Om att bli människa
Jag läser på Det Ljuva Livet om Erik Schuldt som svarar så här på en fråga från Goesta:
2. Vilka högkulturella uttryck borde dagens 18-åringar ta del av och skulle det egentligen göra någon skillnad i deras liv?
2. Utan viss klassisk musik skulle jag ha blivit en grundare varelse. Det är jag helt övertygad om. Gäller det här då automatiskt för alla andra människor? Svårt att sia om, men jag hoppas det. Jag skulle däremot aldrig uteslutande kunna ägna mig åt hundratals år gammal musik, då skulle jag känna mig isolerad från nuet, men den klassiska musiken är en del av ett komplett känslospektra. Eric Prydz snilletechno kan vara en del, sen italiensk 1800-talsopera en annan. Men båda behövs, för mig i alla fall.
Jag måste säga att jag tycker det känns oerhört förlegat. Sorry. Jag har själv spelat både Moliere, Lorca och Norén på olika teaterscener, men att idag hävda att man bör ha gjort det eller att man måste ha lyssnat på tex klassisk musik känns märkligt.
Visst, all kunskap är bra, men att klassisk musik idag skulle vara VIKTIGT för en ung människas utveckling? Nej, jag anser inte det. Jag är en av de idioter som alltid varit intresserad av väldigt många saker, men att sätta klassisk musik högt på den listan tycker jag verkar rent löjligt faktiskt. Samma sak gäller nog många av de pjäser jag läst genom åren. Som merkunskap har alla mina erfarenheter bidragit till den jag är idag, men jag lärde mig långt mer om livet av att jobba på ett kryssningsfartyg med ryssar och polacker än jag "lärt mig" av mitt intresse för klassikerna.
Frågan är vilka saker som borde vara obligatoriska i en ung människas utveckling. Är det klassisk musik? Ett par dikter av ee cummings? Att ha älskat så man inte vet in eller ut? Att ha kräkts blod bakom skolan i gymnasiet. Att ha rest och träffat människor, oavsett om det är i Alby eller El Paso?
En mix av allt förstås, men jag väger ändå över åt mötena.
2. Vilka högkulturella uttryck borde dagens 18-åringar ta del av och skulle det egentligen göra någon skillnad i deras liv?
2. Utan viss klassisk musik skulle jag ha blivit en grundare varelse. Det är jag helt övertygad om. Gäller det här då automatiskt för alla andra människor? Svårt att sia om, men jag hoppas det. Jag skulle däremot aldrig uteslutande kunna ägna mig åt hundratals år gammal musik, då skulle jag känna mig isolerad från nuet, men den klassiska musiken är en del av ett komplett känslospektra. Eric Prydz snilletechno kan vara en del, sen italiensk 1800-talsopera en annan. Men båda behövs, för mig i alla fall.
Jag måste säga att jag tycker det känns oerhört förlegat. Sorry. Jag har själv spelat både Moliere, Lorca och Norén på olika teaterscener, men att idag hävda att man bör ha gjort det eller att man måste ha lyssnat på tex klassisk musik känns märkligt.
Visst, all kunskap är bra, men att klassisk musik idag skulle vara VIKTIGT för en ung människas utveckling? Nej, jag anser inte det. Jag är en av de idioter som alltid varit intresserad av väldigt många saker, men att sätta klassisk musik högt på den listan tycker jag verkar rent löjligt faktiskt. Samma sak gäller nog många av de pjäser jag läst genom åren. Som merkunskap har alla mina erfarenheter bidragit till den jag är idag, men jag lärde mig långt mer om livet av att jobba på ett kryssningsfartyg med ryssar och polacker än jag "lärt mig" av mitt intresse för klassikerna.
Frågan är vilka saker som borde vara obligatoriska i en ung människas utveckling. Är det klassisk musik? Ett par dikter av ee cummings? Att ha älskat så man inte vet in eller ut? Att ha kräkts blod bakom skolan i gymnasiet. Att ha rest och träffat människor, oavsett om det är i Alby eller El Paso?
En mix av allt förstås, men jag väger ändå över åt mötena.
skrev Silverfisken klockan 23:09
13 Comments:
Tror situationer där det krävs att interagera med andra människor är det mest berikande, helst ur flera känsloperspektiv och situationer.
