The självcensur
När jag kollar in andra bloggar och ser deras hundralistor inser jag hur långt det har gått. Det som började som ett experiment i öppenhet för ett år sen har blivit nåt helt annat. Mina hundra saker innehåller förstås en del sanningar, men ändå är listan tom. Jag har slutit mig igen. Berättar inget. Eller det jag berättar är manikyrerat och förpackat. Även det trasiga är lagom trasigt, det bitska är lagom bitskt och det sanna är lagom sant.
Jag ska försöka göra nåt åt det. Inte för er skull, utan för min egen. Jag vill inte sitta här och skriva platityder och se till att mitt ego smeks upp i brygga av en flod av kommentarer. Jag har blivit Shakin' Fredrik och det håller fan inte.
Men bloggen är vad den är, den har blivit vad den har blivit. Jag får acceptera det. Jag får ta att alla jag skriver om, eller vill skriva om, redan läser bloggen. Det är ett problem, jag vill att ni ska veta det. Jag är inte arg för att ni läser, så ni behöver inte känna er skyldiga, men ett problem är det. Det hämmar mig. Jag har blivit paranoid.
Jag kan inte inte skriva om det här, för då kommer den och den att bli ledsen. Jag kan inte skriva om det där, för då kommer de och de att bli chockade. Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte.
Bluttan blä, säger jag.
Jag ska försöka göra nåt åt det. Inte för er skull, utan för min egen. Jag vill inte sitta här och skriva platityder och se till att mitt ego smeks upp i brygga av en flod av kommentarer. Jag har blivit Shakin' Fredrik och det håller fan inte.
Men bloggen är vad den är, den har blivit vad den har blivit. Jag får acceptera det. Jag får ta att alla jag skriver om, eller vill skriva om, redan läser bloggen. Det är ett problem, jag vill att ni ska veta det. Jag är inte arg för att ni läser, så ni behöver inte känna er skyldiga, men ett problem är det. Det hämmar mig. Jag har blivit paranoid.
Jag kan inte inte skriva om det här, för då kommer den och den att bli ledsen. Jag kan inte skriva om det där, för då kommer de och de att bli chockade. Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte.
Bluttan blä, säger jag.
skrev Silverfisken klockan 10:04
20 Comments:
Vad är det för tidsskillnad mellan Sverige och Australien? Älskar din blogg!
Hej,
Har följt din blogg med intresse i några månader nu. Jag bodde och studerade i Melbourne för några år sedan, och tycker det är kul att läsa om stadslivet som jag jag blev förälskad i.
Ok, vet inte riktigt vad jag vill säga...förutom "tack" för att du skriver. Fortsätt så!
För övrigt undrar jag vad du tyckte om Yelza? Bodde i Collingwood och var halvstammis där.
/B.
Starta en ny anonym blogg?
johanna: tack, tack. vi är åtta timmar före nu och tio timmar före när det blir vintertid. Du ser klockan i högerspalten på huvudsidan, btw.
B: Yeltza är lovely. Favvo.
Shakin' Fredrik.
47% av de kvinnliga läsarna ställer sig frågan "asså vem e d?!"
Det är svårt att balansera en blogg på det sätt man önskar. Att kunna dela med sig av tankar, funderingar och lagom många verklighetsskildringar - utan att de man känner ska veta vem man är. För så fort nån vet vem man är så blir det ju ofelbart cencur av det hela. Har man sen en så oerhört välbesökt blogg som du så förstår jag att fingrarna känns bakbundna.
Shakin´Fredrik, by the way...En sån tid. En sån pastellig tid :o)
Det där är ett problem. Jag vill inte att min familj ska läsa min blogg, för vad chockade de skulle bli av vissa saker. Men å andra sidan måste de få följa mig när jag drar iväg och lever utomlands. Och resedagbok är ju långtifrån lika kul som en blogg.
Hmmm, jag får ta ett steg tillbaka i debatten om hundralistorna. Jag trodde blåögt att det inte skulle vara några problem att skriva det man gjort och är. MEN, som Isobel säger, det beror på hur många läsare man har och vad de får för sig att det "egentligen" betyder. Så vips, kan ett osant rykte vara igång. Och en löpeld kan lätt få dig att gå upp i rök.
Jag är för ny och har för få läsare för att förstå vidden av den negativa sidan av att vara en populär bloggare. Jag har också insett att det går att bli en bloggoholic hur lätt som helst. Kanske ska man lägga ner efter en tid.
