullt kort mening i ett hav av bisatser. Variationen är effektiv.
Ditt sätt att skriva har säkert formats av ditt arbete, men jag tror i ännu högre grad att det är ditt personliga sätt att uttrycka dig som har gett dig framgång i ditt yrke. Visst kan man förbättra sitt språk både stilistiskt och grammatiskt, men jag tror inte att den personliga rösten går att påverka i någon större utsträckning. Den är som den är. Som du ser är min starka sida inte att uttrycka mig i kärnfullt korta meningar. Mitt tankeflöde har en tendens att formulera sig i oändliga meningar över många sidor. Det är min röst. Det finns varken något rätt eller fel sätt att uppfatta litteratur på eller rätt eller fel sätt att skriva på. Till slut handlar det bara om förmågan att kommunicera. Med tanke på den respons du har fått och på de känslor du har väckt genom ditt skrivande, professionellt eller litterärt, kan du dra en odiskutabel slutsats. Du har förmågan att beröra människor du aldrig har mött enbart genom ditt expressiva sätt att kommunicera. Och du kommunicerar genom ditt skrivande. Och jag har just skrivit mitt längsta blogginlägg någonsin.
du kan förmedla dina tankar väldigt väl och det är ju precis därför du får höra att du skriver bra. du skriver opretentiöst och det är så mycket lättare att ta till sig av, än ifall författaren varit någon som tror sig kunna skiva.
det känns verkligen som om man känner dig, vilket ju är helt sjukt.
du där nere i sydney, framgångsrikt och exotiskt liv. jag här i norrbotten, knappt en gymnasieutbildning att komma med.
Ja said -> Det är ett riktigt billigt att hävda att någon tycker som dom gör för att fjäska eller för att de är "småflickor". Argumentera gärna för din sak, men har du inga bättre argument att komma med så kan du ju lika gärna låta bli.
Det finns ju uppenbarligen tankeläsare (?) så då är det väl ganska troligt att det även borde gå omkring någon "tankeskrivare" på vår jord. Jag läser och njuter av tankarna i alla fall, -tack!
angelica borde skaffa sig ett eget liv.
Jag vet inte om du aspirerar på en plats bredvid Horace. Annars så tycker jag att det viktigaste är att folk gör sin röst hörd och berättar sin story sen hur de gör det är underordnat.
Heidi said
"...du skriver opretentiöst"
Humor.
amfetamin: är angelicas genuina intresse för en annan människas verksamhet ett tecken pa avsaknad av eget liv? Haller inte riktigt med dig där...
anonymous: akta dig för att blanda ihop "pretentiös" och "engagerad".
Eller va fan, var gar egentligen gränsen mellan ambitioner/engagemang och pretentioner. Hur som helst, om du inte gillar blog... nej förlat, det där har kanske sagts en gang för mycket redan.
Klart att alla inte gillar hur du skriver eller det du skriver om, men den responsen du fått på din blogg borde väl ge dig mod att försöka få till en hel bok? Du ger ju trots allt intryck av att ha ganska höga tankar om dig själv redan.
du kan ju göra korsord.
Håller med Eric, om man tycker att Silverfisken är det bästa man nånsin läst (no offence) borde man faktiskt läsa lite mer romaner. Kafka eller Strindberg är liksom inte samma sak som Silverfiskens blogg.
Är det bara jag eller känns det som om unga nuförtiden inte är så allmänbildade och intresserade av litteratur och kultur?
Lucy genes, Jonas. Ingen har kissat i genpoolen. :)
Jag tror mera att det handlar om att du tänker bra...
Hänger du med?
Jag vet vad du pratar om när du säger att du "trycker fram din tankar". Jag gör likadant när jag bloggar...dock inte på långa vägar lika bra.. Jag tänker inte lika bra som du helt enkelt.
/MB
Skicka en kommentar
<< Home