Minnen från ett liv som inte var så jävla dumt

Jag vaknar upp och mina ögon följer linjer i ett tak jag aldrig sett förut. Jag ser bäckar och raviner och ler åt en värld i stuckaturen. Ett varmt ljus letar sig in genom fönstret, tar vägen om min axel och landar på hennes mage. Denna underbara någon jag delat en natt av galenskap med. Vi möttes på Yeltza. Väl? Eller A Bar Called Barry? Vad spelar det för roll. Vi delade allt och när ruset tog tag i oss tog hon min hand och vi gick upp, upp, upp på taken ovanför Collingwood. Tysta satt vi där och tittade på saker som inte fanns. Vi skrattade och hon hamnade ovanpå mig. Hon kysste min hals. Jag hennes. Mer rus. Mer skratt. Mer stjärnor, sanna eller falska. Vad spelar det för roll? Vi var där. Hon var där. Och nu vaknar vi ihop. Det kattlika är borta och hon ser lite tilltufsad ut. Det varma morgonljuset avslöjar något i hennes ansikte. Något jag inte sett tidigare.

- Don't go, we can smoke some, säger hon och lutar på huvudet.

Jag skrattar till och samlar ihop mina saker.

- Not my thing, säger jag och rufsar till hennes hår.

På väg ner för trapporna hör jag grannarna spela musik jag känner igen. Jag sätter mig i rännstenen i ett kvarter som är nytt för mig och ringer en taxi. När den skrattande indiern släppt av mig utanför min lägenhet inser jag att jag inte minns hennes namn. Samtidigt vet jag vet att det inte gör något. Det är en sån morgon. Det är inte meningen att vi ska ses igen. I duschen ser jag hennes namn skrivet på mitt bröst i rött med stora bokstäver. Som en påminnelse om en natt som inte längre är. När jag träffar henne ute ett par veckor senare skrattar vi och försöker minnas.