Det är ett intressant dilemma, Jonas. Jag är inte direkt avundsjuk på dig.
Ju mer du exponerar dig och ju mer personlig och uppriktig du är i ditt bloggande, desto fler läsare får du. Men priset är högt, som du påpekar. Vissa riskerar att bli sårade eller chockade. Frågan är vad som känns rätt? Att vara ärlig och riskera att trampa på folks tår. (Man kan alltid be om ursäkt efteråt) Eller låta bli att sticka ut hakan och servera trivsam underhållning.
Jag tycker att Sigge har lyckats hitta en rätt bra medelväg.
He, he. Snart lär det dyka upp en blogg - "Han som inte är Silverfisken" Måste ju funka.
/G
Jag "tvingades" börja om med en ny, ännu hemligare (för IRL personer), blogg.
Den gamla förstördes av ögon.
Den förlorade sitt syfte som ventil.
Med andra ord förstår jag ditt dilemma exakt... Tough calls!
Nu snyggskriver du bara, va? ;)
du känner inte mig och jag känner inte dig. men visst har vi något gemensamt...
se för dig själv.
Fisken!
Har följt bloggen sedan december förra året. Jag förstår dilemmat och jag känner igen mig i det. Jag hoppas dock att du inte låter det hämma dig. Skriv det du känner för, det du tycker just nu, dvs på samma sätt som du skrivit hela tiden.. Jag vet att många med mig läser dig regelbundet och verkligen älskar vad du skriver. Fortsätt med det är du snäll.
För övrigt håller jag just nu på att läsa din bok. Ja, du har faktiskt skrivit en. Eftersom jag började att följa dig i december förra året var det en hel del som jag har missat. Därför klippte jag helt sonika in dina texter mellan juli 2005 och november samma år i ett Word dokument och printade ut det för att kunna läsa när jag har möjlighet. Jag kan upplysa herrn om att, med typsnitt Georgia i storlek 10 och med bilderna bortklippta blev det 154 sidor! Jag tänkte läsa ut den nu i helgen. Den är riktigt bra – rekommenderas!
/Johan
Your writing is pretty much mediocre.However you have a way with words.And your vulnerability shows through and makes you raw and just a human being with warts and all like the rest of us.
This is life and we just have to get on with it.Never take your precious life for granted At any time and at any place all can just change.
From Sweden on a rock feeling complete sincerity.Heaven.
Har själv fundrat på detta med att ha en blogg för att få skriva av sig om saker som känns lite svåra, roliga och annorlunda Men..just det faktum att man kanske inte är anonym när man börjar att lämna ut sitt privatliv känns pirrigt och hämmande. Men ändå lite fascinerande. Roligt är dock att läsa om andras privatliv. Mycket roligare än jag trodde. TACK för det!!
Snacka om att jag fattar!
Min blogg har blivit MYCKET mer oprivat de sista månaderna. jag har dragit ner på foton på ansikten... utom på en person förståss!! :-D
Eftersom det kanske händer saker och ting under hösten, gäller det verkligen att välja sin ord vad det gäller det privata.
Skaffa en anonym blogg där du verkligen kan vara dig själv. Det är as-kalas... jag lovar!
Den där balansgången mellan personligt och privat i offentlighet är väl omöjlig. Jag hade en dagbok på nätet för flera år sen och ju fler läsare jag fick desto mer började jag recensera och censurera innan orden hamnade på skärmen. Tror att det ligger i själva grundproblematiken blogg/dagbok. Den privata blir personligt och så småningom publikt friserat.
Glömde säga det jag tänkte säga först; jag tycker att det finns en bra balans i din blogg. Jag läser för att jag tycker att du har ett underbart språk. Frustar ofta till högt av formuleringar och vändningar. Sen tillkommer ju bonusar, som mer privata inblickar, men i mitt fall är det inte det mest väsentliga. Kanske för att jag aldrig kommer bli en av dina homies.
Dom där tankarna har jag tänkt jag med, inte för att jag har i närheten av ditt mesöksantal utan för att jag är rädd för vad som skulle hända om jag fick det.
Ironiskt nog är man (jag) ju alltid sugen på att få fler och fler besökare. Vad ska jag med dom till? Ju fler besökare desto större risk att nån av dom känner mig, och dom jag känner får ju inte läsa... Hemska tanke!
Girig, men ack så rädd för censuren. Det är vad jag är.
Skicka en kommentar
<< Home