Den går i fis dur

En av mina vänner spelar i ett nystartat band. Vi har suttit och jammat och gillat samma musik ganska många nätter så jag vet att killen kan spela och att vi ungefär samma musiksmak. När min vän och hans kompisar gick in i replokalen för tre månader sen var vi därför många som förväntade oss stordåd. Efter att ha snickrat och spelat in demos kom de så ut för ett par veckor sedan. De såg nyknullade och lyckliga ut. Här hade minsann spelats in rock. Med vattnig blick lämnade min vän över en demo till mig och bad mig lyssna på underverket. "Man, I'm really, really proud of this", sa han och tittade ner. "Awesome title", sa jag och garvade högt åt låtnamnet. Oförstående tittade han på mig. Jag började ana öråd redan där. Det jag uppfattat som ett ironiskt skojnamn och en drift med en hel genre fylld med kassa låtnamn var på dödligt allvar. Av rädsla för att han ska hitta hit, översätta bloggen och förstå att jag tycker att hans band luktar rutten lök, vågar jag inte skriva ut varken hans namn, gruppens namn eller för allt i världen låtnamnet. Men låt oss säga att man tror att det är Henrik Schyffert och Andres Lokko som bestämt sig för att starta ett ironiskt metalband från 80-talet. Så är det dock inte. Jag satte på låten och lutade mig tillbaka. Och herre jävlar vad kasst det var. Det finns inte ord för hur klyschigt det lät. Jag har fått rådfråga andra vänner i hans närhet för att få bekräftat att låten faktiskt är på allvar. Och det är den. Med stirriga blickar och handsvett går alla hans vänner nu runt och försöker undvika ämnet. Ingen vågar säga hur kass de tycker låten är. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna berätta för honom att den skulle få en våt prutt att låta som Mozart i jämförelse.