Man in the mirror
Som det följsamma får jag är sitter jag framför mitt belamrade skrivbord iklädd en grå cardigan. Eftersom det är Melbourne och inte Stockholm kommer jag undan med min kofta. Cardigan är lite udda i landet där rugbytröja med uppfälld krage är plagget i var neanderthalares garderob. Det som är mellanmjölk i Sverige är fortfarande lite vågat på södra halvklotet. Och det vill jag ju vara. Lite vågad. Liksom. Som det svenska medelklassoffer jag är knallar jag runt i mina cardigans och smala acnejeans och känner mig tuff. Det är förstås en illusion. Inte ens den nya moppemustaschen gör mig cool. På samma sätt som helskägget aldrig kom nära. De är lånade attribut. De är saker jag gömmer mig bakom för att dölja att jag är pojken som aldrig växte upp. För honom kan man ju inte visa upp för folk. Vidöppna ögon, vit polo, lite tjocka handleder och hängslebyxor skulle nog inte göra sig så bra i varken barer eller anställningsintervjuer. Istället går jag runt och låtsas vara vuxen. Spelar det spel jag blivit tillsagd att spela av generationer vuxna före mig. Jag köper konst, dricker margaritas och betalar räkningar som vilken man som helst. Men varje gång jag går förbi ett skyltfönster eller en spegel är det två-åringen som genom mina ögon tittar på den vuxne mannens reflektion. "Det spelar ingen roll vad du klär dig i eller hur du klipper ditt hår. Så länge vi är överens om att du är jag och jag är du så lovar jag att inte avslöja dig. Men den dag du tror att du är mannen i spegeln är det jag som börjar kasta klossar, det ska du ha jävligt klart för dig", säger han och vänder sig om. Kvar står en vuxen man i cardigan, smala jeans och moppemustach och känner sig naken. Igen.
skrev Silverfisken klockan 16:04
32 Comments:
yes baby, precis så är det, förutom att jag inte försöker gömma mig bakom ytliga attribut, jag försöker gömma mig helt och hållet genom att inte märkas och synas, ibland låter jag barnet komma ut och leka och det känns så mycket bättre än det andra, jag lever upp och känner äkta glädje.
Köper konst som vilken man som helst? Fyra ankor och en röv? Vem som helst?
;)
Den tog den! Klockren känsla av hur jag tror "vuxna" känner sig och alltid har känt sig. Vilken ålder vi än uppnår går de flesta av oss omkring med det lilla barnet inom oss. Och det tror jag är nyttigt, att det ger oss perspektiv på tillvaron - bara vi lär oss att acceptera det
det går nåt mode i att inte vilja bliva stur. fan, jag trivs med att vara lite vuxen. det behövs inte grått allvar och cardigans för att vara det, bara lite skinn på näsan och jävlaranammma och våga säga ifrån. och ta emot.
Själv hävdar jag att ingenting i min världsbild/världsuppfattning har ändrats sedan 11-12 års åldern. Vilket alla tycks hålla med om när de tänker efter ett tag. Vi förändras inte så mycket på hur vi ser på världen och påvarandra efter det. Sad but true!
Point taken. Min bild av mig själv kommer alltid vara en rultig tjej i manchesterbyxor, gummistövlar och tovigt hår.
Ler igenkännande och tänker att jag var mer "vuxen" som 22årig mamma än som 42årig morsa ;-)
Jamen visst. Återigen plitar du ned det vi alla känner i enkla, vackra ord som ändå, ÄNDÅ! får det att värka i bröstet. Bara för att man lurar sig själv.
Det där var så fint skrivet, kändes rakt in i själen. Och vad söt du var som liten pojke, för visst är det du?
Jag tror det är viktigt att bevara barnet inom sig, och med de som verkligen betyder något för en kan man vara just det barnet.
Ja, det är jag.
fast cardigan.. eller kofta... det har ju alla, eller är jag bäng?