Klassisk musik i all ära, men så upphetsande och utvecklande är det nog inte trots allt.
Berts dagböcker var dock husbibeln för en vilsen tonåring. Det är läsning ingen ung man under utveckling bör vara utan.
Hmmm, känns så himla klychigt bara. Klassisk musik har ju hög status som kultur, det anses vara finkultur. Men bara för att det gör det blir man väl inte en bättre människa av det?? Sure, jag lyssnar på det o opera ibland, men för mig är annan musik mer utvecklande. Och som ni säger, musiken är inte det som utvecklar en mest som person. I vanliga fall.
Tja, att använda ordet "högkulturell" får ju genast en del människor att sparka bakut, så det kanske man kan undvika. Vem ska överhuvudtaget avgöra vilken kultur som är hög eller låg?
Men jag tycker inte ditt resonemang håller. Som frågan är ställd tolkar jag det som "vilka kulturformer bör skolor eller andra organisationer exponera ungdomar för, som dom annars kanske inte uppmärksammat"? Att kräkas bakom skolan bör väl knappast ingå i den formella allmänbildningen, det klarar dom flesta ungdomar av ändå.
Om man hårddrar ditt resonemang kan man ju säga samma sak om all kultur, litteratur, konst, och musik. En viktig beståndsdel av en utbildning, i min mening, är att ge smakprov på vad som finns i världen så att man lockas att själv utforska vidare och lära av sina erfarenheter. Ska vi sluta läsa böcker i skolan och bara "mötas" istället (ok, jag överdriver, men du förstår kanske min poäng)?
Visst, du lärde dig mycket om "livet" genom att jobba på kryssningsfartyg. Men hade din upplevelse givit dig lika mycket om du inte haft en bred allmänbildning som bas? Kunskap om världen och dess historia, inklusive hur kultur och konst har utvecklats, hjälpte dig säkert att få ett perspektiv på dina upplevelser.
Eller tror du att ryssarna och polackerna du jobbade med också gick därifrån och hade "lärt sig om livet"? Jag misstänker att för många av dem var det mest ett kneg.
Frågan gällde ju dock "Vilka högkulturella uttryck.." och jag är inte säker på att ryssar på kryssningsfartyg eller kräkas blod bakom gymnasiet t.ex. räknas som kultur över huvud taget.
I övrigt kan jag väl inte påstå att jag har påverkats så himla mycket av klassisk musik, även om det händer att jag lyssnar på det emellanåt.
Jonas: Möten är förstås oändligt viktiga, utbyte av erfarenheter livsnödvändiga. Håller också med om att en mix förstås är det idealiska men tycker bara att det är den så kallade högkulturens fortsatta varande, som brett uttryck, som är i farozonen, inte de mänskliga mötena.
Vad detta betyder egentligen vet jag inte, men jag undrar, därför nappar jag stenhårt på artikeln (som inte är ett reservationslöst försvar för högkulturens status, inte alls).
Man far inte glomma bort att alla ar olika, for vissa ar klassisk musik livsviktigt , for andra inte lika viktigt, andra inget alls.
Kanske kan man inte saga det samma om moten med manniskor men upplevelserna och intrycken av erfarenheterna man samlar pa sig ar val det som formar manniskor, och dem kan man inte dela in efter hog/lag kultur status, de bara kommer.
Men där den här frågan blir riktigt brinnande är när vi kopplar intresset med högkultur samman med dagens kulturpolitik. Hur länge till är det befogat att opera sponsras medan Robert Wells inte gör det till exempel? Att ett smalt avantgardistiskt popband spelar i princip gratis på Debaser medan en stråkkvartett i Konserthuset lever på kulturstöd?
Som jag redan skrivit så är jag ju en anhängare av klassisk musik, men på frågan ovan har jag inget bra svar.
Eric
Jag tror att man mår bäst av att ta del av olika saker. Att man inte stänger dörrar till saker som man inte TROR att man är intresserad av. Normer sätts ofta upp i kompisgäng och "nån annan" bestämmer vad som är bra och dåligt. Att redan som liten få följa med föräldrar, mor-/farföräldrar eller andra vuxna på kultur i olika former tror jag är viktigt. Att lära sig se att det finns alla möjliga sorters människor och kultur. Sen kan man välja väg själv. Det är svårt att välja när man inte vet vad som finns att välja på...
