Björn och Prince Alfred
När jag klev in på Prince Alfred Hotel i Richmond igår sprang jag rätt in i Björn. Det tog ett par sekunder innan min hjärna kopplade. "Hej, Jonas", sa han och log med hela ansiktet". Min hjärna hade fortfarande inte lyckats processa informationen så allt jag kunde göra var att glo. "Vad... i.... helvete gör du här?", lyckades jag klämma ur mig efter ett tag. Björn log och klappade om mig.
Björn Rietz är anledningen till att jag överhuvudtaget flyttade till Melbourne. Trots att jag aldrig jobbat för Björn är han på många sätt min mentor. Det började när jag satt i Guldäggsjuryn och Björn var ordförande. Eller fan, det började nog när vi satt i Resumés jury för Månadens Kampanj, faktiskt. Sak samma. På nåt sätt fick vi bra kontakt. När Björn sen flyttade till Australien höll vi kontakten. När mitt liv i Göteborg och på Forsman höll på att gå åt helvete fick jag en dag ett sms från Björn. "Jag sitter och äter en thai beef salad och dricker en kall öl i Richmond. Det är 34 grader varmt". I Göteborg var det midvinter och smällkallt. Jag bestämde mig där och då för att flytta.
Tre månader senare landade jag i Melbourne. Jag hade sålt allt. De första veckorna spenderades i familjen Rietz poolhus. Han hjälpte mig med allt. Till slut fick jag ett erbjudande från Sydney. Jag teamades ihop med A och mitt Australienäventyr tog fart på riktigt.
Björn flyttade hem till Stockholm med familjen. Vi fick aldrig möjlighet att ses igen. Fortfarande minns jag kvällarna hemma hos Björn i Albert Park. Han bjöd på dyrt vin och spelade gitarr. Hans fru Yvonne såg till att han tog det lugnt och att han inte överansträngde sin rygg som han skadat i en skidolycka ett par månader tidigare.
Och plötsligt står han alltså där framför mig på en pub i Richmond. Det visar sig att Björn är i Australien på semester. Vi tar ett par öl tillsammans innan Björn lämnar oss för att åka till hotellet och frun och barnen.
Simon ser att jag är tystare än vanligt. Han tar tag i mina axlar och försöker skaka liv i mig. Jag försöker komma tillbaka in i matchen, men det går inte. Jag har blivit påmind om så mycket. Om allt som var. Och allt som är. Det bor en svensk kille på 57 Elizabeth Street i Melbourne. Han kommer förmodligen aldrig att flytta hem igen. Och det är mycket tack vare Björn.
Jag ursäktar mig och går ut för lite luft.
Väl ute sträcker jag upp handen och stoppar en av Melbournes gula taxis.
En man från Pakistan kör mig hem genom natten.
Vi är båda tysta.
När Simon ringt åtta gånger stänger jag av telefonen.
Björn Rietz är anledningen till att jag överhuvudtaget flyttade till Melbourne. Trots att jag aldrig jobbat för Björn är han på många sätt min mentor. Det började när jag satt i Guldäggsjuryn och Björn var ordförande. Eller fan, det började nog när vi satt i Resumés jury för Månadens Kampanj, faktiskt. Sak samma. På nåt sätt fick vi bra kontakt. När Björn sen flyttade till Australien höll vi kontakten. När mitt liv i Göteborg och på Forsman höll på att gå åt helvete fick jag en dag ett sms från Björn. "Jag sitter och äter en thai beef salad och dricker en kall öl i Richmond. Det är 34 grader varmt". I Göteborg var det midvinter och smällkallt. Jag bestämde mig där och då för att flytta.
Tre månader senare landade jag i Melbourne. Jag hade sålt allt. De första veckorna spenderades i familjen Rietz poolhus. Han hjälpte mig med allt. Till slut fick jag ett erbjudande från Sydney. Jag teamades ihop med A och mitt Australienäventyr tog fart på riktigt.
Björn flyttade hem till Stockholm med familjen. Vi fick aldrig möjlighet att ses igen. Fortfarande minns jag kvällarna hemma hos Björn i Albert Park. Han bjöd på dyrt vin och spelade gitarr. Hans fru Yvonne såg till att han tog det lugnt och att han inte överansträngde sin rygg som han skadat i en skidolycka ett par månader tidigare.
Och plötsligt står han alltså där framför mig på en pub i Richmond. Det visar sig att Björn är i Australien på semester. Vi tar ett par öl tillsammans innan Björn lämnar oss för att åka till hotellet och frun och barnen.