Men vi pratade om det där, jag och en bekant och hon vill aldrig bli vuxen medan jag nog varit det ett tag. Att vara vuxen är väl på nåt vis att våga ta ansvar, att TA ansvar för vad man vill och vad man gör.
Eller så är det olika för alla vad vuxenhet är kanske.
tove: Jaa, det var väl det han menade med mellanmjölk eller?
Fan vad vackert skrivet/beskrivet!
Det var väldigt bra skrivet. Jag kan ofta känna mig som om jag går omkring och låtsas vara vuxen. Det gör vi nog alla emellanåt.
Jonas: Väldigt bra skrivet, stämmer så himla bra in mig på hur jag känner mig.
Har precis börjat läsa din blogg, tycker den är väldigt bra och du skriver verkligen intressant. Ser fram emot fortsättningen...
Var i badhuset i min hemstad när jag var och hälsade på mina päron sist och går av en slumpt förbi samma spegel där man stod och fönade håret när man var 12-13 år. Och då ser jag henne i min blick. Hon jag var då.
Tycker så jävla mycket om det här inlägget. Särskilt citatet i slutet. Grymt.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
moi, ja det har du rätt i, jag läste inte så, jag läste som att mellanmjölk var vågat. så fånigt av mig
Tror att man aldrig tappar bort den man en gång var. En liten del 5-, 10-, 15, 20-åring stannar kvar, det är dem delarna som gör oss unika.
jag gillar de lite tjocka handlederna, jag.
Det där känner man ju igen sig i.
Du, jag ska på en veckas semester och behöver lite lästips!?
Rakt in
blir man någonsin vuxen? känns väldigt främmande.. smaka på ordet.. är det ens nödvändigt?
Fan vad bra du skriver! Allt känns igen, jag kommer aldrig bli vuxen...inte inombords iallafall.
Bade unga och gamla skrattar at det har. Kanske.
http://dinapengar.se/Avdelningar/Artikel.aspx?ArticleId=2006%5c08%5c30%5c1027&src=xlink
moi: Anvand inte mitt alias. Du far det att lata som om det vore mina ord. Det ar det inte.
Tove: Kommentera vad du vill, nar du vill. Det finns inget som ar fanigt.
Hej. Såg din address i nån broschyr jag fick från fp (förstagångsväljare) och bestämde mig för att titta in. Hursomhelst, cool blogg! Personligt skrivet och behandlar världsliga saker med ett inslag av bakomliggande allvar. skulle gärna vilja åka till Australien och se mig omkring, brukar mejla med en tjej i Sidney och har fått intrycket att denna avlägset belägna nation är rätt intressant. Måste vara kul att jobba utomlands. Men jag vågar nog inte pröva själv...
Ja ja. Du får ha d så fint.
// Idun
Vad i helvete har fp och fisken kokat ihop?
Jag har länge funderat över precis det du beskriver.
Jag tror att det kan vara så att vuxna människor i alla tider känt att de visar upp den vuxna individ de förväntas vara, samtidigt som man inte känner sig så värstans vuxen inombords.
Kanske är skillnaden nu motför då att denna generationen faktiskt vågar erkänna det också.
Att vara vuxen är att vara naken. Att inte låtsas om att vara vuxen är naket svårt. Vad svårt det är att se hur livet egentligen är. Och att stå för det.
Jag har efter 35 år äntligen kommit över på andra sidan. Sidan där cynismen enbart växer som ogräs intill husväggen och som ingen egentligen bryr sig om. För där ute ligger gräsmattan. Och den växer tät och grön och är fri från ogräs.
Filosofiskt sidospår i all korthet.
Hmm, det här blev en aning läskigt. När jag läser detta sitter jag på jobbet, bakom mitt skrivbord, klädd i grå cardigan och smala acne-jeans. Wow. Benen skakar en aning. Du och jag fishy.
fyller 16 år idag , inlägget får mig verkligen att tänka . vad kan jag säga , tack för dina personliga och väldigt intressanta inlägg :) / Linda Noyan
Skicka en kommentar
<< Home