Eric,
Ett fullständigt svar finns nog inte, men ett sätt att se det är att popbandet fortsätter spela även utan stöd, medan stråkkvartetten tyvärr nog inte skulle kunna existera utan ett visst stöd. Än så länge finns det nog ett tillräckligt starkt stöd för tanken att det vore en stor förlust för samhället om till exempel Dramaten eller Stockholmsfilharmonikerna skulle läggas ner. Om popmusiken riskerade att försvinna på grund av bristen på stöd så vore det påkallat att diskutera om samhället borde skjuta till pengar där också.
Jag tror att det är viktigt att inte falla för den fixering vid rättvisa som ofta framträder i Sverige. Ska en ha så ska alla ha lika mycket, in absurdum. Robert Wells tjänar ju till exempel pengar som gräs på sin musik, så det vore ju ganska galet om han dessutom fick statligt stöd för sitt plinkande.
Klassisk musik, liksom literatur och konst, tillhör vårt kulturarv. Och likaväl som vi inte stänger Kungliga Biblioteket och slänger deras gamla papper på sophögen, eller gör om Nationalmuseum till bostadsrätter, så tycker jag att det finansiella stödet till klassisk musik har sin plats. En tavla kan ju hänga i ett museum, och en bok stå på en hylla för att läsas ibland. Men musik som inte spelas längre dör ut, inspelningar kan aldrig ersätta konserter.
Man måste skilja på bildning och bildning. Att känna till Mozart med gäng är väl vad vi kallar allmänbildning och även om det inte på något sätt ersätter social bildning/kompetens är allmänbildning viktig för att den underlättar möten med andra människor! Jag tror man har stor nytta av kunskap om ämnen som annars har en obskyr plats i ens liv, exempelvis om man hamnar bredvid en av Finlands mest talangfulla kompositörer på en långflygning. Den resan blir trots allt mycket roligare ifall man har åtminstone en gemensam referenspunkt.
som långvarig medlem av undergroundsamfundet (älskar Mozart, Bach, Shakespeare, kufiska franska nutidsfilosofer, Freud och en lång lång rad poeter)oroade jag mig ganska mycket för det där ända tills jag kom till bok- och musikhandeln Fnac i Paris, Les Halles. Där står och sitter folk (i olika åldrar, ur minst sagt varierande sociala, kulturella och etniska grupper) nästan i travar om och på varann djupt försjunkna i alla mina favoriter och mycket krångligare och smalare författare och musiker än så, alla kategorier. Fulla av entusiasm och beredda att köa i det oändliga vid kassor och biljettkontor. Det var då jag slutade vara generad,låta mig mobbas, ifrågasättas och hånas, eller överhuvudtaget låta mig påverkas av folk som anser att det är något halvfascistiskt, snobbigt och allmänt misstänkligt med att få ut något av att läsa och lyssna till kulturhistoriens stora, galna, genialiska själar. Jag delar gärna med mig av min entusiasm, men vad andra älskar och behöver till njutning och uppbyggelse lägger jag mig inte i.
Känslor tror jag det handlar om till stor del. Att känna olika saker är utvecklande. Och musik finns ju för alla känslor åt båda håll, dvs både om man är glad eller vill bli glad och om man är ledsen eller vill bli ledsen. Jag tror det ligger en trygghet i att ha tillgång till musik för alla tillfällen, eller åtminstone veta vad som finns.
Har man andra sätt att stimulera själen kan man säkert klara sig utan klassisk musik, men det har kanske inte Erik och då är ju inte hans svar så märkligt. Musik för en människa kan ha samma effekt som t.ex modellbygge för en annan. Var och en har sitt eget Nirvana.
los angeles:
angående ryssarna och polackernas allmänbildning; min erfarenhet är att den kulturella allmänbildningen är betydligt högre i Ryssland än i Sverige. Åk till Ryssland och se folk sitta och läsa de stora klassikerna inom litteraturen på t-banan på väg till jobbet.
Har inte med denna diskussion att göra förstås men vill bara poängtera att de nog hade lika goda förutsättningar som fisken att med sin bildning som grund "lära sig något" av att arbeta på ett kryssningsfartyg.
Skicka en kommentar
<< Home