Simon ser att jag är tystare än vanligt. Han tar tag i mina axlar och försöker skaka liv i mig. Jag försöker komma tillbaka in i matchen, men det går inte. Jag har blivit påmind om så mycket. Om allt som var. Och allt som är. Det bor en svensk kille på 57 Elizabeth Street i Melbourne. Han kommer förmodligen aldrig att flytta hem igen. Och det är mycket tack vare Björn.
Jag ursäktar mig och går ut för lite luft.
Väl ute sträcker jag upp handen och stoppar en av Melbournes gula taxis.
En man från Pakistan kör mig hem genom natten.
Vi är båda tysta.
När Simon ringt åtta gånger stänger jag av telefonen.
skrev Silverfisken klockan 10:16
15 Comments:
Känner igen känslan från diverse vistelser i andra länder. Ett slags jet lag. Stora steg, men hjärnan skall ändå hänga med.
Plötsligt landar det.
jag tror det ar forsta gangen jag borjar lipa av ett blogginlagg.
Jag har funderat så att jag nästan vänt ut och in på min hjärna. Hur gör man? eller rättare sagt hur ska jag göra för att lämna Göteborg? Jag känner mig så matt. Det känns så stort att bara lämna landet. Men, no love, no job, och snart no dog. Det finns inte så mycket att stanna kvar för. Men ändå...jag är förvirrad, för jag vet inte hur jag ska göra för att lämna Göteborg och Sverige. Även fast hjärtat håller på att gå sönder av den där längtan bort och själen säger att jag inte hör hemma här. Det känns som själen snart får skavsår av att den här staden, den är så liten, så liten. Varje gång jag reser blir den mindre och Sverige krymper också. Jättemycket. Home is where the heart is och det har inte varit i Göteborg på väldigt länge :(
Oj så starka känslor en människa kan framkalla. Hoppas du mår bra och är nöjd med besluten i ditt liv. Livet är för kort för att man ska lägga tid på att ångra saker.
Tungt.
åh fan. Fisken, allting här låter så tyst nu. Hur kan ett blogginlägg skapa en sådan atmosfär?! Jag är nere nu. Tyst. Shh. Allt är så tyst.
jag älskar det där fenomenet att man aldrig vet var man hamnar. tänk om jag nån gång kommer slippa vinterångesten (den slår in ungefär 1:e juli) och har 34 grader i december?
det måste vara så svindlande för dig att tänka på att allt detta inte hade hänt dig om du stannat kvar i Sverige. beslut kan vara så avgörande.
Det finns fortfarande anledning att frukta Sverige och det kalla vädret. She's heading out.
till v:
man gar emot sin radsla for det okanda, hyr ut lagenheten, saljer allt man inte behover, och aker ivag. man behover inte ens veta vad man vill, och det behover inte verka logiskt eller smart, alla svar kommer nar man vagar ta en risk.
jag kan rekommendera thailand, finns en massa lediga lararjobb, minst 7000kr i lon, hyran ar en tusing. Massa folk fran hela varlden och vadret vet du. Maten kostar ingenting.
Bra stalle att spendera tid pa om man inte vet vad man vill riktigt...mitt tips.
Väldigt fint skrivet. Men det heter väl inte taxis? Taxibilar måste det bli i sånna fall. Men du är ju mästaren, can't deny that..
pussar
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Jag började gråta av det här. Silverfish, Du är bäst. Skriv en bok för fan.
Jag ska också flytta till Australien en vacker dag.
Underbart, Jonas.
Har en kopierad version av Ord till Salu hemma som Björn har skrivit någon slags "lycka till i livet-text" i början. Hon som äger den är en copykollega till mig och en gammal flamma till honom.
Svensk vinter suger.
WOW!
Vet inte om ett besök hos Silverfisken det första man gör när man kommer in till jobbet en måndagsmorgon var det smartaste att göra... Tårarna rinner ner för mina kinder nu och lämnar svarta mascara spår efter sig.
Du är enastående! Du har så mycket att ge... En otrolig förmåga att förmedla känslor! Jag avundas dig!
Dessutom är du modigare än de flesta. Du gjorde det som många av oss drömmer om, men inte vågar...
Tja! Jag känner inte dig och du känner inte mig men såg din blogg då jag googlade på ´Melbourne´. Ska åka dit om en och en halv månad, till min australiske pojkvän, och ska försöka hitta jobb där. Har alltså inget jobb, blev ett nervvrak nu då jag inte heller har en riktig plan än. Men din blogg gav mig lite tröst, jag är inte den enda som är galen haha! Hoppas att allt går bra för dig, i Sverige är det fortfarande apkallt.
Cissi
Skicka en kommentar
<< Home