Här sitter jag och känner in staden

Los Angeles var precis så lurigt att få grepp om som jag hade väntat mig. Som Ernst Kirchsteiger försökte jag känna in staden, men det var lönlöst, det fanns ingen stad att känna in. Inte ens Sunset Strip kändes speciellt där och då. Jag körde förbi Viper Room och tänkte på River, gick Venice Ocean Walk och tittade på galenskapen där och garvade åt det elände som heter Rodeo Drive. Och även om varje plats på nåt sätt var exakt som väntat, fast i mindre format, så gick det inte att hitta nåt Los Angeles. Det fanns ingen själ. Det kändes som att LA var en samling upplevelser, men utan sammanhang.

Och trots att alla sagt att det var precis så jag skulle uppleva Los Angeles så var jag besviken. Jag ville så gärna motbevisa alla som dissat Änglarnas Stad, men hur jag än försökte så gick det inte.

I ett sista desperat försök åkte jag längs Pacific Coast Hwy till Malibu för att komma ifrån allt. Åt lunch på Moonshadows, stället vid stranden som Mel Gibson festade på innan han bestämde sig för att köra bil jättefort jättefull och klaga på judar.

På väg tillbaka sätter jag på bilstereon för en stund.

Och då händer det.

Till en mild bris och ett glittrande hav drar Elton Johns "Tiny Dancer" igång. I sex minuter och femton sekunder känns det som att jag är ett med LA, att jag fattar lite vad staden handlar om.

Nästa låt är "My Humps" med Black Eyed Peas.

Det lilla samförstånd jag haft med staden försvinner med ens.

Dags att åka hem.

Eller i alla fall dags att åka dit jag bor.

Till Melbourne.